Studera, kämpa, lär!

Innehåll

Hillary, USA-imperialismens kvinnliga alibi

Tjatet om det amerikanska valet var under de sista veckorna totalt omöjligt att undvika. Oavsett om jag ville lyssna på radio på jobbet, kolla facebook, stalka gamla klasskompisar på twitter, prata med kollegor eller läsa tidningen – det gick inte att komma ifrån någonstans.

Och överallt verkade det råda konsensus om att Hillary Clinton var det enda och rätta valet. Supportrar intervjuades om vilken stor symbolisk handling det skulle bli med en kvinnlig president. Det delades pedagogiska videos som förklarar att Clintons politik är sansad och human jämfört med Trump. Och DN publicerade artiklar om till exempel »Så påverkas din ekonomi om Trump vinner«.
Så vad sa då alla dessa anhängare? Varför skulle man rösta på Clinton? De vanligast förekommande argumenten var att hon är kvinna, att hon inte är Trump, att hon har sagt något lagomt snällt feministiskt. Från högerexperter här i Sverige kunde man också få höra att hon skulle vara »bra för ekonomin« – det vill säga försvara frihandelsavtal.
Samtidigt hördes också många supportrar, nästan ursäktande, förklara att de egentligen misstycker med Clinton på många punkter. Ändå valde de att rösta på henne, för hon skulle vara bättre än alternativet. Ur den grunden växte kvinnoargumentet upp. Clinton är kvinna, och därför spelar det ingen roll att hennes politik är dålig.

För faktum är att de flesta amerikaner, oavsett vilken kandidat de stöttat, har en ganska negativ bild av Clinton. Hon uppfattas som lögnaktig, korrupt, opportunistisk, och som en del av etablissemanget. Och för den som synar hennes politik framkommer också en bild som på många sätt går stick i stäv med den mer medvetna, feministiska väljarens åsikter.
Nedmontering av välfärden, stödet för invasionen av Irak, finansiering från Wall Street och täta samarbeten med storföretag – Clinton står för en på alla sätt aggressivt imperialistisk politik som vill värna kapitalistiska intressen.

Antingen kan väljaren försöka hitta på en feministisk förklaring till Clintons aggressiva politik. USA ska (i sann kolonialistisk anda) »hjälpa« mindre utvecklade länder att bli mer jämställda. Clinton vill ha en stabil ekonomi. Hon stöttar rebeller i Syrien. Och så vidare.
Men då det inte funkar kan man ta till ett annat beprövat knep: man struntar helt enkelt i att prata om hennes politik. Javisst, Clinton är inte helt perfekt – men hon är i alla fall kvinna! Hon är i alla fall inte Trump!

Det är ett väldigt bekvämt argument att lyfta fram. För medan Clintons politik kan granskas och kritiseras, hennes lögner avslöjas, går det inte att förneka att hon är en kvinna. Hon målas upp som en stark inspirerande förebild, en utsatt kvinna i en hård patriarkal värld, en påminnelse om att även lilla jag kan bli president en dag.
I ivern att motverka Trump glömmer man helt enkelt bort vilken politik Clinton har, och kör på det som alla kan enas bakom. På så sätt flyttas fokus effektivt bort från obekväma diskussioner om Clintons högerpolitik. Det blir inte längre viktigt vad hon faktiskt skulle gjort för kvinnor. Istället handlar det om hur himla coolt det skulle vara om det blivit en kvinnlig president.

Till slut hamnar man nästan i ett misogynt synsätt. Hillary Clinton råkar ut för det som så många andra framstående kvinnor gjort i historien Hon görs om från en politiker med en faktisk agenda till en luddig ikon, vars mest framträdande egenskap är att hon existerar som kvinna. Nu är det så klart inte alls synd om Clinton, som ju till och med gynnades av det, men det hon utsatts för är ett irriterande fenomen som dyker upp i många andra situationer.

Hela det här sättet att tänka går i linje med en liberal idé om representation som en stor del av vänstern idag drabbats av. Enligt den teorin är det en relevant del i kampen för ett bättre samhälle att förtrycka grupper ska få vara representerade i maktpositioner.
Tanken är att den enskilda stackaren ska kunna se sig själv i viktiga människor och inspireras till att kasta av sig sina bojor. Som en Clinton-anhängare sa i en intervju: »En stor sak med detta val är att Clinton blir USA:s nästa president, som den första kvinnan. Då får jag möjlighet att visa mina döttrar att det de alltid har hört mig säga – att de kan bli vad som helst i Amerika - också är verklighet.«

Själva idén om att man som kvinna kan inspireras av andra kvinnors framgång är väl inte helt orimlig, men problemet blir när folk får för sig att det faktiskt skulle gjort någon materiell skillnad för kvinnor i allmänhet om USA fått en kvinnlig president. Det mynnar ut i ett extremt liberalt tänkande, där var och en har ansvar för sin egen situation. Enligt det synsättet beror att jag inte tjänar mer pengar egentligen bara på att jag inte har inspirerats nog av starka kvinnor, eller möjligen att min chef inte har inspirerats nog av starka kvinnor.
Men någon riktig förändring kommer ju aldrig att komma ur att vi lägger all vår energi på att skaffa bättre förebilder och försöka få chefer som är mer representativa för hela befolkningen. Vill vi åstadkomma något får vi sluta stressa om identiteter och bara göra oss av med cheferna och presidenterna helt och hållet.

Det är klart att man kan ha en viss medkänsla för mamman som pratar om sin dotter och andra engagerade Clinton-supportrar, som fullt och visst verkar tro att det faktiskt betyder någonting att ha en kvinnlig president. Men någonstans måste väl ändå gränsen gå - och för mig går den nog en bra bit innan jag börjar tycka det är coolt med kvinnliga krigsförbrytare.

Linda Kiibus

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion