I höstas trampade Moderaterna återigen i klaveret när de i ett förslag till partiprogram försökte utmåla sitt parti som en del i kampen för allmän rösträtt i början av 1900-talet. Förslaget dolde det faktum att Moderaterna, som då hette Allmänna Valmannaförbundet, var svurna fiender till allmän rösträtt.

Hur kommer det sig då att vi fick demokratiska val och rösträtt? Ja, inte fick vi det gratis. Kampen för demokrati var en av den unga arbetarrörelsens viktigaste strider i slutet av 1800-talet och i seklets sista år, 1899, skrev poeten och författaren Verner von Heidenstam att ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar”. I arbetarklassen restes kraven på allmän och lika rösträtt och 1902 utbröt kravaller och regelrätta gatustrider när tiotusentals arbetare demonstrerade mot högerregeringens förslag att utöka rösträtten – men bara till män över 25 år med en viss minimiinkomst, utan skulder och som gjort värnplikten. Samma år anordnades flera storstrejker och demonstrationer av en ung och upprorisk arbetarrörelse, med de ännu revolutionära Socialdemokraterna och fackrörelsen i spetsen.

Överklassens riksdag fortsatte dock att rösta emot allmän rösträtt, även om en minoritet bestående av socialdemokrater och liberaler var för. Runt om i hela Europa kämpade en radikal arbetarrörelse för sina rättigheter och för socialism. År 1917 kulminerade klasskampsvågen och i såväl Sverige som i andra länder rådde upprorsstämningar på gator och i fabrikerna. I första världskrigets spår krävde arbetarna bröd, fred och frihet, och ord som ”revolution” och ”socialism” ekade längs trånga arbetargränder. Samtidigt var arbetarrörelsen på väg att splittras, i en revolutionär del, som började kalla sig kommunister, och en reformistisk del som fortsatte kalla sig socialdemokrater.

Under våren 1917 gjorde sig matbristen allt mer påmind runt om i Sverige. I maj utbröt kravaller och gatustrider i bland annat Stockholm, Norrköping och Göteborg. Ofta stod kvinnor i fronten i denna klasskamp, då kvinnorna i det patriarkala klassamhället hade huvudansvaret för maten. Arbetare, främst kvinnor men också män, drog runt till städernas olika butiker och bagerier för att kräva bröd. Inte sällan erbjöd man handlarna pengar, det var ju främst den orättvisa ransoneringen som politikerna infört man var förbannad på.

Många butiksägare tog ut ockerpriser på maten och vägrade gå arbetarna till mötes. På många håll utbröt slagsmål och de värsta ockrarnas butiker plundrades. I Göteborg försökte polis och militär återställa ordningen på kvällen vilket ledde till gatustrider där arbetare barrikaderade sig längs gator och på hustak för att överösa de ridande militärerna och poliserna med sten. På vissa håll kastade man glas mot klassfienden och brunnslock togs bort för att gillra fällor mot rytteriet. Värst var striderna i stadsdelen Haga, runt Järntorget och i Masthugget. Tusentals fattiga arbetare, varav en stor del kvinnor, deltog i striderna och många dömdes senare till fängelse eller straffarbete. Upproren våren 1917 brukar kallas Hungerkravallerna. I Stockholm döpte man upproret till Potatiskriget och i Göteborg fick fenomenet heta Brödupproret.

Den 5:e juni 1917 skulle riksdagen återigen diskutera frågan om allmän rösträtt. Den revolutionära arbetarrörelsen mobiliserade genom att flygblad delades ut på Stockholms alla arbetsplatser.

Tiotusentals arbetare samlades utanför riksdagshuset för att sätta press på politikerna och kräva bröd och rösträtt. Inne i riksdagen började överklassens representanter bli oroliga och beväpnade vakter kallades in för att befästa riksdagshuset.

Den jättelika demonstrationen var till en början lugn men när arbetarna anfölls av ridande poliser med piskor och sablar bröt våldsamheter ut. Arbetarna svarade med stenkastning och försökte bryta poliskedjorna. Polisen ryckte in på Gustav Adolfs Torg och gick lös på de demonstranterna. Ett 30-tal skadades av sabelhugg och piskslag och vid det här laget hade riksdagens möte avbrutits.

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Hjalmar Branting försökte lugna arbetarmassorna med begränsad framgång. Socialdemokraterna var mer intresserade av sina riksdagsplatser än av arbetarnas klasskamp. Detta visste många bland arbetarna som redan hunnit tröttna på Socialdemokratins ständiga svek. De var istället anhängare till de revolutionära utbrytarna i ”Socialdemokratiska Vänsterpartiet” - de som sedan skulle börja kalla sig kommunister.

Den revolutionära arbetarmassan lät sig alltså inte tystas av reformistiska ”arbetarledare”. Istället hördes rop om generalstrejk och revolution samtidigt som revolutionära talare betonade vikten av organisation. Nu hade överklassen kallat in militärer som marscherade mot demonstrationen. Dessa stoppades dock av arbetare som helt sonika blockerade vägen för dem. Under kvällen samlades tusentalet arbetare i massmöten där man diskuterade hur man skulle föra vidare kampen. Många revolutionära ledare talade och man valde en kommitté som skulle framföra för den centrala fackorganisationen ”att hos eder göra anhållan om proklamerandet av omedelbar generalsträjk”.

Dagen efter, på nationaldagen den 6:e juni, samlade revolutionärerna till ett massmöte i Hornsbergs Hage i Stockholm. Runt 10 000 upproriska arbetare dök upp. Snart visade sig att polisen infiltrerat mötet och när infiltratörerna vägrade lämna demonstrationen fick de sig en omgång ”proletär behandling”. Hals över huvud lyckades några av polisens utskickade spioner fly och kalla på förstärkning. Såväl militärer och ryttartrupper som ridande poliser tågade nu mot arbetarna som förberedde sig på sammandrabbningar. Ganska snabbt insåg dock arbetarna sin underlägsenhet gentemot de beväpnade trupperna och demonstrationen upplöstes. Ett blodbad gör ingen revolution och revolutionärerna fick istället omgruppera.
Junidagarnas oroligheter tillsammans med vårens återkommande upplopp och strejker hade tydligt visat för överklassen folkets makt. Samtidigt hade upproren visat den reformistiska socialdemokratins begränsningar. Ledande företrädare för partiet hade tillsammans med fackföreningarnas ledare fördömt kravallerna och avslagit alla förslag på generalstrejker.

Det revolutionära Socialdemokratiska Vänsterpartiet var ännu för svagt för att organisera arbetarna i en kommunistisk revolution, trots att deras stöd var stort. Därför ebbade den revolutionära vågen snart ut. Behovet av ett välorganiserat kommunistiskt parti visade sig tydligt.
Samtidigt ledde upproren till att överklassen såg sig tvungna att ge efter för arbetarklassens krav. I riksdagen vann rösträttsförespråkarna mark och till och med den ärkereaktionäre kung Gustav V började nu inse att man var tvungen att ge efter för kraven på demokrati.

Om de svenska revolutionärerna inte var tillräckligt välorganiserade såg det annorlunda ut österut. I Ryssland var de revolutionära kommunisterna, eller bolsjevikerna som de också kallade sig, betydligt starkare än reformisterna. Bakom sig samlade de hundratusentals arbetare, bönder och soldater som bildat arbetarråd och soldatråd över hela landet.

I slutet av 1917 tog arbetarklassen, med bolsjevikerna i spetsen, makten i Ryssland i vad som kom att kallas den ryska oktoberrevolutionen. Detta var kanske droppen för den svenska överklassen. Med skräck insåg man att en kommunistisk arbetarrevolution inte var så långt borta i Sverige heller. Genom att gå med på parlamentarisk demokrati, och genom att ge de reformistiska Social-demokraterna mer att säga till om, hoppades man på att undvika en revolution. Och det funkade. Någon revolution blev det aldrig, men arbetarna vann demokrati och fler rättigheter. Så har vi alltså den svenska arbetarklassen, de svenska revolutionärerna och de ryska bolsjevikerna att tacka för vår borgerliga, parlamentariska demokrati. ”Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution!” skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska Manifestet 1848, och nog darrade överklassen i Sverige 1917.