Vi bygger det kommunistiska ungdomsförbundet!

Kuba - Erfarenheter, självständighet och revolution

När vi kommunister blir anklagade för att vara »diktaturkramare« är Kuba ett ständigt återkommande exempel. Ett land som hävdas styras av en ond regim med ett folk som under decennier skall ha levt under förtryck av de onda diktatorerna Castro. Därför kommer vi i en artikel i detta nummer av Rebell gå igenom det styrelseskick som är gällande på Kuba. Hur det historiskt har utvecklats och varför det idag ser ut som det gör.

Nadja Lundberg

Likt stora delar av det vi nu kallar Latinamerika var Kuba under lång tid en spansk koloni. Den ursprungsbefolkning som levt på ön i årtusenden blev efter spanjorernas ankomst 1492 snabbt förslavad och började avlida i stora antal på kolonisatörernas plantager och till följd av de nya sjukdomar som fördes med från Europa. För att kunna ersätta den förlorade arbetskraften på Kuba påbörjade kolonisatörerna den afrikanska slavhandeln, där man kidnappade eller köpte människor från den västafrikanska kusten. Dessa slavar skeppades sedan över Atlanten för att plundra den amerikanska kontinenten på naturresurser och och skicka dessa vidare till Europa för förädling och ekonomisk vinning.
Under mitten av 1800-talet var hälften av den kubanska befolkningen slavar eller slavättlingar. 1791 skedde ett slavuppror på grannön Haiti, vilken då var en fransk koloni. Efter upproret flydde många av Haitis sockerplantageägare till Kuba, vilket bidrog till en ökad import av slavar samt en ökad produktion av socker i början av 1800-talet.

Då Kuba är en ö som ligger mycket strategiskt till i förhållande till resten av kontinenten blev den därför ett nav för den transatlantiska handeln. Under 1800-talet växte dock kubanernas missnöje med de spanska kolonisatörerna. Den ägande klassen på Kuba började störa sig på de höga skatter som de ålades. Skatter och tullar som oavkortat skickades till »moderlandet«, det vill säga Spanien.
Plantageägarna började knyta kontakter med USA för att få hjälp att undvika slavuppror samt utvidga exporten. Samtidigt började idéen om och kampen för ett fritt Kuba spridas bland mindre jordbrukare på ön, vilka inte var lika beroende av slavhandeln. År 1868 utbröt det första kubanska befrielsekriget. Det var i huvudsak mindre plantageägare och frigivna slavar som tog del i kriget, då ägarna av de stora sockerplantagen var allt för rädda för ett avskaffande av slaveriet för att ta del. Men efter ett tio år långt blodigt krig tvingades befrielsekämparna till en fred med Spanien 1878.

Men freden blev kortvarig och allt tydligare började USA:s intressen för Kuba att visa sig. Flera gånger försökte man köpa kolonin från Spanien, men utan framgång. Under den här perioden var Kuba redan ekonomiskt beroende av USA då stora delar av det rörsocker som producerades exporterades dit. Med att tekniken utvecklades blev med tiden slavhandeln allt mindre lönsam och avskaffades på Kuba 1886.
Till de mest kända deltagarna i det andra kriget för självständighet hör poeten och teoretikern José Martí som även var grundare för Kubas Revolutionära Parti. Även detta upproret möttes med hänsynslöshet av Spanien och hundratusentals människor dog.
Efter flera år av stridigheter såg USA sin chans att ingripa och efter att en US-amerikanskt pansarfartyg, USS Maine, sprängts förklarade man krig mot Spanien och skickade mängder med trupper till Kuba. I Paris i december 1898 tecknade USA och Spanien fredsavtal helt över huvudet på kubanerna.

