Vinnaren i SVT:s politikerdokusåpa Toppkandidaterna, Petter Nilsson, skänkte 100 000 kronor av sin vinstsumma till SUF och kampanjen Osynliga partiet. Nu har SUF:s tidning Direkt Aktion, tillsammans med vänstermagasinet Kolla, gett ut en gratistidning om OP-kampanjen, som ställer den retoriska frågan: Var fan finns det osynliga partiet?

Ja, var finns det osynliga partiet egentligen? Inte blir man mycket klokare efter att ha läst tidningen och deras hemsida. SUF vill inte riktigt erkänna att Osynliga partiet kommer från dem. Direkt Aktion skriver i ledaren: ”Det osynliga partiet har inga representanter som kan svara på frågor, uttala sig eller formulera krav”, och säger att osynliga partiet är så mycket större än Direkt aktion. På ett sätt har de också rätt. Det verkar som att stora delar av den autonoma vänstern har anammat projektet Osynliga partiet, och många grupper har på senaste tiden kallat sig ”fraktioner av Osynliga partiet” Faktum kvarstår dock, det är SUF som står bakom kampanjen, och det är SUF:s Direkt Aktion som presenterar den.

SUF:s har tidigare haft kampanjer för att maska och stjäla på jobbet, som sommaren 2005 i ”Klasskampen tar inte semester”. I år var SAC:s 1 maj-paroll ”Vi gör kampen kollektiv”, och man kan undra vad SUF:arna tyckte om det, eftersom de står för det precis motsatta. För dem är det klasskamp att mygla på jobbet, så att arbetskamrater får täcka upp för dig och skolkamp är att fuska på prov och att skolka.

Som kommunist är det viktigaste att alltid få sina arbetskamrater att agera som ett kollektiv, och ta kamp gemensamt för gemensamma krav.
Uppgiften måste alltid vara att försöka visa att arbetarkollektivet har gemensamma intressen, och att det bara är gemensam kamp mot företaget som kan förbättra arbetssituationen.
Då blir det meningslöst om enskilda arbetare fuskar och myglar, det är ingen kamp mot kapitalet utan bara en blygsam individuell vinst på bekostnad av arbetskamraterna.

För oss kommunister finns det också mer långsiktiga mål än att få arbetskamraterna att ena sig kring krav på en bättre arbetssituation, även om det skulle vara ett framsteg på många arbetsplatser.
Arbetskamraterna måste lyfta blickarna från sin egen arbetsplats, se att alla arbetare i hela samhället gemensamt måste bekämpa kapitalismen, för att en dag välta det över ända. För de flesta låter detta säkert som långt, långt borta, men det är ändå det perspektivet man måste ha. Målet är inte att få lite mer i lön nästa löneförhandling, det är att avskaffa lönesystemet.
Kapitalismen kan aldrig tillfredställa arbetarklassen och vanligt folks behov, och därför krävs det politiskt kamp mot hela samhället. Detta har SUF helt missat, och säger inget om detta i sin ”maskakampanj.” Hur ska man få sina arbetskamrater att ifrågasätta hela kapitalismen, när man själv ligger och sover på arbetstid?

Nu verkar det som att krafter inom SUF insett att det inte räcker med att enskilda medlemmar inte går till jobbet. Nu sätter man organisering i fokus, man vill binda samman alla kamper till en gemensam kamp. I en artikel på osynligpartiet.se skriver man ”Vi som vill bryta samförståndet, öka motsättningarna och slutligen avskaffa kapitalismen måste tala om organisering” Det låter lovvärt och som om SUF har insett att det bara är den kollektiva organiseringen som kan leda framåt. Men när det ska utveckla hur denna organisering ska ske blir det luddigt igen.
”Vi måste skapa ett parti som kan innefatta alla våra enskilda, partikulära kamper och oförmedlat uttrycka dem som helhet, utan representation eller ledare. Men hur? Genom det Osynliga partiet. Genom skapandet av ett gemensamt koncept som kan fungera som en symbol för alla våra kamper, en symbol som framställer alla dessa partikulära, enskilda, vardagliga, ansiktslösa kamper som delar av samma helhet.”
Hur Osynliga partiet ska göra enskild maskning, stöld och sjukskrivning till ett kollektiv agerande med arbetskamraterna blir inte tydligare.

I gratisupplagan av Direkt Aktion kan man läsa om studenter, elever, arbetslösa och arbetare som på olika sätt fuskat, saboterat och maskat.
Inte heller där ett ord om att göra något tillsammans med sina arbetskamrater för att förbättra situationen för alla arbetare på arbetsplatsen. Är det detta som kampanjen Osynliga partiet går ut på, att redogöra för olika försök att fuska sig till individuella fördelar?
I så fall reduceras Osynliga partiet till en tidning, en skrivbordsprodukt som inte på något sätt förvandlar SUF:s individuella kampmetoder till kollektiva.

I Direkt Aktion nämns protesterna i Frankrike mot CPE-lagen som något positivt och framställer det som att människor i Frankrike spontant tog till gatorna. Tror verkligen Direkt Aktion att det var så? Protesterna i Frankrike var självklart organiserade, av studentorganisationer, av fackliga organisationer, av vänsterorganisationer. Alla dessa organisationer företrädde tusentals ungdomar, studenter och arbetare och deras intressen smälte samman till ett: Stoppa CPE! Detta krav hade de alla givetvis enats om, diskuterat sig fram till och utifrån det organiserat demonstrationer, strejker, blockader och andra protester. De valde företrädare som förde fram de gemensamt beslutade kraven, för att rörelsen skulle bli så tydlig som möjligt.
Att mobilisera sig, demonstrera och strejka välorganiserat, är uppenbarligen effektiva metoder för att försvara ungdomars rättigheter i Frankrike. Det samma gäller i Sverige. Den kollektiva organiseringen är den enda vägen för kamp mot kapitalismen.

Den autonoma rörelsen framställer sig gärna som den mest radikala vänstern, men faktiskt är det tvärtom. Grunden för all radikal politisk kamp är att försöka mobilisera människor utanför de egna leden, grunden är att vänsteråsikterna och aktivismen ska spridas till långt fler än det är nu. Genom sina metoder och sätt att framträda gör den autonoma rörelsen det precis motsatta; de fjärmar vanligt folk från vänstern. I sina försök att vara radikalast spelar den autonoma rörelsen högern i händerna.