Studera, kämpa, lär!

"Läget utmärkt, vi attackerar!" - En genomgång av det politiska läget inför valet

Att vi i Sverige går till val den nionde september i år har nog ingen missat. Som vanligt leder ett valår till att det politiska samtalet sätts på kartan inom den borgerliga median mer än vanligt och att partier tävlar om utspel i frågorna som anses dominera. Olika väljarbarometrar och opinionsundersökningar lanseras för att ge en bild av vilka frågor som det svenska folket anser viktigast och vilka partier som gynnas eller missgynnas.

Oliver Carlberg

Undersökningar om partiernas läge i opinionen lägger vi åt sidan. Vad som gynnar eller missgynnar Socialdemokraterna, Alliansen eller Sverigedemokraterna är inte helt ointressant men mer viktigt för en kommunistisk tidning är att resonera kring de frågor som anses som viktigast i valrörelsen av det svenska folket.
Detta är förstås alltid en något knepig uppgift: det underlag vi har att jobba med är opinionsundersökningar som har sina för- och nackdelar där man kan fråga sig hur representativt det är för befolkningen. Sedan finns det ingen rapport som fokuserat på arbetarklassens inställning tillgänglig i skrivande stund, ingen undersökning har gjorts med till exempel LO-medlemmar som fokusgrupp. Detta till trots är det nödvändigt att diskutera det politiska läget inför valet och fråga oss: hur ska vi som kommunister agera?

Vi utgår från opinionsföretaget Novus undersökning Viktigaste politiska frågan som utfördes under april 2018. Det är den i skrivande stund senaste undersökningen som fokuserar inte enbart på partiernas väljarstöd utan just på politiska frågor.
Artikeln kommer också senare använda sig av analysföretaget Ungdomsbarometerns rapport Unga nu och då. Trender och förändringar under 30 år för att diskutera vad ungdomar i Sverige anser är politikens kärna.

Att läget i den svenska sjukvården toppar Novusundersökningens rankning av de viktigaste frågorna inför valet är föga förvånande. Sjukvården har, tillsammans med frågor om migration och flyktingmottagande, dominerat den svenska politiska debatten den senaste tiden. Speciellt då i de stora medierna. Det har ju också onekligen skett en hel del inom den svenska vården under de senaste åren. Vårdförbundets tidning Vårdfokus presenterade sin undersökning Fler styr och räknar – färre vårdar i en serie artiklar under maj 2018 som visade att under åren 2010-2017 har vårdens administration växt med 8230 tjänstemän medan Vårdförbundets yrken (sjuksköterskor, distriktssköterskor, specialistsköterskor, barnmorskor, medicinska analytiker med flera.) enbart ökat med 1487 medarbetare. Till detta kan också läggas till att under perioden 2014-2017, alltså sedan vi senast blev forslade till valurnorna för att bestämma vilken riktning Sverige skulle gå, så har antalet sjuksköterskor minskat med 228 årsarbetare och antalet biomedicinska analytiker sjunkit med 189 årsarbetare. Läkartidningen kompletterar och visar att under perioden som Vårdfokus undersökning gäller (2010-2017) har antalet läkare ökat med 3914 nya årsarbetare, alltså dryga hälften av hur många nya administrationstjänster tillkommit.

Denna enorma tillväxt av djupt kritiserad, ofta avskydd och starkt bespottad byråkrati har flera skäl. En orsak är den av politiker högt prisade och framdrivna policyn att vården i Sverige ska centraliseras och bli allt mer förflyttad till sjukhus. Socialstyrelsen har av riksdag och regering fått i uppdrag att påskynda koncentrationen av vården inom hela landet.
Argumentet har då varit att en centraliserad sjukhusvård är bättre utrustad att kunna ta hand om patienter och andra insatser än vårdcentraler samt att det blir enklare att utbilda specialiserad personal. Detta har dock ingen förankring i vårdvetenskapen. Den undersökningen som för med sig dagens centralisering har byggt på hävdanden att 500 liv kunde räddas med centraliserad vård, vilket senare visade sig grunda sig i att man gjort flertalet statistiska felberäkningar.
Sedan har även regeringens egna utredare Anna Nergårdh (som leder arbetet med den jättetråkigt betitlade statens offentliga utredning God och nära vård. En primärvårdsreform) konstaterat att en utbyggd och utvecklad primärvård är mångt mycket bättre för patienter.
Något som hennes uppdragsgivare uppenbart inte lyssnade på. Något de heller inte gjorde när utredningen Effektiv vård (SOU 2016:2) kom fram till samma slutsatser två år tidigare, under 2016.

En annan anledning för centraliseringen är att svensk sjukvård drivs efter företags- och lönsamhetsprinciper som har lett till en hetsjakt på effektiviseringsmetoder och tidsbesparande, vilket förstås kräver att fler anställs för att mäta och kontrollera den arbetande personalen.
Reportage om stress och dålig arbetsmiljö har dominerat samtalet om den svenska vården, välförtjänt. Sjuksköterskor har speciellt gjort sig hörda och rapporterat om dåliga arbetsförhållanden, långa arbetstider/arbetspass, dålig ersättning och en låg lön som stannar låg utan särskild löneutveckling. Detta har förstås kompletterats med nedläggningar – som den mest kände under det senaste årtiondet, den av Sollefteå BB i januari 2016. Den ockupation som sedan följde och fortfarande pågår uttrycker väl det enorma missnöje med svensk vårdpolitik som den förs idag – en politik som fått sin absurda kulmen i och med haveriet med Nya Karolinska Solna i Stockholm. Det haveri som får stå som monument över tillståndet i hela vår offentliga vård kan bäst uttryckas med titeln på Henrik Ennart och Fredrik Mellgrens reportagebok om NKS - Sjukt hus.

