I somras började jag jobba som brevbärare på Bring Citymail. Postmarknaden konkurrensutsattades 1993 då brevmonopolet slopades. Året efter blev det statliga Postverket ett statligt aktiebolag vid namn Posten AB och detta ledde till att antalet postterminaler och -kontor minskade kraftigt under 90-talet.

Postens största konkurrent är Bring Citymail som främst verkar i våra tre storstadsområden och ägs av norska staten. Detta faktum kan verka mycket paradoxalt då norska staten bidrar till att öka pressen på svenska brevbärare. Men svenska statliga företag är lika goda kålsupare. Ett bra exempel är Vattenfall som äger kraftverk och energiföretag över hela Europa.

Att vara brevbärare innebär att man får mycket motion och frisk luft. En vanlig arbetsdag börjar klockan sju med att man sorterar post för att sedan dela ut posten på antingen cykel, moped eller bil. Vanligtvis slutar vi runt 15.30-16 men detta kan variera oerhört. Anledningen till detta kommer jag till lite senare.

Det finns en oerhörd yrkesstolthet i jobbet som brevbärare. Förutom att det är ett viktigt jobb så tror jag att det grundar sig mycket i faktumet att vi delar ut posten oavsett om det är 30 grader varmt eller isande snöstorm. Det är också det här som är ett av de grundläggande problemen för oss brevbärare. Meningen "posten ska ut" är vanligt förekommande inom företaget. Och tack vare underbemanning, mycket post och dåliga väderförhållanden så kan det bli en hel del stress och övertid som leder till fysisk och psykisk påfrestning som inte är allt för nyttig för oss arbetare.
Vi har rätt att gå hem enligt schemat (som sätts tre veckor i förväg) men man vill ju samtidigt inte sätta sina kollegor i en jobbig sits när det är mycket att göra så allt för ofta kan det leda till att man jobbar över till så sent som 18-19 och måste tacka nej till någon fritidsaktivitet.
Konkurrensen på postmarknaden gör att de olika aktörerna måste "rationalisera" som det så fint heter. Ordet rationell låter väldigt logiskt och smart men i själva verket leder rationalisering till en tillbakapressning av arbetarnas villkor och löner för att företagets vinster inte ska hotas. Detta händer både inom statliga Posten (som nyligen aviserade om en nedskärning på 10 000 tjänster) och de privata konkurrenterna (Citymail ska spara 50 miljoner i kommande budget).

Det är viktigt med facklig organisering men man ska inte glömma att facket har pampstyre precis som företaget i sig och att facket aldrig kommer bidra till en upplösning av det rådande klassamhället. Men det kan ge oss ungdomar nyttig erfarenhet i organisering samt hur samhället och arbetslivet fungerar. Genom att vara engagerad i facket får man på nära håll se hur problematisk den socialdemokratiska "svenska modellen" är för oss arbetare. Vi får det oftast lite bättre för varje kollektivavtal som sluts men samtidigt så ökar ju företagens vinster för varje år och vi har fortfarande minimal makt på våra arbetsplatser.

På mitt kontor så är våra coacher (en form av inofficiell titel inom företaget på vanliga brevbärare som har lite mer ansvar) noga med att påpeka att alla ska hjälpa varandra innan de själva sticker ut på sin runda. Men som jag har hört när jag har varit på fackliga möten så är detta inte ett faktum på många andra kontor. Istället för att vi ska hjälpas åt som ett kollektiv så ska alla köra sitt eget race. Detta bidrar ju givetvis till att minska intresset för facklig och radikal politisk organisering eftersom att det i högsta grad är en kollektivistisk idé.

Ett sätt för företaget att maximera sin vinst är att använda sig av timvikarier som man ringer in vid behov. Dessa daglönare kommer oftast in vid 10 och sätter sig genast på cykeln och börjar dela posten som någon annan redan har packat ner för dem. När de sedan kommer in från utdelningsrundan så går de hem för dagen. På detta vis så kommer de inte in lika bra i arbetsuppgifterna och framför allt sammanhållningen.
Jag kan faktiskt inte förstå argumentet att företaget vill ha ett antal personer att kunna ringa in för att täcka upp vid sjukdom och posttoppar. Det ideala hade varit att alla anställda hade en fast tjänst och att vi inte jobbade över vår kapacitet (som vi helt klart gör idag) för då hade vi klarat av en situation där två kollegor är sjuka samma dag utan att behöva ringa in timvikarier. Semestervikarier är givetvis något som behövs och detta är en jättebra möjlighet för gymnasie- och högskolestuderande att få värdefull arbetslivserfarenhet.

Istället för en konkurrensutsatt postmarknad så tycker jag att vi borde ha det som förr med ett statligt postverk som hanterar både brev, paket och tidningar samt har tillräckligt med postterminaler och -kontor över hela landet.

Privateriseringar påverkar samhällsbärande funktioner som post, energi, telefoni, kollektivtrafik, skola, vård och omsorg otroligt mycket. Genom att privatisera och marknadsanpassa dessa områden så pressas arbetarna tillbaka eftersom att vinsten alltid ska gå först. Detta leder till sämre arbetsvillkor och att många förlorar sitt jobb vid nedskärningar. Det påverkar givetvis också hela samhället eftersom att vi alla är beroende av att sådan service fungerar dagligen.

Genom att fler organiserar sig i facket så kan vi absolut få tryggare anställningsvillkor, bättre arbetsmiljö och högre ingångslöner. De grundläggande problemen är dock konkurrensen samt samarbetet mellan arbetsgivare och fackförbund som råder, eller den svenska modellen som det så fint heter. Det är först när vi förstatligar postväsendet som kampen för riktig arbetsplatdemokrati och makten över våra liv kan börja på allvar!