På 12 år har det gått från 73 procent som klarar kraven för att söka till gymnasiet till 68,7 procent. Det kan låta som en marginell förändring, men det handlar om tusentals elever som varje år ges sämre förutsättningar till en bra skola på grund av att de bor i en stadsdel som politikerna skiter i.

Man ska också vara medveten om att andelen av samtliga elever som klarar gymnasiebehörighet är nästan 90 procent. Redan innan det senaste tappet låg alltså eleverna i utsatta stadsdelar långt efter. Något som visar att pratet om att alla har samma förutsättningar att skaffa sig bra betyg, är just prat.

Jan Björklund har efter publiceringen av dessa siffror talat vitt och brett om vikten av att kommunerna satsar pengar på de områden som behöver det. Inget ont i detta. Men sanningen är att kommunaliseringen av den svenska skolan samt friskolereformen som genomfördes i början av 90-talet, där skolan får en viss peng per elev, har omöjliggjort sådana satsningar. Istället för att pengarna fördelas efter behov ges en viss peng per elev (det som kallas skolpeng), oberoende av vilka behov som finns i stadsdelen.

Att ge lika mycket pengar för varje elev har inget med rättvisa att göra, även om det kan låta så. Istället så cementerar skolpengen en utveckling där elever från studievana hem, boende i privilegierade stadsdelar drar ifrån de elever som går i skolor där det hade behövts särskilda satsningar på så väl läxhjälp som extra stöd i svenska.

Jan Björklund är en av de mest varma förespråkarna för friskolor och skolpeng, trots att det är dessa som är huvudansvariga för att klyfterna i skolan ökar. Att han nu påstår sig vilja se extra pengar till utsatta skolor för att dölja de värsta konsekvenserna förändrar inte detta.

Vi i RKU vill se en skola där pengarna fördelas efter behov och där inga skattepengar går till friskolekapitalister. Det vore ett steg mot en mer rättvis skola.