Istället för att bjuda in organisationer som representerar motståndet i Irak så valde vänsterpartiet att bjuda in dem som satt sig i USA:s regering. IKP arbetar med att ange motståndskämpar i Irak och är på alla sätt ockupationsmakten behjälpliga. De agerar som quislingar och förtjänar att behandlas som quislingar.

Vänsterpartiets Lars Ohly sa till Flamman innan kongressen att »IKP har varit väldigt tydliga i sitt motstånd mot kriget, och de är väldigt tydliga i sitt motstånd mot ockupationen. Det finns inget skäl att tvivla på deras uppsåt.»

Jo, det finns skäl att tvivla Ohly. Under antikrigsarbetet så deltog partiet och dess representanter i olika nätverk med syftet att dra fokus från USA mot Saddam. Deras linje var att utmåla Saddams regim som huvudfienden inte USA:s krigspolitik. Något som Vänsterpartiet också gjorde i exempelvis Malmö under antikrigsprotesterna.

I IKP:s interna dokument kan man läsa svart på vitt vilken partiets inställning till USA:s krig och ockupation är. I tidningen Mauadil a-Hezb (partimedlemmen) står det i juni 2002 följande: »Världssamfundet som leds av USA, insisterar på befrielsen av Irak. Och de första dagarna av kriget kommer att bli avgörande. Därför skall vi göra en kraftansamling tillsammans med vår allierade, USA.»

Att ha bjudit in IKP innebär att Vänsterpartiet godkänner ockupationen av Irak. Det finns inget annat sätt att se på saken. Cynisk är också Ung Vänsters roll som medan moderpartiet bjuder in quislingar själva står och talar mot ockupationen. Kanske skulle talen rikta sig mot Vänsterpartiet i framtiden om UV ska återvinna någon form av förtroende för rörelsen. Eller så är alla välkomna till Vänsterpartiet och Ungvänster, quislingar såväl som motståndskämpar.

Synen på det irakiska motståndet delar nu den tidigare enade »fredsrörelsen», och det är oundvikligt. Under kriget var det viktigt med maximal bredd men nu kan vi inte kompromissa med kravet på att stödja det irakiska folkets rätt till motstånd. Imperialismens vänsterflygel försöker på flera håll i landet släta över denna principiellt viktiga fråga och ställa sig mot både ockupanternas och motståndskämparnas våld. Det är en felaktig analys som jämställer den angripne med angriparen.

RKU tar klar och tydlig ställning för det irakiska motståndet. Vi gör det av solidaritet med det irakiska folket som står i frontlinjen mot imperialismen. Att bekämpa en ockupationsmakt med alla till buds stående medel – politiska och militära – är enligt folkrätten, varje ockuperat folks rätt och förpliktelse.

Vänsterpartiet har i Uppsala nyligen deklarerat att man lämnar koalitionen för fred i staden. Istället för att som RKU och KPML(r) stödja motståndet mot ockupationen ville man att nätverket skulle gå en annan väg. En mer allmän linje med fred, demokrati och mänskliga rättigheter som grundpelare, där man är emot allt våld. Även den ockuperades folkrättsligt legitima våld mot ockupanten.

Vänsterpartisterna i Uppsala har börjat tro väl om USA. »Kanske vill USA lite väl ändå? Kanske var det ändå rätt att bomba bort Saddam? Kanske kan USA i alla fall fås att göra något lite bättre av Irak under Saddam.» Det år sådana tankegångar som ligger bakom.

Det diskvalificerar dem från fortsatt arbete i en antiimperialistisk koalition. Den osmakliga sida som vänsterpartiet visar upp i Uppsala kommer antagligen att dyka upp på fler plaster ilandet. Genom att krigsmotståndare och antiimperialister nu inför årsdagen av ockupationen lyfter fram frågan om att USA ska lämna Irak och att den irakiska motståndsrörelsen ska stödjas så kommer agnarna skiljas från vetet.