Med ord delvis lånade från Kommunistiska Manifestets avslutande ord slog RKU:s förste ordförande på kongressen fast: »må borgarna darra inför bildandet av RKU».

– Tiden präglades av det borgerliga styret, minns Finn. Det var arbetslöshet, nedskärningar och lågkonjunktur. Det var högern som hade initiativet, men folk fick också upp ögonen för borgarna och deras politik. Det kändes gött att vara radikal och att bilda ett kommunistiskt ungdomsförbund just då. Det var nytt och fräscht.

Den 13 november 1994 röstade svenska folket med knapp majoritet ja till att gå med i EU. Besvikelsen var stor på nej-sidan.
– Sossarna gick sen till val på till exempel höjning av a-kassan. Men när de tillträdde sänkte de den istället! De fortsatte bara högerpolitiken än mer intensivt än den borgerliga regeringen.

– Jag kommer speciellt ihåg när byggarbetare demonstrerade i Stockholm. Vi var 10000, som buade ut sossen Jörgen Andersson som skulle tala för oss. Han kom en liten bit in på talet, sen fick han lägga ned det. Margareta Winberg blev också hon utbuad av byggare vid en annan demonstration i Göteborg.

Idag bor Finn på Hisingen i Göteborg, tillsammans med sambo och två barn (”det tredje är på väg”). Han jobbar som målare, och på jobbet bedriver han fackligt basarbete tillsammans med sina arbetskamrater. Från RKU:s första tid minns han bland annat diskussioner om hur öppet förbundet skulle vara, om det skulle vara en massorganisation eller inte.

I striden om EU-medlemsskapet
– Jag tycker det är viktigt att ha en öppen attityd mot framför allt ungdomar. Socialismens tanke trivs bäst i öppen debatt ute bland folk.

Efter att ha fötts mitt i striden om EU-medlemskapet, genomgick förbundet en period av flera år då arbetarklassens positioner ständigt trängdes tillbaka och då det saknades massprotester. Under sina första tio år har RKU ständigt bedrivit ett långsiktigt arbete som lagt grunden för större avgörande steg. Under de första åren sattes organisationsarbetet i centrum; arbetet med tidningen, kampfonden och den interna debatten.

Under de första åren handlade mycket om att få organisationen att dra åt samma håll, och att genomföra samordnade kampanjer på nationell nivå.

Många borgare hoppades säkert att RKU skulle bli en kortvarig historia, en parentes i det nyliberala evangeliet. Men förbundet, liksom tidningen Rebell, överlevde den första kongressperioden.

På den andra kongressen, 1996, valdes Jesper Hamark till ny ordförande. Det var en tid då mycket av strukturerna för förbundets arbete skissades upp. Fler och fler lokalorganisationer kom till, samtidigt som det på samhällsplanet saknades större kamp från arbetarklassen.

Inom RKU fortsatte diskussionen om att ungdomsförbundet måste vara en bredare och öppnare organisation som når ut till ungdomar i deras vardag.

Också arbetet på skolorna började på allvar ta fart under denna period. Regelbundna bokbord, tidningsförsäljning, och flygbladsutdelning vid grund- och gymnasieskolorna blev förbundets signum. Skolarbetet tar stora steg framåt.

Antikommunismen drar igång igen
I slutet av 90-talet drog överheten igång en massiv anti-kommunistisk kampanj. Kampanjen handlade om att slå fast att det inte finns några alternativ. RKU svarade med flygblad, studiecirklar och artiklar i Rebell. »Varför skulle överheten inte ljuga om Lenin?» frågade sig en av artikelskribenterna.

Kampanjen klingade så småningom av och idén med statliga upplysningskampanjer i historia splittrade även borgerligheten. Den enda vägens politik och idén om kapitalismen som världshistoriens slutstadium gick inte hem i alla läger. Det skulle dröja ända fram till 2003 innan styrkeförhållandena gjorde det möjligt för kampanjen att bli till en statlig myndighet.

Våren 1998 höll RKU sin tredje kongress. Under kongressen konstaterades att RKU ständigt befinner sig i försvarsposition, när förbundet istället borde varit på offensiven. Kongressen konstaterade att RKU gick framåt framför allt vad gäller skolarbetet, men att organisationen inte lyckats växa i den utsträckning som den önskar.

Jonna Andersson (då Jonna Karlsson) valdes till förbundets tredje ordförande. Idag är hon småbarnsmamma och sjukskriven från jobb inom vården. Jonna minns att RKU:s kampanjer på den tiden saknade bas i den typ av samhälleliga rörelser vi sett på senare år.

– Vi satt i centralstyrelsen och försökte fundera ut vilka kampanjer vi skulle ha. Vi försökte väl ha fyra på ett år, en dagsaktuell, en med historisk inriktning, en i kvinnofrågan och någon till. Det blev liksom konstruerade kampanjer.

– Det var ju inte det att det inte hände saker, fortsätter Jonna. Det var samma högerpolitik som under hela 90-talet. Från RKU:s sida kämpade vi för att få politisk legitimitet, till exempel genom att kräva att få komma in på skolor.

– Det var ett tufft arbete att bevisa att vi är en seriös politisk organisation. Vi befann oss i en sorts försvarsposition. Samtidigt växte förbundet, så det var lite tudelat.

– Jag minns att vi fokuserade mycket på skolfrågor. De allra första åren handlade det förstås mest om EU och arbetslösheten, men mot slutet av 90-talet fick vi mer fokus på skolfrågor. Det var ett sätt att nå skolungdomen, och vi lyckades också bättre med det.
Bara ett år efter kongressen inleddes Jugoslavienkriget. RKU satsade all kraft på de demonstrationer som ägde rum mot USA:s bombningar. Men antikrigsrörelsen 1999 var helt olik den man skulle få se våren 2003. RKU:s analys av imperialismen och den nationella frågan blev aktuell. Förbundet genomförde studiecirklar om imperialismen, pipelines, oljan och varför USA för krig.

Antiimperialismen i centrum
Dennis Andersson från Malmö efterträdde Jonna Andersson mitt i den tredje kongressperioden. Tidigare hade RKU haft en del problem att hitta frågor att arbeta med, men nu var det ingen tvekan om hur RKU skulle agera.

– 1999 anföll NATO med USA i spetsen Jugoslavien och plötsligt var krig i Europa verklighet. I och med detta krig hade USA och NATO tagit ett steg framåt. Nu kom våldets världsordning att gälla, vilket innebär att den starkaste makten bestämmer. Lyder man inte så bombas man tillbaka till stenåldern, konstaterar Dennis.

– Här vann RKU mycket erfarenheter. Men det var svårt att bryta med hela den rådande ideologin för alla våra medlemmar. Överallt sades det att vi gjorde fel. I både höger- och vänsterpress. Nu när man sett vad som hänt kan man se att vi valde rätt sida. Här vann vi viktiga kunskaper som vi har använt i den senaste tidens enorma antikrigsrörelse.

Kriget på Balkan mötte inget nämnvärt motstånd, varken från de andra imperialistiska länderna eller bland folkopinionerna. USA hade stakat ut den väg man skulle gå: mot att bli våldets världsmakt. RKU ställde den retoriska frågan, vad kommer hända härnäst? Vilket land kommer USA att bomba nästa gång?

– Så för RKU var det en logisk konsekvens att Afghanistan anfölls. Vår styrka hade vuxit av erfarenheterna av antiimperialistiskt arbete och här spelade vi en större roll runt om i landet. Även om vi agerade mer enigt så var det svårt att bryta igenom den massiva propagandan som spred sig över landet.

Fokus på EU-medlemsskapet
Under denna tid var det internationella frågor som stod i fokus för RKU, men Dennis vill poängtera att det inte saknandes nationella klasskampsfrågor för RKU att agera i.

