Chocken blev stor för alla oss Ångebor när det under Luciadagen spreds ryktesvägen vad som hänt. De hade ju inte ens fått säga hej då till oss. Men inte bara chocken utan även ilskan var stor, och reaktionen från ungdomarna här i Ånge var blixtsnabb. Vi har demonstrerat, haft en enorm namninsamling, samlat in massvis med pengar för att hjälpa familjen, visat solidaritet med andra här i Medelpad som kämpar för sina utvisningshotade vänner, och mycket mer. Kampen för Danielians har fått stort genomslag i media, eller snarare har väl en del av arbetet för att hjälpa familjen varit att uppmärksamma fallet i media. Ända uppe i riksdagen citerade Lars Ohly frågor från högstadieelever från Ånge i en debatt mot Fredrik Reinfeldt (vars svar förstås var att han inte kan kommentera enskilda fall).

Jag talar nog inte bara för mig själv när jag säger att man febrilt gjort allt man kunnat för att uppmärksamma och hjälpa familjen. Mycket för att dämpa saknaden och hjälplösheten. Men trots chocken finns det som sagt mycket glädjande i kampviljan som visats. Hela kommunen har slutit upp i stödet för familjen, till exempel har kommunalrådet och Ica-handlarn här i Ånge engagerat sig personligen. Och visst är det lätt att känna tacksamhet till företag, journalister och politiker som uppmärksammat detta och hjälpt till, men det känns viktigt att påpeka att de egentligen bara har hängt på engagemanget från kommunens ungdomar och familjens vänner. I grunden har drivet varit folkligt och spontant redan från början.

Personligen är jag glad över att ilskan riktats åt rätt håll, det vill säga svenska myndigheter. Vi har alla varit jävligt arga på Migrationsverket och Polisen, och det alltför vanliga främlingsfientliga tugget om att man borde ha utvisat någon annan istället har knappt förekommit. Byråkratiska liberaler och Sverigedemokrater som vågat påstå att utvisningen var riktig har med rätta avfärdats som hjärtlösa idioter.

Trots debatten om flyktingpolitik som väckts så har det politiska förstås inte varit det viktigaste för oss i Ånge. Vilket för mig till det mest glädjande av allt, det konkreta resultatet av arbetet för att hjälpa familjen. Pressen på Migrationsverket har fått dem att lova att så fort familjen ordnat pass ska mamman få arbetstillstånd för hennes anställning på Ica (som hon inte kunde få så länge de var statslösa asylsökande). En process som annars brukar ta Sveriges äckliga byråkrati många månader. Tillsammans med pengarna som samlats till familjen gör detta det möjligt för dem att komma hem igen!

Då kan man ju börja klaga på annat, som att det inte finns någon asylrätt, eller att det var dumt att det kostade en halv miljon kronor i skattepengar att tvångsutvisa dem när de ändå får arbetskraftsinvandra ett par månader senare. Men jag är ändå i ett lyckorus, för i skrivande stund har hela familjen just fått sina armeniska pass. Så nu kan man äntligen börja hoppas på riktigt, att om några veckor får jag träffa Haik igen! Spela fotboll, gå på hockey, äta på Ånges enda pizzeria och kolla på Barcelona i Champions Leauge.