Datumet för 2000-talets största politiska strid hitintills är satt: den 14 september skall vi rösta för eller emot EMU. För det är just en politisk strid det handlar om. EMU är inte ett ekonomiskt projekt med syfte att göra det enklare att semestra, det handlar om politiska inskränkningar av demokratin, om högerpolitik utanför folkens inflytande, om en penningpolitik som inte ger utrymme till ökade offentliga utgifter oavsett vad folken säger.

EMU-striden är av oerhörd vikt, det gäller att alla EMU-motståndare är politiskt förberedda och redo att ta striden. Mycket talar för att Göran Persson inte självmant kommer acceptera ett nej, endast en stark och organiserad folkopinion kan tvinga statsministern att acceptera ett positivt valresultat, det vill säga ett nej! Skulle det dock bli ett ja, kommer överheten aldrig tillåta en ny omröstning, såvida den inte tvingas till det av folket.

För Nej-sidan gäller det att ta vara på faktumet att ett nej inte kommer vinnas med borgerligt ekonomiska argument om att EMU inte erbjuder någon »optimal valutamarknad». Avgörande är istället om Nej-sidan kan förstå att majoriteten av dem som röstar nej gör det för att de är motståndare till svenskt medlemskap för EU över huvud taget, för att de inte vill ha mer med EU att göra, för att de vet att EMU innebär än mer EU-elände. Det är i arbetarklassens breda missnöje med EU som helhet som ett Nej till EMU kan vinnas. Nej till EMU är ett arbetarkrav, och kampen den viktigaste som den svenska arbetarklassen fört på många år.

De som kan vinna ett Nej till EMU är alltså i stor skala de som medvetet bojkottade EU-parlamentsvalet 1999. Nu gäller det att få dem till valurnorna, att inte låta dem demoraliseras av Perssons förakt mot deras opinion.

I år gäller det att visa överheten att de inte kan hunsa oss hur som helst. I år gäller det att visa att vi har fått nog av EU och dess högerpolitik.

Sverige ut ur EU!
Nej till EMU!