Sydafrikas historia är en historia av kamp. I över 40 år kämpade hundratusentals svarta, men också vita och färgade, tillsammans mot apartheidregimen. Rörelsen var militant och socialistisk. Med sabotage, väpnade attacker, strejker och demonstrationer tvingade man till slut regimen att ge upp. När så de första fria valen hölls, 1994, segrade ANC stort och många hoppades på att den nyvunna politiska friheten skulle innebära ett bättre liv och en bättre framtid.

Men styrkeförhållandena skulle ändras till borgarklassens fördel. ANC var en bred nationell allians av rika och fattiga, av liberaler och kommunister, av svarta och vita, med ett politiskt mål – att störta den koloniala apartheidregimen och införa demokrati och sociala rättigheter. När så Sovjetunionen föll och den nyliberala 90-talsvågen svepte över hela världen, sveptes ANC med. Innan valet hade kommunisternas mycket populäre ledare, Chris Hani, mördats av högerextremister och nu kunde högern inom ANC bli fullständigt dominerande.

De påbörjade sociala reformerna, som bostadsprogram, sjukvårdsprogram och liknande, stoppades. Istället har man bedrivit en nyliberal politik som idag, 15 år senare, visserligen gjort Sydafrika till en av Afrikas starkaste ekonomier men också lett till att klassklyftorna från apartheidtiden finns kvar. Att en det bildats en liten svart medelklass är inget som den stora majoriteten fattiga arbetare och bönder tjänar något på.

Jag befinner mig utanför ett fotbollsstadion i Pretoria. På väg mot stadion tågar hundratals svarta ungdomar, sjungandes, dansandes och klappandes. Men det är inte fotbollsmatch, det är invigningen på den 17:e Världsungdomsfestivalen och tusentals medlemmar i ANC:s ungdomsförbund, ANCYL, har kommit till Pretoria från förorter över hela Sydafrika för att diskutera politik och förstås också ha kul. Hemma i Sverige är det kallt, både vädermässigt och politiskt. Alliansen privatiserar och skär ned, facket gör ingenting och de flesta som är förbannade, knyter sina händer i fickorna.

På en bar mitt i festivalområdet har jag bestämt möte med kamrat Doctor Xhakaza. Ett lustigt namn kan det tyckas, men förnamnet skvallrar om en tid då föräldrar tvingades döpa sina barn till engelsk-klingande, »kristna»” namn. Doctors föräldrar kunde inte mycket engelska, men »doctor» klingade bättre än alternativen.

– Kampen är mer komplicerad idag, säger Doctor när vi slår oss ned vid ett av borden. Nelson Mandela gav oss politisk frihet men det är inte tillräckligt.­ Vi måste visa ANC vad vi vill!

Doctor Xhakaza är ordförande i det lokala distriktet av ANCYL. Ungdomsför-bundet är som starkast i de många och stora så kallade townships (kåkstäder) som breder ut sig utanför stadskärnorna, i områden där kriminalitet och droger tyvärr fortfarande är ett stort problem.

ANCYL är en stor organisation. Med över 800 000 medlemmar och tusentals lokalavdelningar så förstår man att den ideologiska bredden är stor. Kommunistpartiet, SACP, som ingår i ANC:s allians, har ett eget ungdomsförbund, YCLSA. De bildades så sent som 2003 men har redan 55 000 medlemmar och de flesta av dessa är medlemmar i ANCYL också. Doctor menar att YCLSA:s roll är att förse ANCYL med ideologiskt skolade kadermedlemmar.

– De flesta ledande medlemmar i ANCYL är kommunister från YCLSA. Jag själv är medlem i ungkommunisterna! Vi kommer att fortsätta kampen inom ANC tills vi uppnått vårt demokratiska program – Freedom Charter. När vi säkrat den demokratiska revolutionen så är det kommunisternas uppgift att säkra den socialistiska revolutionen.

Freedom Charter var det program med krav på demokrati och social välfärd som ANC enades under i kampen mot apartheid. Regimen är störtad men Doctor menar att den demokratiska revolutionen inte är helt genomförd än. Han fortsätter:
– Politisk frihet är ingenting värt utan ekonomisk frihet.

Är man van med liberalernas tjat om ekonomisk frihet så kanske det låter konstigt. Men ekonomisk trygghet och social välfärd, det är riktigt frihet. Frihet för de fattiga. Det är alltså denna kamp som ANCYL menar att moderpartiet, ANC, måste fortsätta med. Men det går långsamt.
– De gör inte nog! Vi kämpar för utbildning och sjukvård men de säger att staten inte har några pengar. Därför kräver vi också att gruvorna ska nationaliseras, det är våra mineraler och därför borde vinsterna vara våra också!

Krav som dessa, tillsammans med krav på jordbruksreformer och förstatligandet av banker, har fått den sydafrikanska borgarklassen att gå i taket av upprördhet. Den karismatiske ledaren för ANCYL, Julius Malema, får utstå en enorm medial hetskampanj för sina radikala ståndpunkter. Samtidigt är han väldigt populär bland fattiga ungdomar, något som blir tydligt när han talar på invigningen av festivalen. Inte ens president Jacob Zuma får i närheten av så bra respons som Malema i sitt tal på festivalen.

ANCYL och kommunisternas taktik i Sydafrika skulle kunna jämföras med en sorts tvåstegsraket där man först hoppas kunna uppfylla föräldragenerationens kravprogram, Freedom Charter, och därigenom stärka den kommunistiska rörelsen och gå vidare till en kommunistisk revolution. ANC:s roll skall alltså vara nationell befrielse och Doctor förklarar för mig att de är ett parti för alla samhällsklasser. Kommunistpartiet, däremot, är ett parti för arbetarklassen och när ANC har spelat ut sin roll så ska kommunistpartiet träda in och föra kampen vidare. Utan tvekan kommer ungdomen att ha en stor roll i denna utveckling.
– Ungdomen har alltid varit den revolutionära kraften i Sydafrika, berättar Doctor.

Detta har nog aldrig varit så tydligt som i Sydafrika. Alla stora ledare, inklusive nationalsymbolerna Nelson Mandela och Oliver Tambo, fostrades i ungdomsförbundet. Det var vid ungdomsförbundets bildande som ANC förändrades från ett litet parti av intellektuella till en stor massrörelse. Det var också de dåvarande medlemmarna i ungdomsförbundet som startade gerillarörelsen Umkhonto ze Siswe (Nationens spjut), när man insåg att den politiska kampen även behövde en militär gren.

Överallt på festivalen ser man unga ANCYL-medlemmar diskuterandes, debatterandes, lyssnandes och agiterandes. Sången om Solomon Mahlangu, den unge gerillakämpen som hängdes av apartheidregimen för 30 år sedan, blir snabbt en favorit bland alla oss utlänningar och vi sjunger med så gott vi kan. Det slår mig att det är så här en politisk rörelse ser ut!
Kontrasterna mellan Sverige och Sydafrika är tyvärr enorma. ANC må ha svikit sina ideal, men i det sydafrikanska samhället kokar det och ungdomen är drivkraften. Jag är faktiskt beredd att tro på kamrat Doctor när han försäkrar mig om att vi kommer att få se »economic freedom in our lifetime» som deras motto är.