– Besvikelsen över EU-medlemskapet och EU-politiken kom att öka då statsminister Göran Persson blev ordförande i EU under ett halvår. Persson hade bara ett mål med ordförandeskapet: han ville få ett slut på ja- eller nej-debatten om EU och förvandla nej-sidan till EU-reformister. RKU och KPML(r) antog utmaningen och ordnade landet runt, antingen i egen regi eller tillsammans med andra organisationer och nätverk, demonstrationer var helst EU-cirkusen visade sitt ansikte, berättar Dennis och fortsätter:

– Återigen blev vi tvungna att formulera vår analys självständigt och motivera den inför organisationen. Vi reste parollen »Sverige ut ur EU» och mot oss gick vänsterpartiet och syndikalisterna. De menade att detta vara en trångsynt och smal linje. Stridigheter blossade upp och ledde också till en splittring av den EU-skeptiska rörelsen. För att göra en lång historia kort kan man säga att väl på plats i Göteborg blev vår demonstration, »Sverige ut ur EU», större än och den andra, »En annan värld är möjlig».

Förbundsbyggande i centrum
Samtidigt som RKU agerade utåt på ett sätt man inte gjort tidigare, fanns det interna utmaningar att ta tag i. Dennis berättar om den interna kampanj RKU kallar »Vi bygger det kommunistiska ungdomsförbundet»:
– Vi var en organisation som hade vuxit utanför det som KPML(r):s kontakter kunde ge oss. Vi var mitt i en generationsväxling i förbundet. Man skulle kunna säga att det var en organisation som saknade identitet i sig själv och gentemot andra ungdomar.

– Redan tidigt i RKU bestämde vi att RKU skall bestå av unga och arbeta med ungas frågor. Vi hade banlyst övervintrare i organisationen och bokstavligen kastade ut folk som fyllt 25. Detta kan ju ses som positivt och tufft, men det skapade också problem. Den generation som hade startat RKU hade försvunnit utan att kunna lämna över de erfarenheter som vunnits till den yngre generationen.

– Med detta intensiva arbete enades förbundet ytterligare. Det handlade om att få alla medlemmar på samma nivå så att vi lättare kunde diskutera och förstå varandra. På detta sätt ville vi reda ut det något spretiga RKU, så att vi kunde gå åt samma håll. Det hade effekt på vårt förbund. Utan den kampanjen skulle nog inte RKU ha klarat av de uppgifter som ställdes på oss. Fungerar inte organisationen kan man inte förändra världen. Det är förbundets ständiga drivkraft och krav.

Idag jobbar Dennis som snickare i Malmö och är aktiv i KPML(r):s avdelningsstyrelse. Han kommer ihåg tiden i RKU med glädje.
– Speciellt roligt är nog alla de kamrater runt om i landet som man fått träffa då man rest runt och talat på möten eller distriktskonferenser. Det är då känt mig hedrad över att vara ordförande, avslutar Dennis.

Generationsskifte i ledningen
Vid kongressen 2002 fullbordades generationsskiftet i RKU:s ledning. Ingen i den äldre generationen som hade startat förbundet satt med i den centralstyrelse som kongressen valde. Som ordförande valdes den avgående Rebellredaktören Robert Mathiasson. Såväl organisationen som samhället visade sig nu vara moget för större politiska strider. Robert säger att det är lite orättvist mot de tidigare ordförandena att de två år som han har haft äran att vara ordförande för förbundet hittills har varit de både viktigaste och roligaste.

– Den oerhörda segern i EMU-folkomröstningen, den mäktiga antikrigsrörelsen då över 100 000 människor tog till gatorna i väldiga demonstrationer, kommunalarbetarstrejken då den största arbetargruppen i Sverige tog till strid och den stora proteströrelsen mot nedskärningarna inom offentlig sektor... Tittar man tillbaka på de gångna två åren är det nog ingen överdrift att säga att det politiska läget har aldrig varit bättre för förbundet.

EMU-segern det största någonsin
Efter anställningen på RKU-kontoret fick Robert jobb som montör på Volvo Lastvagnars fabrik i Göteborg. Han är aktiv i KPML(r):s driftcell på fabriken. Den enskilt viktigaste händelsen under hans tid som ordförande är helt klart EMU-folkomröstningen, säger han.
– Det var en folklig uppercut mot hela överheten, såväl den politiska som den ekonomiska. Denna seger är den viktigaste händelsen i Sverige under hela RKU:s tioåriga levnad.

– Det var fantastiskt på valvakan när den första kartan skulle visas i TV för att illustrera valresultaten i de olika delarna av landet. Såväl programledaren som experten blev helt stumma av den kompakta gula färgen som klart och tydligt sa att svenska folket sa NEJ! Med undantag för Skåne och Stockholm var ju hela landet ett knallgult nej. Hela stora salen på Marx-Engelshuset i Göteborg, där vår valvaka hölls, brast ut i total glädje. Sedan dansades det i fontänen på Järntorget, det sjöngs, det kramades och det jublades. Den segerkvällen kommer jag aldrig att glömma.

Under våren 2003 kom förbundet till en punkt där det hade utvecklat arbetet inom två viktiga området; arbetarförankringen och kvinnofrågorna. Detta har lett till två konferenser. I början av januari i år arrangerades förbundets första arbetarkonferens. Ett femtiotal unga arbetare från praktiska program och LO-förbund samlades för att diskutera erfarenheter och dra upp riktlinjer för det fortsatta arbetet på arbetsplatser och praktiska program.

– Arbetarkonferensen är en väldigt viktig del i en lång process som handlar om att få med oss fler unga arbetare och komma igång med ett politiskt arbete på arbetsplatser och praktiska program, förklarar Robert.

Kurser för tjejer
Under våren genomfördes RKU:s kvinno- och jämställdhetsutskott också vad som kallades för »Machokurser» i Stockholm och Göteborg. I kursen, som är två dagar lång, ingår föreläsningar och praktiska övningar om allt från kvinnohistoria och politisk ekonomi till skönhetsindustrin och sexualiserat våld.

Tyngdpunkten ligger på att skapa en självtillit och en ökad kunskap om orättvisorna mellan könen. Machokurserna kan ses som ett träningsläger i självförtroende och marxism. Ordet har en negativ klang men användes som kursnamn med en hel del ironi för att tydliggöra att det handlar om könsroller och om att ifrågasätta dessa.

Genom dessa båda inriktningar vässades RKU som organisation under våren 2004. Men förbundets största problem är att RKU inte växer i den takt vi skulle vilja.

– RKU:s största problem är att vi är för små, säger Robert Mathiasson. Vi måste växa rent storleksmässigt. Men om man ser till allt vi har lyckats uträtta trots vår litenhet bör vi allt klappa oss själva på axeln. Speciellt under krigsprotesterna och under folkomröstningskampanjen arbetade förbundet precis så som ett kommunistiskt ungdomsförbund ska – vi delade ut hundratusentals flygblad, affischerade i mängder, organiserade demonstrationer, manifestationer och skolstrejker.

Mycket kvar att göra
Samtidigt finns det andra, mindre positiva sidor i RKU:s arbete som Robert pekar på.
– Man måste konstatera att när det gäller klasskampsfrågor som under kommunalarbetarstrejken eller nedskärningsprotesterna står vi lite handfallna och har ingen riktig vetskap om hur vi ska agera. Här har vi en mycket viktig uppgift framför oss; att övervinna dessa brister.

Den 20 maj avgick Robert som ordförande och lämnade ungdomsförbundet för att gå över till KPML(r). Vad förväntar han sig av det förbund han nu lämnar?

– Jag har, som alltid, höga förväntningar. Det är ett förbund som har samlat på sig stora och viktiga erfarenheter av att leda skolstrejker, bedriva stora kampanjer och som befunnit sig mitt i stridens hetta. Vi måste samla alla dessa erfarenheter, dra de nödvändiga slutsatserna och omsätta dessa i handling under de kommande åren.

Ett årtionde har gått med det ständigt växande kommunistiska ungdomsförbundet. Mot bakgrund av de segrar, framgångar, det självförtroende och den gemensamma medvetenhet som finns i organisationen finns all anledning att se positivt på framtiden.
RKU firar sitt tioårsjubileum med att lova sig själva att jobba ännu hårdare under de kommande tio åren. För de krav RKU reste för tio år sedan är än mer aktuella idag och klasskampens verklighet kräver av oss att vi organiserat slåss för dem.