Socialismen är framtiden - framtiden är vår!

Arbetets döttrar - Om kvinnor och våra jobb

Prisa arbetslinjen! Jag har fått jobb! I skrivande stund har jag nämligen precis skrivit på ett tillsvidarekontrakt på min arbetsplats, och kan efter ett år av stressigt timvikarierande till slut räkna mig till barnskötarnas stolta skara. Man kanske känner sig manad att gratulera mig - och jag har redan fått höra många »vad skönt för dig att veta vart du ska på morgonen« och »nu slipper du räkna timmarna«. Mina lyckönskare har förstås rätt, men som ni ser tar inte min krönika slut här. Det är något som skaver - glädjen över semesterdagar och minimal löneförhöjning är inte odelad.
Visserligen har jag fått - någorlunda - fast anställning, men jag har också trätt in i ett av Sveriges sämst betalda yrken (plats nummer åtta enligt SCB). Vi barnskötare toppar inte bara den listan, vi är dessutom ett av landets mest kvinnodominerade yrken - 89 procent av oss är kvinnor. I och med att även 95 procent av förskollärarna är kvinnor är det kanske inte särskilt förvånande att det, med undantag för enstaka timvikarier, inte jobbar en enda man på min arbetsplats. Själv tycker jag bara att det är skönt. Samtalen i personalrummet blir förtroligare, man slipper bli flörtad med av en mellanchef med 40-årskris, fredagsfikat är inte havrekakor från Coop. Men det är många som inte tycker som jag.

Det är inte ovanligt att man på kvinnodominerade arbetsplatser hör önskningar om fler manliga kollegor. Manliga pedagoger i förskolan får ofta någon slags stjärnstatus, och erhåller djup respekt från sina kvinnliga kollegor.
De vikarier jag mött som varit killar behöver ofta inte göra mer än att glida runt och vara acceptabelt snälla för att bli uppskattade, samtidigt som man själv skriker sönder stämbanden och torkar bajs.
I C-uppsatsen Stereotypa föreställningar riktade mot män i kvinnodominerade yrken - Manliga undersköterskors egna upplevelser berättar de intervjuade också om hur väl mottagna de blivit på sin arbetsplats. Kollegorna på sjukhuset är av uppfattningen att om fler män kommer in i yrket, kommer lönerna och villkoren förbättras. Dessutom finns det en vanlig föreställning om att det blir bättre stämning på arbetsplatser med jämnare könsfördelning, eftersom kvinnor »pratar mer bakom ryggen.«

Med stigande irritation har jag samtidigt läst två uppsatser om kvinnor i mansdominerade yrken, som också de genomförts med intervjuer. Där vittnas det istället om sexuella trakasserier, om att ens kompetens inte tas på allvar, om att tvingas acceptera en sexistisk jargong, om att bli utsatt för mobbning och elaka skämt.
För den som vill läsa mer heter uppsatserna: Kvinnor på en mansdominerad arbetsplats - en kvalitativ undersökning om kvinnors upplevelser och deras arbetsmiljö (Karlsson, Louise och Fager, Lisa; 2016), och Kvinnor i mansdominerade yrken - en hermeneutisk studie om hur kvinnor upplever att det är att arbeta i ett mansdominerat yrke (Sharafutdinova, Elza; 2013). Den inställsamma hållningen många av mina kollegor har mot män verkar alltså inte vara besvarad.

Det här provocerar mig djupt. Jag tycker att det är väldigt talande att medan vi fjäskar så jäkla mycket för män i barnomsorgen och vården, gengäldar männen i mansdominerade yrken tjänsten genom att vara sexistiska as.
Men samtidigt finns det en sanning här - det är ett statistiskt faktum att ju fler kvinnor som finns i ett yrke, desto sämre är lönen. Enligt Kommunals statistik ligger medellönen i yrken som omfattas av deras kollektivavtal (det vill säga kvinnodominerade yrken) 2 000 kronor under genomsnittet för en arbetarlön. Jag har själv, i brist på vettigt sammanställd statistik, räknat samman genomsnittslönen på de fem mest kvinnodominerade yrkena (som inte kräver högskoleutbildning) och motsvarande för män. Resultatet är, om än inte oväntat, irriterande: en skillnad på nästan 5000 kronor.
Den som inte är övertygad kan läsa mer statistik och se pedagogiska grafer om korrelationen mellan kön och lön i rapporten Varför tjänar kvinnor mindre? Handbok i lönediskriminering av LO-ekonomen Anna Thoursie (2004), samt Byt lön - dags för jämställda löner (2013), från Kommunal.

Är det alltså egentligen en fungerande strategi för att behålla lönerna höga, när män mobbar bort kvinnor från sin arbetsplats? Skulle min lön höjas om fler män blir barnskötare?
Vi kan se att det finns ett tydligt samband mellan andelen kvinnor och lön, men det är inte lika lätt att se vad detta beror på. En förklaring, som man ofta får höra, är att det handlar om individuella egenskaper. Män anses vara mer »raka« till sättet och finner sig inte i att bli behandlade hursomhelst. Därför är de bättre på att förhandla, och därför är det bra för ett yrke om det får fler män. Det finns definitivt en viss sanning i det här - jag har svårt att tro att en mansdominerad arbetsplats skulle tåla den enorma ökning av arbetstempo och allmänna försämring som sker inom vård och omsorg. Samtidigt tjänar manliga undersköterskor, vårdbiträden och barnskötare i genomsnitt mindre än kvinnliga. Om det var så att män skulle vara bättre förhandlare på grund av sina egenskaper, skulle deras löner väl inte vara sämre?

En annan fras man ofta hör är att kvinnors yrken nedvärderas. Det stämmer ju uppenbarligen, men vad beror det på? Det snabbaste svaret är att eftersom kvinnor ses som mindre värda i allt vi gör, blir allt som kopplas till kvinnlighet nedvärderat. Detta förutsätter dock att den som värderar yrken gör det fritt efter eget tycke och fördomar, men det är ju avtalsrörelsen som avgör hur mycket ett yrke är värt.
Det jag vill komma åt är att det också handlar om själva arbetena i sig. De fem vanligaste yrkena bland kvinnor är alla inom offentlig sektor - vård, skola och omsorg. Det vanligaste för män, däremot, är att jobba i den privata sektorn. Om vi alltså säger att kvinnors arbeten nedvärderas, säger vi också att arbeten som går ut på att omhänderta, vårda och uppfostra värderas lägre än till exempel att frakta varor, sköta en maskin eller reparera fordon.

Jag har två försök till förklaringar av detta. Den första är att kvinnoyrken har en speciell plats i ekonomin. Jag producerar ingen vara, jag reparerar inget, jag säljer inget, jag fraktar inget. Det jag tillför till kapitalismen är att elva föräldrar kan arbeta medan jag tar hand om deras 5,5 barn. Man kan också tänka sig att det finns en viss långsiktig vinst i att lära framtida arbetare att inte slåss, följa regler och spola efter sig.
Samma sak gäller anställda inom vården - funktionen är att återställa sjuka arbetare till en fungerande hälsa, eller att förvara dem som är för sjuka för att arbeta. Så visst genererar vi en viss vinst, men vi skapar inget mervärde, och våra löner kommer från skatten istället för från den produkt vi skapat. Dessutom gör vissa kvinnoyrken ganska lite nytta för kapitalet - det skulle till exempel vara kostnadseffektivare att skjuta av alla som behöver hemtjänst och personlig assistans än att vårda dem, eftersom det rör sig om patienter som inte kommer att komma tillbaka till arbetslivet. Mitt resonemang här är att våra tjänster dels inte är lika viktiga för kapitalismen, dels är det en ständigt besparad budget som betalar våra löner.
Min andra förklaring är att vi välfärdsarbetare är relativt nya på banan. Medan metall-, trä- eller pappersarbetare har fått kämpa sig till drägliga löner och levnadsvillkor i en kamp som varat i mer än hundra år, har de jobb som instiftats av socialdemokratin startat med en relativt okej standard. Kvinnor har också arbetat under en mycket kortare tid - det är just i takt med att välfärden tagit över de jobb som kvinnor utfört i hemmet som kvinnor fått möjlighet att arbeta. När välfärden sedan nedmonteras och personaltätheten minskat har man helt enkelt i brist på facklig tradition funnit sig i det. Dessutom får vi ju inte strejka hursomhelst - som vårdarbetare kan man inte gå ut i storstrejk eftersom det hotar människors liv. Vi är helt enkelt inte hotfulla nog för arbetsgivarna.

Man kan tappa bort sig när det är så många olika faktorer som samverkar, och det finns många spaltmeter kvar att skriva om det här. Kontentan är hursomhelst, för den som inte förstått det än, att det suger att vara en arbetande kvinna. Jag har väldigt lätt att bli bitter över detta - det känns förstås jävligt surt att en man med samma arbetsbörda som jag ska ha bättre lön. Men samtidigt får man väl komma ihåg att det suger att vara arbetare oavsett om man tjänar några 1000 fler eller inte.
Även män lider av ökat tempo, hyvlingar och tyngre arbete. Den självklara lösningen är förstås socialism - att gemensamt kämpa för ett samhälle där man inte värderas efter sin roll i produktionen. Ett samhälle där drägliga löner och arbetsvillkor är norm. Jag känner mig mer redo än någonsin. För jag är trött på att känna skuld mot barnen för att jag är för stressad för att göra ett bra jobb, att jämt finna mig i personalbristen, att täcka upp för chefens misstag. Någon gång får det vara nog!

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion