Socialismen är framtiden - framtiden är vår!

Finns det någon arbetarklass i Sverige?

De senaste decennierna har arbetarklassen varit helt marginaliserad på den politiska arenan. Bland både höger- och vänsterintellektuella har det talats om att det nya samhället avindustraliserats och arbetarklassen har splittrats. Stämmer detta och hur ser det svenska klassamhället ut idag?

Povel Johansson

För att kunna diskutera det svenska klassamhället måste vi börja med att bena ut vad klassbegreppet idag innehåller. Man kan tala om klass ur tre olika aspekter; klass som livsstil, klass som socioekonomisk ojämlikhet och klass som en politisk aktör.
Att enbart se klass som kulturellt fenomen eller livstil är vanligt bland framför allt högern. Men också delar av vänstern pratar om klass som om det handlar om livsstil. Dom menar att kultur lika mycket som ekonomi skapar klass. Med det perspektivet blir klass väldigt individualistiskt eftersom alla kan välja att plugga vidare eller lyssna på opera och äta ostron. Visst visar sig klasstillhörighet i hur vi klär oss, pratar och beter oss. Men det är inte detta som skapar klass. För att säga det med Marx ord; det är vårt materiella vara som skapar vårt sociala vara.

Klass blir mycket mer intressant och fruktbart att tala om som strukturerad socioekonomisk ojämlikhet. Med andra ord ojämlikheten kommer utav hur samhället och ekonomin organiseras. Alltså spelar det ingen roll om alla skulle klä sig på samma sätt eller käka samma mat. Det är kapitalismen som skapar klassamhället eftersom kapitalismen bygger på att en grupp människor skapar mervärde som en mindre grupp människor exploaterar.
Men klass kan också ses på i form av politisk aktör eller subjekt. Det betyder att klass inte bara är en grupp människor med samma ekonomiska förhållanden (eller musikstil för den delen). Klasser kan agera som kollektiv både socialt och politiskt. När det sker blir klasserna något mer än de enskilda individer som agerar. Kollektivet blir något större än de individer som bildar det. Helheten blir större än delarna.
Vilka klasser kan man då tala om? Vänder vi oss till Karl Marx hann han aldrig riktigt dit. I hans stora teoretiska verk Kapitalet slutar kapitlet om klasserna efter en dryg sida. Ändå har han en del att säga. Marx talar om tre klasser. De som äger produktionsmedel, de som äger jord och de som säljer sin arbetskraft. Kapitalister, bönder och arbetare. Det grundläggande i klassanalysen är att arbetarklassen är beroende av att sälja sin arbetskraft till kapitalisterna som suger ut arbetarna på det mervärde (vinst) som arbetarna jobbar ihop. De jordägande bönderna var på tillbakagång redan under Marx tid, varför man idag i grova drag kan tala om två mot varandra stående samhällsklasser; arbetare och kapitalister. Detta är som sagt en förenkling och Marx konstaterar också att mellanstadier och övergångsstadier gör alla gränsdragningar svåra.

Senare marxistiska sociologer har lagt till en tredje faktor till denna grundläggande klassanalys. Dom talar om att det inte bara är ägandet av produktionsmedel och inkomst som definierar klasserna utan också makten över sitt eget och andras arbete. Då kan vi exempelvis se att en läkare hamnar i en helt annan situation än undersköterskan. Trots att dom båda är lönearbetare hamnar läkaren i en överordnad position gentemot undersköterskan.
Om vi nu använder oss utav det marxistiska klassbegreppet när vi studerar Sverige, vad kommer vi fram till? Hur ser det svenska klassamhället ut? Håller företagsflyttar och nedläggning av industrin på att utrota arbetarna?
Ingen klass har under de senaste decennierna varit så marginaliserad på den politiska arenan som arbetarklassen. Vid slutet av 80-talet och början av 90-talet förpassades klassbegreppet av det politiska etablissemangets högervindar till historiens soptipp tillsammans med folkhemmet och socialismen. Helt plötsligt fanns inte längre arbetarna och man ersatte arbetarklassen med nya ofarliga begrepp som “underklass” och “vanligt folk”. Både de borgerliga ideologerna och vänsterintellektuella talade om att vi lämnat det gamla industrisamhället och den traditionella klasskampen bakom oss och trätt in i det nya samhälle som kallats det mesta (IT-samhället, kunskapsamhället, det postindustriella samhället). I det nya globaliserade samhället sades det att industriarbetarna försvunnit och ersatts av tjänstearbete och intellektuella. Denna tes är felaktig på flera sätt.