Efter detta följde en US-amerikansk ockupation av Kuba fram till 1902. Då den kubanska republiken kunde utropas, men med en grundlag och ett styre som var godkänt av USA. En, för USA viktig del i den nya grundlagen var det tillägg som gav USA rätt att militärt gå in på Kuba närhelst de ansåg att ens intressen var hotade. Tillägget gav också USA rätten att upprätta militärbaser på ön, vilket de gjorde redan året efter i provinsen Guantánamo på Kubas sydöstra del.
Flera gånger utnyttjade USA sin »rätt« att militärt invadera Kuba under 1900-talet. Sammanlagt gick man in tre gånger på Kuba och ockuperade landet på nytt. Flera ekonomiska avtal upprättades mella Kuba och USA och efter några år dominerade men nästan hela den kubanska ekonomin och exporten av huvudsakligen socker och tobak. Första Världskrigets utbrott gjorde att tidigare storproducenter av sockerbetor, bland annat Tyskland, försvann från marknaden och efterfrågan på socker blev därför under några år mycket stor.

Under decennier avlöste sedan olika amerikanska marionettregeringar varandra på Kuba. Efter politiska oroligheter 1933 grep Fulgencio Batista makten, då den tidigare diktatorn Gerardo Machado störtats. Batista kom från enkla förhållanden på Kuba, och var den första presidenten utan koppling till spank överhet. Innan han tog makten och utropades som president var han landets arméchef. Mellan åren 1940 och 1944 genomfördes på Kuba, under Batistas regim, sociala stödprogram och reformer till förmån för landets fackföreningsrörelser.
Men under sin tid som president roffade Batista åt sig en stor förmögenhet, av vilken han placerade stora summor i US-amerikanska banker. Efter att blivit avsatt av konstitutionen, då hans utplockade efterträdare Carlos Zayas förlorat presidentvalet 1944 spenderade Batista några år i exil i USA. Han återvände till Kuba för att den 10 mars 1952, åter ta makten genom en militärkupp. Konstitutionen åsidosattes sedan fullständigt och 1954 genomfördes ett presidentval på Kuba med Batista som den enda kandidaten.

Under mitten av50-talet började kampen mot diktatorn Batistas förtryck på Kuba att organiseras. Det kubanska folket kämpade för drägliga förhållanden, bättre löner samt skolor och sjukvård som även inkluderade landets fattigaste. Under åren hade en rörelse börjat växa fram, uppkallad efter en attack som utfördes mot ett av landets mest ökända fängelser, Moncada-kasernen i Santiago de Cuba på landets sydöstkust 1953. Till minne av de som stupade under attacken uppkallades rörelsen efter det datum då den utfördes, 26 juli.

Åren som följde efter 26 juli 1953 förde med sig ett växande krav på nationell frigörelse. Tiden var mogen för ett nytt försök att störta Batista. Den 25 november 1956 seglade den 18 meter långa båten Granma från Mexiko mot Kuba. Ombord på båten fanns 82 stycken gerillakrigare ledda av Fidel Castro. Samma dag genomfördes på Kuba flera attacker mot regimens fästen på Kuba. Granmas avsegling blev startsignalen för den kubanska revolutionen.
Efter flera års stridigheter mellan gerillan och regimen utropade gerillan seger på morgonen den första januari 1959 efter uppgifter om att Batista hade flytt landet. Genom sin radiokanal Radio Rebelde uppmanade 26 juli-rörelsen hela landet men i huvudsak landets arbetarklass till en generalstrejk för att skydda gerillans seger och förhindra kuppförsök. Generalstrejken genomfördes och befrielsearmén kunde samlas i Havanna.

Efter revolutionen har Kuba ett unikt personvalssystem när det gäller kommun-, läns-, och nationella församlingar, regering samt president. Valen är hemliga personval, inte partival vilket är det vi är vana vid. Inga partier är tillåtna att ställa upp i valet eller får bedriva valkampanjer. Rösträtten är idag 16 år och alla över 18 år kan nomineras till nationalförsamlingen. Alla valda instanser har regelbunden rapporterings- och redovisningsplikt gentemot sina väljare, vilka mellan valen kan återkalla de valdas mandat.

