Den 1 april i år stod jag 30 m. från det taggrådsstängsel som omgärdar NATOs högkvarter i Bryssel, Belgien. Mellan stängslet och mig stod en lång rad av uniformerade poliser och gjorde väldigt klart att det skulle bli konsekvenser för den som inte stannade omedelbart men jag fortsatte att gå.

Vi var 500 människor från olika länder, i olika åldrar och med en sak gemensamt. Vi hade bestämt oss för att göra motstånd. För att inte lyda. För att inte se på medan människor precis som vi får sina liv förstörda och mördas, för att inte blunda och låtsas att det är skillnad på vi och dem, bara för att de har fötts i Afghanistan, Irak, Libyen eller någon annanstans som inte är här.

Vi skulle ta oss in på NATOs område för att uppmärksamma världen på att de krig som skördar tusentals offer börjar här, här hos oss. Och på att vi måste våga göra motstånd!

I alla tider har människor ställt sig upp tillsammans och vägrat acceptera krigens våld. Första världskriget. Andra världskriget. Vietnamkriget. För att nämna några, bara. Och trots att de som för krig har rättsväsende, polis, vapen, pengar och mer eller mindre hela etabliessemanget på sin sida har de aldrig lyckats utplåna hoppet och viljan till fred.

Vi blev alla gripna. Det hade vi väntat oss. På väggen i den cell där jag hamnade hade någon skrivit ”seulement mon corps est ici, mon âme est libre, je suis libre” (”endast min kropp befinner sig här, min själ är fri, jag är fri”).

På kvällen blev vi släppta.

Jag reste hem från Belgien med en stark känsla av hopp. Det vi gjorde kanske inte förändrade någonting omedelbart, men vi gjorde något. Vi som har privilegiet att ha blivit födda i en del av världen där vi inte (för tillfället) är de direkta offren för krigens våld och förtryck, borde använda det privilegium vi har att göra motstånd utan att riskera våra liv. Vi kan gå ut och demonstrera, dela flygblad, berätta. Vi måste göra det. För de som aldrig fick en chans bara för att de hade fötts i fel land. För de som fängslats för att de sa nej. För de som förlorade sina liv för att de gjorde det.

Vi var 500 obeväpnade människor, vi använde inget våld, vi bara gick fram tillsammans. Mot världens våldsammaste krigssammanslutning. Det går. Det går att göra motstånd, vi måste bara våga och tro.