Vilka grundade EU och varför gjorde man det? I skolan talas det ofta om EU som ett fredsprojekt där man bildades för att undvika ett nytt krig i Europa. Stämmer det?
– Det fanns olika drivkrafter bakom grundandet. Dels Europarörelsen som var federalister och ville ha ett Europas Förenta Stater och dels Europarådet som arbetade för ett mellanstatligt samarbete. Det fanns där flera olika idealistiska skäl. Ett utav dem var att förhindra ett nytt krig mellan Frankrike och Tyskland. Men kollar man på situationen i Europa under efterkrigstiden ser man att de europeiska kolonialmakterna låg i spillror och USA var den nya supermakten. Hade inte USA varit drivande bakom att skapa ett europeiskt samarbete hade det inte skett. Det amerikanska motivet var att skapa en europeisk enhet mot Sovjetunionen.

Hur ser du på utvidgningen av EU? Nu talas det mest om ett framtida turkiskt medlemskap. Vad tjänar EU på det?
– Det finns olika åsikter om utvidgningen inom EU. Jag tror inte EU kommer att kunna växa så mycket mer. På tur står några länder på Balkan, exempelvis Kosovo och Serbien, förutom västländer som Island och Liechtenstein. Ett av skälen till det är att ju mer EU utvidgas desto svårare blir det att realisera ambitionen om ett Europas Förenta Stater som har funnit enda sedan EU grundades.

Redan med 27 medlemsstater har det byggts in mycket motsättningar. Inte minst i ambitionen att skapa en monetär och ekonomisk union (EMU). Det är intressant att se de länder som idag har problem i den monetära unionen är periferiländerna Spanien, Grekland, Portugal och Irland. Det är ett tecken på att den valutapolitik som bedrivs är den som är lämpligast för Tyskland och EU:s centrala medlemsländer Det är helt enkelt inte lämpligt att Grekland har samma valuta- och penningpolitik som Tyskland.

Turkiet är lite delikat eftersom merparten ligger i Asien, men ofta brukar landet räknas som en europeisk nation. Jag tror inte att det faktum att Turkiet är ett muslimskt land är det som hindrar från inträde i EU. Däremot finns det två andra anledningar som är problematiska. Dels att man är ett stort NATO-land och i praktiken en amerikansk militärbas. Men också den demografiska frågan. Om tio år beräknas Turkiet gå om Tyskland i befolkningsmängd och när Lissabonfördraget börjar gälla fullt ut 2014-2017 kommer röststyrkan fördelas efter befolkning. Det betyder att Turkiet kommer få mer makt än Frankrike och Tyskland. Det är framför allt därför motståndet mot ett turkiskt medlemskap är så starkt.

Många EU-länder har ekonomiska problem, speciellt EMU-länderna. Finns det en chans att länder kommer lämna EU?
– Jag tror det kan komma väldigt fort. Det är förvisso svårt att förutsäga storpolitiska händelser och med den ekonomiska kris som finns inom EMU-området och vad den kommer leda till är oerhört svårt att se. Ta fackföreningsrörelsen i Grekland som har radikaliserats, inte minst i sin syn på EU, på grund av EU-kommissionen och IMF:s påtvingade nedskärningspolitik. Den inhemska regeringen kommer att tvingas att fortsätta med privatiseringar, nedskärningar i offentlig sektor och avreglerad arbetsmarknad. Eller ta Irland, det land som har störst problem, som har ett budgetunderskott på 32 procent, tre gånger så stort som Greklands.

Detta kommer att sätta igång processer, men vart dom landar är som sagt oerhört svårt att se. Helmut Kohl sa i ett tal 1989 att han aldrig skulle få uppleva ett återförenat Tyskland. Ett år senare föll muren. Så sådana här skeenden kan gå snabbt. Men jag tror inte att Sverige kommer att få till stånd ett utträde ensamt. Antingen kommer EMU att krackelera och det berör ju inte oss direkt, eller att de stater som har drivit en federalistisk mellanstatlig linje i EU, exempelvis Sverige, Danmark, Storbritannien och Irland, kan dra sig ur.

Det var nästan ingen debatt om EU i valrörelsen, varför tror du att det var så?
– Nej, det finns ingen EU-diskussion över huvudtaget. Inte ens de rödgröna tog upp frågan.

Ett problem för de rödgröna har varit att Vänsterpartiet, som fortfarande är EU-motståndare, hela tiden har fått krypa till korset och acceptera den nyliberala ekonomiska modellen som finns inom EU med budgettak och överskottsmål.

Vad gäller säkerhetspolitiken har man accepterat den solidaritetsförklaring som trädde i kraft när Lissabonfördraget antogs, ett militärt samarbete där EU-medlemmar är skyldiga att ingripa på medlemsstaters begäran. Där Sverige ingår i Nordic Battle Group.

Det känns som att när EU-frågan väl diskuteras så ökar EU-motståndet. Håller du med om det?
– Ja, utan att föra någon debatt så hävdar vissa att EU-motståndet minskar. Och det är inte så konstigt om man aldrig har någon debatt om EU. Precis som du säger, de som tjänar på en debatt om EU är vi EU-motståndare. De flesta människor vet inte så mycket om EU och många blir chockerade när man berättar om exempelvis det här militära samarbetet kring Nordic Battle Group.

Jag själv röstar på Vänsterpartiet och skulle föredra en rödgrön regering av många olika skäl. Bland annat att de är mer återhållsamma vad gäller att överföra makt till EU och de har ett uttalat nej till NATO-medlemskap. Men skillnaderna mellan de två olika regeringsalternativen var små och valet kom att handla om plånboksfrågor och inte ideologi.

Vad tror du måste göras för att föra upp EU-frågan på dagordningen igen?
– Jag tror det är just sådant som Lavaldomen, vi måste framhålla de fackliga frågorna. Det var kollektivavtalen och fackliga rättigheter som var några utav de frågorna som avgjorde folkomröstningen 1994. Då gick svenska EU-anhängare och direktörer ut och sa att Sverige hade fått ett undantag för den svenska modellen. Det undantaget finns inte längre.

Inom Folkrörelsen Nej till EU har vi lagt ned väldigt mycket tid och kraft på just Lavaldomen och vi kan den här frågan bättre än de flesta. Lavaldomen skapade en stor diskussion inom fackföreningsrörelsen och det finns i Sverige ett begynnande fackligt motstånd mot EU.

Så jag tror antingen att en sådan typ av händelser kommer att behövas, ett ny anti-facklig förslag eller en ny Lavaldom. Eller att EU hamnar i en militär konflikt där svensk trupp genom Nordic Battle Group sätts in. Det kommer ju att blossa upp mer konflikter i gamla europeiska kolonier, alltså rena kolonialkrig. Så att folk för upp ögonen; »oj, är det såhär som EU:s utrikespolitik är».

I RKU brukar vi säga att EU är lagstadgad högerpolitik, håller du med om det?
– Ja, jag känner inte till Nordkoreas, men mig veterligen är EU:s grundlag den enda i världen som skriver in vilken samhällsekonomisk modell som vi ska ha. I den så står det att EU skall ha en fri marknadsekonomi och där man grundlagsfäster att inriktningen på den ekonomiska politiken skall vara att bekämpa inflation. Allt det här är traditionell högerpolitik.
I vanliga västerländska demokratier avgörs sådant i de allmänna valen till parlamenten där folk får avgöra vilken modell som ska gälla. Men efter inträdet i EU går det inte att byta inriktning på den ekonomiska politiken oavsett vilka partier som röstas fram, om de nu inte är beredda att bryta mot den lagreglerade nyliberalismen. H