Den svenska delegationen var överlägset störst från de skandinaviska länderna och när vi tågade förbi Chávez och festivalledningen under invigningsceremonin kunde ingen undgå att lägga märka till RKU:s smattrande fanor. Beröm för vackraste blocket kom från både den vietnamesiska delegationen och det venezuelanska nationalgardets säkerhetsansvarige.

I festivalens öppningstal satte president Hugo Chávez årets festival i ett politiskt sammanhang och beskrev den process från kampen mot fascismen på fyrtiotalet som var själva festivalrörelsens vagga, över den kinesiska och vietnamesiska revolutionen och befrielsekrig till de senaste progressiva sydamerikanska exemplen på folkiga segrar. Och han svävade inte på målet: Venezuela går mot socialism. En socialism för det tjugoförsta århundradet som enda alternativet till »det kapitalistiska vansinnets högsta stadium» som Chávez kallade nyliberalismen genom att parafrasera Lenin.

Ett särskilt tema för årets festival var också solidariteten med det venezuelanska folket och kunskap om dess resning mot USA-imperialismen. Vårt budskap till Venezuelas folk, som vi ofta fick upprepa i talkörsform var kort och gott: ¡Chavez amigo, los suecos están contigo! Chávez kamrat, svenskarna står bakom dig.

Alla håller dock inte med om detta och väl hemma läser vi i Svenska Dagbladet att LUF:s Fredrik Malm kallat festivalen för ett »globalt antidemokratiskt forum» och anklagat Chávez för statskuppsmakeri. Vad är det då som gör att Venezuela och festivalrörelsen tilldrar sig vårt gillande och liberalernas starka ogillande?

Kan det vara att Venezuela ökat det statliga uttaget av inkomster från olja, för investering i den sociala sektorn? Eller det faktum att Chávez vunnit tio val och folkomröstningar? Eller irriterar sig de svenska liberalerna på de jordreformer som ger staten möjligheter att expropriera obrukad jord, till förmån för jordlösa. Eller är det utbildningsreformen och fördubblingen av utbildningsanslagen för att tillhandahålla skolutbildning för en miljon barn? Det allra mest irriterande måste ändå vara den kostnadsfria sjukvården för alla - finansierad genom oljeintäkter. Det är ett sannerligen ett digert brottsregister.

Under festivalen fick deltagarna också besöka de eländiga fattigkvarteren i Caracas och med egna ögon se alla nya satsningar och den bolivarianska revolutionens sociala ingenjörskonst. Ta i hand med några av de närmare 20 000 kubanska läkare och sjuksköterskor som arbetar gratis på nybyggda vårdcentraler i utbyte mot olja. Träffa vuxna människor, utan tänder i munnen, som lärt sig läsa och skriva. Det är intryck man inte tar ifrån de tiotusentals festivalbesökarna. För lyckan i de ögonen ljög inte. Festivalens budskap om socialism och solidaritet blev konkret genom att hela det venezuelanska samhället ställde upp sig för att visa upp sina framgångar.

Den tanke som bränt sig kvar efter festivalen är att socialismen måste vara konkret för att överleva eller ens komma till. Konkreta förbättringar: bröd, fred och jord eller sjukvård, alfabetisering och utbildning. Inget drömmande. Denna realism i det venezuelanska samhället satte också sina spår på diskussionerna under festivalen. De stolta proklamationerna hade fått ge vika för deltagarländernas konkreta problem och framgångar.

Vi får också veta av de volontärer som arbetade gratis under festivalen med att ta hand om de utländska delegationerna att dessa reformer var de första att angripas under överklassens kupp mot Chávez 2002. Man upphävde omedelbart förutom nationalförsamlingen även de 49 lagar för ökad samhällskontroll över ekonomin, omfördelning av tillgångarna och inskränkningar i den privata äganderätten för det allmännas bästa, som nationalförsamlingen instiftat. Samma överklass som Fredrik Malm och Liberala ungdomsförbundet redan tidigare har genomfört en osmaklig demonstration för.

»I Venezuela för vi ett krig, men vi invaderar inte andra länder eller kränker deras suveränitet... vårt krig riktar sig mot misär och fattigdom», säger Hugo Chávez.

Jag vet inte hur det kändes när de första familjerna flyttade in i det svenska miljonprogrammets nybyggda lägenheter men något liknande bör vara fallet för de venezuelaner som genom de sociala bostadsbyggnadsprojekten har fått möjlighet att flytta från slummen till lägenheter med rinnande vatten. I ett sånt område i Mirande en bit utanför Caracas inkvarteras också flera utländska delegationer, däribland den svenska. Även om bostadsbyggandet inte kommit lika långt som andra projekt vet vi att när vi lämnar festivalen och reser hem kommer här att flytta in familjer för vilka kampen gett konkreta resultat.

Intrycken är många från Venezuela men det grundläggande är att det konkreta är det enkla. Att politiken måste vara konkret för att vinna gehör. För det handlar i grunden om konkreta motsättningar och om konkreta grundläggande mänskliga behov.

Festivalen får inte ta slut manade Chávez delegaterna på den antiimperialistiska tribunalens sista dag. Vi måste som en mänsklig atombomb föra vidare erfarenheterna, diskussionerna och slutsatserna från festivalen. Det lägger ett ansvar på oss svenska festivalbesökare; allt som ligger i luften måste precis som i Venezuela förvandlas till handling.

Och han gav oss alla ett konkret förslag: Ville vi köpa olja av Venezuela var han inte främmande för den idén. »Vi skickar två oljetankers per dag till fienden, vi skulle kunna skicka dem någon annanstans», sa han och möttes av ett oerhört jubel från de 15 000 på läktarna. Sedan vände han sig särskilt till den amerikanska delegationen och uppmanade dem att bilda afro-amerikanska oljebolag i sina stadsdelar så att han kunde sälja olja direkt till dem och slippa smörja de stora oljebolagen. Iden låter vansinnig, men så är också Chávez en politisk innovatör som ser till vad som kan göras och utmanar och går utanför den roll som USA vill tilldela honom. Det gör både Bush och de svenska liberalerna galna.

Väl hemma är detta den starkaste känslan. Ska vi kunna komma vidare räcker det inte med den teoretiska övertygelsen, eller moralen. Kampen måste kryddas med intryck och med hat, då blir motståndet värdigt. Det uppfylldes i Venezuela men vi måste också precis som venezuelanerna lära oss att våga vinna.