Irakierna gör det som svenska myndigheter vill att vi ska göra om vi blir ockuperade; bjuda motstånd och betrakta alla meddelanden om att motståndet skall upphöra som falska. Det stod i telefonkatalogen för inte så länge sedan.

Den 20 mars är det ett år sedan krigsutbrottet. Då stod en hel värld upp mot kriget. Nu gäller det för alla krigsmotståndare från våren 2003 att åter välja sida. För eller mot ockupationen, som ju är krigets fortsättning. Och efter det, för eller mot den irakiska motståndskampen.

För RKU är saken solklar. Det enda logiska är att som krigsmotståndare även motsätta sig ockupationen. Är man motståndare till ockupationen måste man i sin tur stödja kampen mot den. Det går inte att beklaga USA:s ockupation, och samtidigt neka irakierna rätten att göra motstånd mot den.

Motståndskampen mot den amerikanska ockupationen av Irak är inte bara rättfärdigad. Den är framgångsrik och den ger hopp till folken i andra länder som hotas av USA-imperialismen. Så länge de irakiska motståndskämparna ständigt ökar de amerikanska förlusterna så kan Washingtons krigsmaskin inte starta nya krig.

»Irak, aguanta, que el mundo se levanta». När fjolårets massiva antikrigsdemonstrationer svepte över Latinamerika ekade talkören: Irak, håll ut, världen reser sig. Tydligare än så kan den internationella solidariteten inte formuleras. Håll ut, ge oss lite tid, vi kommer med vår kamp här hjälpa er kamp i Irak.

I solidaritetens namn; i humanismens namn; framförallt, i antiimperialismens namn: allt stöd åt den irakiska motståndskampen.