Självklart kunde jag inte det då eftersom jag inte hade någon direkt inkomst. Nästan ingen vill anställa någon under 18, och att arbeta på somrarna för 50 kr i timmen räcker inte långt. Vintern 2010 fick jag jobb på Coop Forum, »timanställd» på fem timmar i veckan. Inte drömscenariot precis, men det blev äntligen tillräckligt med pengar för att kunna börja starta eget liv tillsammans med min pojkvän. Vi registrerade oss på Malmös Kommunala Bostäders hemsida och betalade för att hamna i någon form av bostadskö. Kombinationen av att kön var oändligt lång med att vi inte direkt var de perfekta kandidaterna (ålder, inkomst och så vidare) för att få en egen bostad gjorde att det i princip var omöjligt för oss att få något därifrån. Det blev alltså bortkastade 300 kr för oss.

Vi insåg snart att det enda sättet att slita oss från våra föräldrars hem och flytta ihop var att hyra i andra hand, ett osäkert alternativ. Efter ett halvårs sökande efter en andrahandslägenhet fick vi tag på en (och det var ju såklart genom kontakter). Ett kontrakt skrevs på tre månader och det sades att det fanns »goda chanser till förlängning», vilket visade sig bara vara tomma ord. Visst, det var underbart att äntligen få sin egen bostad, men att bara ha ett säkert boende i tre månader gav ingen trygghet alls. Skulle vi bli tvungna att flytta ifrån varandra igen och flytta hem till föräldrarna? Skulle ekonomin räcka till när semesterperioden var slut och man som timanställd ungdom inte längre behövs lika mycket? Ännu en gång var vi tvungna att bege oss ut på andrahandsmarknaden för att söka ännu ett nytt och otryggt boende. Med tanke på hur lång tid det tog för oss senast att få tag på ett så låg oron över att kanske bli beroende av föräldrarna igen ständigt nära.

Det som är konstigast och mest oklart i mina öron är att det alltid talas så mycket om att vi ungdomar är Sveriges nya framtid, tydligen i alla andra sammanhang än just att bli en egen och självständig individ genom att få klara sig själv. Jag tänker på utbildning, politik, värderingar, hälsa och mycket mer. Men hur ska vi kunna uppnå dessa förväntningar om vi inte kan känna att vi har en säker bostad och en säker inkomst? Med andra ord är »ungdomarna är Sveriges framtid» endast en floskel och praktiseras bara när det passar.

Det framställs som att det är »dagens ungdomar» det är fel på, att det är vi som ska vara attraktiva inför fastighetsägarna och arbetsgivarna. Det är deras marknad och vi hamnar i underläge och får acceptera vad som helst. Det ska fjäskas, skrivas fagra CV:n, skaffas rätt kontakter och visas upp att det man har att komma med är bra mycket bättre än vad alla andra har. Under tiden vi brottas med denna verklighet så byggs det präktiga villor och bostadsrätter i vår stad och dessa är långt utanför våra och majoritetens möjligheter. Det verkliga problemet är att ungdomar inte är attraktiva på bostadsmarknaden och att det är dessa komponenter som samverkar till vår verklighet. Vad vi hade behövt i vår stad är en mer human politik där det enda alternativen inte är studentlägenheter och otrygga andrahandslägenheter. Där majoriteten av folket får bestämma över bostadsformerna så att vi någon gång kan hitta till det trygga Sverige det talas om.