Hur kommer det då sig att man brukar detta unika system på Kuba? Det har arbetats fram genom historiska lärdomar av tidigare erfarenheter i den kubanska historien. En viktig insikt och erfarenhet är att man inte kan låta utländska krafter eller investeringar i valkampanjer påverka de nationella valen.
Detta är erfarenheter man drog under åren som USA:s bakgård och halvkoloni, då man hade ett korrupt flerpartisystem som kunde styras med investeringar utifrån. Redan José Martí, idag Kubas nationalhjälte, talade om vikten för ett revolutionärt parti för att kunna hålla spanjorerna och USA borta från landet.
Befrielsekriget mot Batista under 50-talet skapade en nationell enighet på Kuba som sedan dess varit nödvändig för att kunna stå emot USA-imperialismens ständiga försök att återfå kontrollen över landet.

Kubas kommunistiska parti (PCC) roll är främst ideologisk och partiet får enligt grundlagen inte lägga sig i folkmaktens arbete, det vill säga de valda församlingarnas maktutövning. Detta framgår av Kubas grundlag. En grundlag från 1976 arbetades fram under tiotusentals rådsmöten där mer än sex miljoner kubaner deltog, vilket då var i princip hela landets vuxna och rösträttsberättigade befolkning
Det, efter diskussion, framtagna grundlagsförslaget lades sedan ut till folkomröstning och med ett valdeltagande på 98 procent, röstade 97,9 för förslaget. På Kuba har man idag i regel ett högt valdeltagande. De senaste valen har snittat på 89 procent och deltagandet har sedan revolutionen aldrig varit under 82 procent.

Alltså är varken Kommunistpartiet eller något annat parti med i valen. Systemet som det ser ut nu syftar till att undanröja ojämlikheter och bristande balans mellan kandidaterna i valen. För att dra en jämförelse med hur valkampanjer i kapitalistiska länder i regel ser ut, där den som har mest pengar är den som når bäst ut med sitt budskap.
Du kan då köpa dig annonsplatser i stort sett överallt i samhället, på stora planscher längs med landets alla vägar, låta sitt ansikte tryckas på städernas bussar och låta dyra välgjorda valfilmer rulla som reklam-TV under hela valkampanjen.

Under det första skedet av valprocessen på Kuba väljer man ut alla kandidater på lokal nivå. Man röstar alltså på sina grannar, baserat på deras meriter. De kandidater som sedan röstats fram får sedan inte driva några privata valkampanjer. Inga privata pengar är inblandade i processen. Det som är gällande är att alla kandidater, oavsett deras politiska uppfattningar eller ekonomiska status, garanteras samma tillgång till landets väljare och media.
För väljarna presenteras kandidaternas meriter och kvalifikationer i något som är att likna vid ett CV. Denna presentation går sedan att återfinna i offentliga byggnader, vilka alla kubanska medborgare har tillträde till.

Att vara politiker på Kuba är i huvudsak ett deltidsjobb, vilket även är obetalt borträknat ersättning för utebliven inkomst under partiuppdrag.
Detta går att jämföra med att ett av kommunalråden i Göteborg Ann-Sofie Hermansson kan plocka ut 82 570 kr i månaden (GP 2017-11-02). Efter att de kubanska ledamöterna utfört sitt politiska uppdrag återvänder de till sina tidigare arbetsplatser. Man går inte direkt över till en bolagsstyrelse eller intresseorganisation, vilket varit fallet med många svenska tidigare ministrar och riksdagspolitiker. De valda instanserna på Kuba kan när som helst avsättas från sina poster om en majoritet av väljarna kräver detta.

Det kubanska politiska systemet är unikt, precis som landets historia. För att citera den nu framlidne Fidel Castro En revolution är ingen dans på rosor, det är en kamp mellan framtiden och det förflutna. Likt den dynamiken så är det system som idag praktiseras på Kuba är en produkt av landets historiska erfarenheter.

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion