Att politiker och företag står med sina trollspön och jonglerar ner våra gemensamma skattepengar och statliga bolag i trollerihattar är en sak. Men att vi medborgare inte ser eller vill se hur vi luras och bli arga över trolleriet, det har jag svårare att förstå.
Skulle man lite ytligt titta närmare på frågan om rätten till arbete till exempel, och ta en snabb blick över Sveriges arbetsmarknad, skulle det räcka för att inse att det är något väldigt konstigt med vårt så kallade folkstyre.

Men vad som ofta förvånar mig ännu mer är hur frågan om rätten till bostad inte gör oss mer uppmärksamma på den skendemokrati vi lever i.
Vi upplever att vi lever i ett av världens mest demokratiska I-länder när vi köper oss en Situation Stockholm på torget i periferin och går hem till våra lånade ettor och tittar på något inredningsprogram på tv.

Men samtidigt känner vi alla till melodin; inneboende, svarta fjärdehandskontrakt, bo kvar hos mamma, svindyra bostadsrätter i centrum och obefintliga bostadsköer. Allt fler av våra medborgare har inte råd (läs: rätt) att bo i våra städer. Det finns ingen ung människa idag som har missat det enormt krångliga och nästintill omöjliga projektet »hitta sig en bra och inte attackdyr hyresrätt».

Skulle man lite ytligt titta närmare på frågan om rätten till bostad, så krackelerar sakta men säkert I-landsfasaden framför våra ögon. För det mest grundläggande är trots allt rätten att bo, att permanent få befinna sig på en plats. För att någonting ska få kallas demokratiskt uppbyggt så måste de som ska inneslutas av uppbygganden få vara en del av den, det säger väl sig självt? Rätten till bostad är alltså en så avgörande och iögonfallande fråga för ett demokratiskt samhälle att, när det ser ut som det gör i vårt I-land, så måste frågan helt enkelt trollas bort för att inte vi ska bli förbannade – på riktigt.