De punkter som Ungdomsstyrelsen i förra veckan presenterade för RKU har formen av en slags lojalitetsförklaring – formellt sett till demokratin, såsom Ungdomsstyrelsen tolkar den, men i verkligheten till det kapitalistiska samhället och dess institutioner. Systemkritik är inte längre tillåten.

Demokratifrågan är inget problem för RKU eller för oss kommunister, inte ens i den försåtliga och liberalt tillrättalagda version som Ungdomsstyrelsen består oss med. Vi är de största demokraterna och även om vi därmed vill så mycket mer demokrati än den som Ungdomsstyrelsen vill få RKU att skriva under på, så uppfyller vi kraven med råge. Det är inte vi kommunister som hotar demokratin i dagens Sverige och i dagens värld, inte ens den begränsade demokrati som vi i marxistisk tradition kallar den borgerliga. Det gör borgarna själva. Säg EU, det räcker. Säg välfärdsslakt i strid mot folkmajoritetens vilja och det räcker och blir över.

RKU uppfyller de skärpta kraven. Tveklöst. Uppfyller dem ofantligt mycket bättre än en våldsdyrkande och marknadsdiktaturkramande organisation som Liberala ungdomsförbundet. Lika tveklöst. Det är inte vi som förespråkar statsterrorism och arbetsköparenvälde.

Men lojalitetsförklaringen handlar som sagt inte om demokratin. Demokratin är bara yta. Lojalitetsförklaringen handlar om kapitalismen; handlar om att RKU skall ta avstånd från ambitionen att välta den eländiga kapitalismen över ända; handlar om att RKU skall ta avstånd från socialismen som ett alternativt och för folkmajoriteten mycket bättre sätt att organisera samhället.

En sådan lojalitetsförklaring kan ingen kommunist skriva under på. Aldrig någonsin. Den som ger upp tanken på socialism är inte längre kommunist; den som ger upp försvaret av socialismen är inte längre kommunist. Mot kapitalismen är och förblir vi kommunister för evigt illojala.

På grund av denna illojalitet skall RKU nu förhindras att bedriva verksamhet på lika villkor med andra ungdomsorganisationer. Via statligt åsiktsdekret.

Det allvarliga är just åsiktsdekretet, är att RKU utestängs från det demokratiska rummet på grund av vad RKU tycker och tänker. Ingen kan beslå RKU med olagliga handlingar. Det är åsikterna det är fel på, det är åsikterna som är förbjudna.

Vem kommer härnäst? Det är en fråga som alla människor som hyser illojala åsikter måste ställa sig. Kuba-solidaritet ligger naturligtvis illa till. Bort med den! EU-motstånd kan väl inte vara demokratiskt när svenska folket röstat ja? Väck med det! Skall det verkligen vara tillåtet att protestera mot demokratiskt fattade beslut om att lägga ner skolor och vårdcentraler? Högst tveksamt.

Vem kan känna sig säker när staten fattar beslut om vad som är tillåtet att tycka och tänka för att man skall har rätt att bedriva politiskt opinionsarbete på samma villkor som andra?

I det flygblad som RKU just nu sprider över landet som en del av sin motoffensiv, citeras den tyske prästen och anti-nazisten Martin Niemöller. Citatet är välkänt, men det tål att upprepas: »Först kom de och tog kommunisterna, men jag var inte kommunist, så jag protesterade inte. Sedan tog de socialisterna och fackföreningsledarna, men jag var varken eller, så jag protesterade inte. Sedan tog de judarna, men jag var inte jude, så jag protesterade inte. Och när de kom och tog mig, fanns ingen kvar som kunde protestera.»

Tänkvärda ord för alla som försvarar den demokratiska rätten att hysa illojala åsikter. Vem skall protestera sedan, om inte Du protesterar nu?