Internationellt sett har världen de senaste åren genomgått en kraftig proletarisering, fler människor än någonsin i världshistorien arbetar inom och kring industrin. Men även på hemmaplan finns arbetaren kvar. Den påstådda avindustraliseringen är inte så total som den kan tyckas. När andelen anställda inom industrin halverades på trettio år från sin höjdpunkt i slutet av 60-talet, handlade det faktiskt i många fall om en lek med siffror. Specialisering och avknoppning av verksamheter gjorde många arbeten som industrin tidigare skötte själv och därmed ingick i statistiken för industriarbeten. Exempelvis fastighetsskötsel, städning, matlagning, lades ut på entreprenad och blev därmed tjänstearbeten. Nu har också andelen människor som står framför maskinerna minskat, men inte i den takt som påstås. Deras produktivitet har också blivit allt högre. Vilket har gjort att andelen industrivaror oavbrutet ökar.
Den växande tjänstesektorn har också blivit allt mer industrialiserad i och med att nya marknader har öppnats upp för kapitalistisk exploatering. Privatiseringen av exempelvis äldrevården, skolan och bilprovningen gör att det industriella produktionssättet tränger in på allt fler områden. På ICA, McDonalds och Carema är det samma löpande band och just-in-time produktion som på Volvo. Det är ingen tillfällighet att det har börjats vägas blöjor inom äldrevården.

Trots att industrisamhället i allra högsta grad fortfarande existerar och andelen arbetare har varit någorlunda konstant sedan 70-talet betyder det inte att den ser likadan ut idag som för 100 , 40 eller ens 20 år sedan. Bara sedan efterkrigstiden har den svenska arbetarklassen genomgått flera förändringar. Under 70-talets senare hälft skedde en kraftig feminisering av arbetarklassen i samband med den kraftiga uppbyggnaden av offentlig sektor. Runt 2/3 av de svenska kvinnorna kan räknas tillhöra arbetarklassen. För de svenska männen är samma siffra bara runt hälften. Det har också skett en kraftig invandring som gjort att var sjunde arbetare har en annan etnicitet än den svenska. Vilket gör att också invandrare är överrepresenterade i arbetarklassen. Bland invandrare från Finland tillhör så många som tre av fyra arbetarklassen. Andelen arbetare som ställs helt utanför arbetarmarknaden har också ökat. Mellan 1985 och 2003 ökade antalet hushåll med socialbidrag med 25 procent. Massarbetslösheten har permanenterats för att kunna hålla industrin med en arbetskraftsreserv. Denna används för att hålla priset på varan arbetskraft nere. Men det finns också grupper som hålls helt borta från arbetsmarknaden. Men även de människor som hamnat i utanförskap har gemensamma intressen med arbetarna. Oavsett om man ser dom som ett eget skikt i samhället eller som ett undre skikt av arbetarklassen.

Även om arbetarklassen är större än någonsin och att dess tjänsteyrken blir allt mer proletariserade, tar dom alltså en allt mindre plats i det allmänna medvetandet. Genom att industrin flyttar ut ur stadskärnan och de gamla fabrikslokalerna blir kontor eller dyra bostadsrätter. På så sätt stärks den allmänna uppfattningen om industrisamhällets och arbetarklassens bortdöende. Syns man inte så finns man inte.
På senare tid har dock arbetaren oväntat återvänt i samhällsdebatten. I och med lanseringen av “nya moderaterna” och arbetslinjen har högern börjat använda arbetaren i sin propaganda. Men högerns användning av klassbegreppet ger ingen klarhet och handlar inte om maktfrågan i samhället. Istället läggs fler dimridåer ut. I en intervju i LO-tidningen menar exempelvis moderaten Jenny Petersson att alla löntagare är arbetare. Om du är brevbärare och har en lön på 20.000 eller jobbar som VD och tjänar en halv miljon i månaden spelar ingen roll. Enligt Jenny är det bara olika yrken.
En annan borgerlig klassanalys som skiljer sig från Moderaternas är den som används av Jan Björklund, Folkpartiets ledare. Han säger ofta att hans förda skolpolitk går ut på att värna arbetarkillarna. Då menar han inte de tonårskillar som om några år kommer vara läkare, ingenjörer eller ekonomer. Till skillnad från Jenny ser han skillnad på arbetare och borgare. Men han ser dom bara som individer. Arbetare är i Björklunds värld personer som valt en viss form av yrken. Genom att använda dessa två tolkningar av klassbegreppet gör man arbetarklassen till allt och ingen. Den individualiseras och görs ofarlig. Gruppen, i sig, klassen, blir inte något mer än de enskilda individerna. Den förlorar sitt politiska innehåll.

I samband med arbetarklassens tillbakagång som politisk aktör har det vuxit fram nya politiska strömningar. På universiteten och inom partier som F! och Vänsterpartiet har man börjat prata om intersektionalitet. Det innebär att man ser klass som bara en form av förtryck vid sidan av exempelvis genus, etnicitet och sexualitet. Det ses som gammalmodigt och lite gubbigt att ge klass en särställning. Denna syn är felaktig och reducerar klassfrågan till att handla om diskriminering. Men arbetarklassens kamp handlar inte om att bli erkänd av samhället och få lika rättigheter. Det går att tänka sig en kapitalism som inte förtrycker eller diskriminerar utifrån kön, sexuell läggning eller etnicitet. Däremot går det inte att tänka sig en kapitalism som inte exploaterar arbetarklassen. De Förtrycket av arbetarklassen är olösligt inom kapitalismen. Målet med arbetarklassens kamp är inte att bli erkänd av samhället arbetarklassens kamp är lyckad först när den upplöst klassamhället och därmed sig själv.
Därmed inte sagt att diskriminerade gruppers kamp inte är viktig. I många fall sammanfaller arbetarklassens intressen med andras. Om vi exempelvis tar jämställdhetsfrågan så kan vi se att det både handlar om att kvinnor ska få lika rättigheter, erkännas och bemötas på samma sätt som män. Men eftersom patriarkatet idag är så sammanväxt med kapitalismen handlar det också om rent ekonomiska frågor, exempelvis kampen för utbyggd offentlig sektor. Det är viktigt att också tänka på att det i slutändan oftast handlar om samma individer. Både kvinnor och invandrare är som sagts tidigare kraftigt överrepresenterade i arbetarklassen.

Det har också börjat talas om prekariatet, också det en sociologisk term som har börjat användas för att försöka bilda ett nytt politiskt subjekt. Prekariatet kommer ifrån ordet prekär som betyder besvärlig eller svår. Tanken bakom är att allt fler människor idag lever under tuffa omständigheter. Den nyliberala politiken har återskapat liknande förhållanden som man finner i kapitalismens barndom. Man har lägenheter i andra eller tredje hand, tillfälliga anställningar. Arbetaren förväntas stå med mössan i handen. En del förespråkare för användadet av begreppet prekariatet hävdar att skillnaden mellan den timanställda städerskan och den fastanställda byggarbetaren har blivit så stora att de inte längre har samma intressen. Andra användare av prekariatbegreppet ger det en bredare betydelse. Dom menar att prekariatet är en ny identitet där alla utom dom rikaste kapitalisterna, politikerna och högre tjänstemännen ingår. Prekariatet blir här närmast synonymt med occupy-rörelsens tal om dom 99 procenten.
Detta är motsatsen till den revolutionära kärnan i vår klassanalys. Arbetarklassen är inte socialismens fanbärare för att arbetarna lider mest. Om så vore fallet skulle det inte vara svårt att hitta mer lovande kandidater: hemlösa, psykiskt sjuka, missbrukare etc. Arbetarklassen är socialismens subjekt därför att den befinner sig i hjärtat av det kapitalistiska systemet. Det är det kollektiv som har ett direkt intresse av att kapitalismen avskaffas och som har verktygen att göra det.

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion