Vi vägrar att betala för kapitalisernas kris!

Den nuvarande krisen drabbar inte alla lika. Medan Sveriges arbetare, studenter och arbetslösa har allt mindre kvar på kontot vid slutet av månaden så gör många av de stora företagen rekordvinster och är mycket lönsamma. Prisökningarna har motiverats av att företagen också fått ökade kostnader, särskilt till följd av rusande el och bränslepriser, men många har höjt priserna snarare för att man kunnat än för att man behövt. Man har passat på för att öka sina marginaler helt enkelt. Visst kommer en del företag säkert att slås ut, men så ser det alltid ut när kapitalismen krisar. De svagaste slås ut och de starka överlever och konsoliderar sin ställning på marknaden.

För krisen är en kapitalistisk kris, den har sin orsak i kapitalismens inneboende motsättningar mellan arbete och kapital. Borgarna skyller gärna på kriget i Ukraina eller på pandemin, och visst har de varit bidragande faktorer, men de är inte orsaken i sig. Inte roten till problemet.

Roten till problemet är att kapitalistiska företag i längden har en tendens till minskad lönsamhet. För att motverka den tendensen krävs att kapitalisterna ökar utsugningen av arbetarklassen. Vill de stå sig i konkurrensen mot övriga företag måste de tvinga arbetarna att jobba snabbare, hårdare, längre timmar eller för sämre betalt. Eller så kan de som nu också helt enkelt höja priserna.

Bara på en enda vara verkar dock priset inte kunna höjas för att matcha de ökande kostnaderna – arbetskraften. LO:s ledning har genom avtalsrörelsen predikat ansvarstagande och menat att för höga lönekrav skulle spä på inflationen ytterligare. Men varför skulle vi ta ansvar för kapitalisternas vinstmarginaler när de helt uppenbart skiter i oss? Det verkligt ansvarsfulla för en fackföreningsrörelse värd namnet hade i det här läget varit att gå på offensiven för arbetarklassens löner. LO:s ledning har genom sitt agerande tydligt visat var de står i klasskampen.

Hyresvärdarna har dessutom gått ut och sagt att de vill höja hyrorna med 10%, trots att många av dessa gjort enorma vinster under det senaste decenniet. Detta medan vi, deras hyresgäster, nu förväntas ta smällen för inflationen. Vi ska tvingas stå som försäkring för ägarnas rikedomar.

För studenter och elever har vardagen också blivit svårare. CSN-bidraget släpar precis som lönerna efter inflationen och nu ska dessutom räntan höjas för att finansiera det statliga omställningsstödet. Detta som ett helt otillräckligt plåster på såren för det försämrade anställningsskyddet! Och med en lågkonjunktur vid horisonten så kommer det bli en tuff arbetsmarknad att komma ut på för de som tagit sin examen.

För oss arbetare, studenter och arbetslösa ser framtiden alltså väldigt mörk ut. Djupa, regelbundna ekonomiska kriser, ständigt krigshot och klimatförstörelse som känns allt mer övermäktig. Kan vi lita på riksdagspartierna för att lösa allt detta? Har de en väg ut ur krisen?

Under valrörelsen gav de nya regeringspartierna och deras stöttepelare i Sverigedemokraterna många löften i så kallade "plånboksfrågor", men de har hållit få. Bränslepriserna skulle ner med 10 kronor, skatten på investeringssparkonton skulle sänkas och de som drabbats hårdast av prisökningarna på el skulle kompenseras för det. Inget av detta har genomförts.

Att Moderaterna eller SD inte sitter på lösningen för de problem Sveriges skol- och arbetarungdomar möter idag borde vid det här laget vara bevisat bortom varje tvivel. Detsamma gäller sossarna och LO-ledningen. Vänsterpartiet utgör en tandlös och parlamentariskt inskränkt opposition vilken som bäst kan dämpa den värsta högerpolitiken något. Exempel på detta är deras passivitet avseende EU-utträdet, inskränkningarna i strejkrätten och LAS samt deras kapitulation i Natofrågan.

Det verkliga alternativet för en väg ut ur krisen heter klasskamp. Vi måste stå enade och ställa gemensamma krav gentemot företagen och staten. Krav på reella löneökningar, pristak på de viktigaste basvarorna och stopp för alla hyreshöjningar. När lågkonjunkturen kommer och arbetslösheten hotar kommer dessutom kravet på sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och att dela på jobben att bli särskilt aktuellt.

Om vi inte vill utkämpa en evig försvarskamp mot kapitalismens symptom krävs dock att vi också kämpar för ett annat system. Ett system där privat vinstjakt och produktionsanarki inte skapar återkommande kriser. Ett där ägandet socialiseras och vi kan ha en rationell planering av hur samhällets resurser används. Kort sagt, det krävs att vi kämpar för socialism.