Vi i RKU anser att det är ett av de mest osmakliga inslagen i svensk politik på länge. Ett politiskt ungdomsförbund demonstrerar för att störta en folkvald president.

I juli skickade RKU en brigad till Venezuela för att visa vårt stöd till den folkvalda regeringen och lära oss mer om landet och dess »bolivarianska revolution». Okunskapen om vad som hände under »kuppdagarna» är stor och det är med fakta som LUF ska bemötas. RKU-brigaden som i juli var i Venezuela kommer att rapportera från sin resa i nästa nummer av Rebell.

Nedanstående sammanställning är ett utdrag ur en artikel för KPML(r):s tidning Proletären skriven av Patrik Paulov som var med på RKU:s brigadresa. (Artikeln i sin helhet kan läsas på www.proletaren.se.)

Vad är det som händer i Venezuela?

Ber man den venezuelanska oppositionen svara - kapitalisterna, media, de välbärgade - utpekas presidenten Hugo Chávez Frias som en mordisk diktator som håller på att föra landet till den ekonomiska ruinens brant. Dessutom anklagas regeringen för att genomdriva en »kubanisering» som gör Venezuela till en kubansk koloni(!).

Frågar man folkmajoriteten är svaret ett annat. För dem symboliserar Chávez hoppet om en bättre framtid.

Venezuela är ett rikt land. Här finns mineraler, gas och inte minst olja. Landet är en av världens största oljeexportörer och för USA utgör landet den tredje största oljeleverantören. Här finns paradisliknande stränder i norr och tropiska djungelområden i söder, en guldgruva för turism.

Trots rikedomarna lever 80 procent av de 25 miljoner invånarna under fattigdomsgränsen. Arbetslösheten är hög. Längs bergsluttningarna i huvudstaden Caracas klättrar de små röda husen tätt packade bredvid eller till och med ovanpå varandra. Många hushåll saknar rinnande vatten, avlopp, el och tillgång till den mest elementära sjukvård. Ju högre upp i bergen man kommer, desto fattigare är det. I detta rika land finns 1,5 miljoner analfabeter.

Precis som i övriga Latinamerika har överheten inte kunnat härska ostört. Folkliga protester och krav på förändringar har gång på gång mötts med våld. Detta trots att en formell demokrati infördes 1958.

Tack vare stora oljefyndigheter och förstatligandet av oljebolaget PDVSA skedde under 1970-talet ett ekonomiskt uppsving. Men den korrumperade elitens vanstyre och svindlerier orsakade från 1980-talet och framåt åter kris och umbäranden. De folkliga, revolutionära krafterna, som med olika metoder fortsatte sin kamp även efter »demokratins införande» 1958, lyckades aldrig bryta överhetens makt.

1989 svämmande missnöjet över. Kraftiga prishöjningar inom kollektivtrafiken blev den tändande gnistan till ett folkuppror kallat Caracazo. De fattiga massorna strömmade ner från bergssluttningarna till huvudstadens centrum. Det borgerliga Copei och socialdemokratiska Accion Democratica, de två partier som dominerat sedan 1958, svarade folket med våld. Det talas om tusentals döda under dessa dagar i slutet av februari.

Tre år senare, 1992, försökte en grupp militärer kring Hugo Chávez att gripa makten. Människor vi möter i Venezuela påpekar att det inte var någon militärkupp, utan snarare början på en social omvälvning, ett försök att genomföra det nödvändiga maktskiftet. Försöket misslyckades, men Chavez blev under tiden i fängelset en folkhjälte.

Hugo Chávez vinner presidentvalet
I december 1998 vinner den frisläppte Hugo Chávez Frias presidentvalet med 56 procent av rösterna. För första gången har landet fått en president som talar om de fattiga, som synliggör folkmajoriteten och dess usla levnadsförhållanden och som uppmanar folket att organisera sig, att kräva sin del av landets rikedomar. För första gången har Venezuela en ledare som kritiserar nyliberalismen, globaliseringen och USA:s imperialistiska rövartåg och samtidigt knyter band med det socialistiska Kuba.

Chávez valseger var en vändpunkt. Det var början på vad som kallas den bolivarianska revolutionen, efter 1800-talets latinamerikanska frihetshjälte, Simon Bolivar.

Chávez har mer än fördubblat hälsovårdens och utbildningens del av bruttonationalprodukten. Barnadödligheten har sjunkit från 22 till 17 per tusen. De kubanska läkarna har på bara några veckor räddat livet på flera hundra fattiga människor som annars inte hade fått vård. 600 000 barn som förut inte fick någon utbildning går nu i skolan.

Grunden för förändringarna är två: Dels Venezuelas nya demokratiska konstitution, som diskuterats fram i de folkliga organisationerna på basplanet och godkänts genom en folkomröstning i december 1999 - 72 procent röstade för; dels de 49 lagarna, som innefattar många av de nämnda reformerna samt garanterar det gemensamma ägandet och den statliga kontrollen av nationens guldkalv, oljebolaget PDVSA.

Oppositionen slår tillbaka
Våren 2002 gjorde oppositionen en kraftsamling. Den 9 april inleddes en generalstrejk/lockout utlyst av den korrupta fackliga landsorganisationen CTV, kapitalisternas arbetsgivareförening Fedecamaras och oljebolaget PDVSA:s ledning. De privata medierna, som alla stöder högern, manade till protester mot Chávez och krav på hans avgång. Hundratusentals människor följde uppmaningen och tågade torsdagen den 11 april mot presidentpalatset vid Miraflores. Samtidigt strömmade Chávezanhängarna till och samlade ännu fler demonstranter.

Så kom skotten, flera människor dog. Oppositionen anklagade Chávez för att ha beordrat dödsskjutningarna och nyheten kablades i media. Flera höga militärer revolterade öppet mot regeringen. Natten till den 12 april greps Chávez och fördes bort till militärbasen Fuerte Tiuna. Tidigt på morgonen förklarade Fedecamaras ledare, Pedro Carmona, att Chávez frivilligt avgått. Carmora sa att han själv skulle leda en övergångsregering för att bringa ordning i landet.

Kuppmakarna upplöste parlamentet och domstolarna, de upphävde konstitutionen och de 49 lagarna.

Kuppmakarnas lögner avslöjas
Men kuppmakarna hade inte räknat med att dess lögner skulle avslöjas. Snart kom det fram att Chávez inte avgått utan avsatts, liksom att de flesta av de dödade var regeringsanhängare, skjutna av krypskyttar utplacerade av oppositionen. Dessa krypskyttar sköt också mot oppositionens anhängare för att kunna rikta mord-anklagelserna mot Chávez.

Kuppmakarna hade heller inte räknat med den massiva folkliga reaktionen. Precis som 1989 strömmade huvudstadens fattiga ner från bergssluttningarna in till centrum.

Med stöd av de massiva folkliga protesterna och med hjälp av regeringstrogna militärer kom Chávez åter till presidentpalatset natten till den 14 april. Några av kuppmakarna flydde hals över huvud, andra är fortfarande kvar i landet. Fakta visade att hela händelsen dirigerats från USA:s ambassad i Caracas, precis som så många andra latinamerikanska kuppförsök. Skillnaden var att USA denna gång misslyckades med sitt syfte - att ta kontroll över oljan och krossa det farliga venezuelanska exemplet.

Oppositionen besegras
Oppositionen besegrades och avslöjades. Men den gav inte upp. En ny generalstrejk/lockout utlystes i december 2002. Sabotaget mot oljeproduktionen, landets viktigaste inkomstkälla, orsakade stora ekonomiska skador. Men arbetarna och militären lyckades själva få igång oljeproduktionen, och i slutändan gav detta möjlighet att genomföra en välbehövlig upprensning i ledningen för det statliga oljebolaget.

Än en gång hade folket, efter stora uppoffringar, besegrat den allt mer desperata överheten.

Är allt frid och fröjd idag? Knappast. Oppositionsmedia - fyra av fem nationella tv-kanaler stöder oppositionen, liksom merparten stora dagstidningar - fortsätter att spy galla över Chávez. Regeringen håller dock fast vid den nya konstitutionen som garanterar yttrandefrihet. Inga inskränkningar sker.

Motmedlet mot oppositionens propaganda heter utbildning och organisering av folket. Överallt blommar nya organisationer upp: politiska partier, kvartersföreningar, studiecirklar och arbetarorganisationer.