»När regeringen införde id-kontroller, hösten 2015, seglade invandringsfrågan upp som väljarnas viktigaste fråga, en fråga som tidigare varit lågt rankad.« så säger opinionsföretaget Novus verkställande direktör Torbjörn Sjöström i en kommentar till SVT Nyheter.
Att migration, invandring och flyktingpolitik har kommit att bli en dominerande valfråga är en förstagångsföreteelse för valet 2018. Den har till och med slagit ut paradfrågor från de senaste valen under 2000- och 2010-talen, såsom arbete och vinster i välfärden.
Detta är heller inte allt så förvånande med de senaste årens utveckling på området. Sverige har haft en ganska turbulent migrationspolitik som gått från Refugees Welcome till S-regeringens uttalande att de ämnade behålla den »tillfälliga« skärpningen av asylpolitiken som antogs av en stort sett enig riksdag under 2016.

Att invandring, integration och flyktingpolitik har klumpats ihop och blivit en stor fråga är en effekt av att vi har en regeringspolitik som i praktiken klumpar ihop dessa. Samt att vi har ett rasistiskt parti som har tillgång till medier och en organisatorisk bas för att sprida sin tolkning av läget: att det är invandrares och flyktingars fel att läget ser ut som det gör i Sverige idag.
Detta utan för den skull, likt delar av den reformistiska vänstern, säga att mottagandet var problemfritt och att diskutera frågan är fult. Rapporterna om problemen med handläggningstider, överarbete på Migrationsverket, om problemen att hitta boende och skola åt tusentals människor kan inte viftas bort. Det blev klart en press på ett väldigt undermåligt finansierat och dåligt förberett system som dessutom urholkades när en helt ny grupp av profitörer dök upp på den politisk-ekonomiska kartan: nämligen flyktingboendekapitalisterna.

Att miljoner av våra skattepengar gick till personer som Bert Karlsson, vars flyktingboende snabbt blev ökända för dålig standard och arbetsmiljö, kunde förstås blivit en utmärkt plattform för en mera antikapitalistisk kritik. Här fanns det en bra kombination av humanism om ekonomi – det är fel att vanvårda de nyanlända och det är också fel att privatisera ännu mer av vår offentliga sektor.
Tyvärr kom aldrig den här kritiken eller det här perspektivet med i diskussionen – istället ställdes en välvillig men enbart moralisk humanism (som då blev »vänstern«) mot ett värnande om samhällsinstitutioner som dränktes i rasism och misstänkliggörande av flyktingar (den uppenbara högern). Att kasta ut flyktingprofitörerna och värna asylrätten och asylsökande samtidigt som man inte kopplade asylen till centerpartistiska låglönesatsningar försvann i bruset och vinnarna blev i slutändan högern. De vann så kraftigt att alla partier i Riksdagen nu måste relatera till Sverigedemokraternas asyl- och migrationspolitik, mestadels i en tävlan om att vara lika hårda om inte värre.

Att högerns bild och analyser fick en sådan genomslagskraft är heller inte så udda när man kommer ihåg hur medierapporteringen såg ut under flyktingkrisens dagar hösten 2015. Den apokalyptiska rapporteringen och spridningen av ord som »systemkollaps« gav ett underlag för högerns argument. Det gör det ytterst svårt att presentera ett annat argument eller en annan tolkning av läget. Men det måste trots allt vara vänsterns uppgift.

Sedan kommunaliseringen av skolan på slutet av 80-talet och införandet av elevpeng samt det fria skolvalet under 90-talet lade grunden för den situation vi lever i idag, med massiva skolkoncerner som dominerar marknaden och tar ut vinst ur skattefinansierad verksamhet. Sverige är, som många säkert känner till, enda landet i världen som tillåter företag att ta ut vinst ut skattemedel.
Under de snart 25 åren privat verksamhet tillåtits i Sverige har skolindustrin växt till något enormt och följt en ganska traditionell kapitalistisk utvecklingskurva. Den fria konkurrensen stagnerar och jättelika monopol växer fram där stora koncerner sakta kommer att dominera marknaden. I nuläget står Academedia som herre på täppan med en omsättning på 7,7 miljarder enligt LO-rapporten Skolindustrin. Hur mångfald blev enfald.

Skolan har fungerat dåligt väldigt länge - det är en av många saker den har gemensamt med den svenska vården tillsammans med privatiseringar och utförsäljningar. Till skillnad från vården har dock inte skolan skakats av samma nivå av skandaler under den gångna mandatperioden, vilket gör att dess höga ranking får stå som en ännu större skamfläck.
Skolan är alltså så dålig att den inte behöver en NKS-härva för att hålla sig stadig som en av de områden svenska väljare vill förändra varje valår. Enligt en SIFO-undersökning beställd av Svenska Dagbladet vill till och med Alliansens väljare se att vinsterna i välfärden begränsas eller avskaffas, vilket måste kännas lustigt för Alliansens partier som i årtionden talat sig varma om skolvalet och friheten det innebär.

Den senaste mandatperioden har dock lett till en betydande förändring med skolan och friheten - friheten att uttrycka politiska åsikter. Den nya skollagen som började verka vid årsskiftet 2017-2018 har gett rektorer på Sveriges skolor en fri hand att väldigt godtyckligt bestämma vilka partier som får släppas in på deras skolor, bara dessa bestämmelser är gjorda »på objektivt grund« (enligt Skolverkets regelverk). Att detta tillägg till skollagen hastades igenom i slutet av förra året kan ses som en reaktion på scenerna som utspelades förra valet 2014, då elever vid flera av landets skolor arrangerade walkouts eller blockader när Sverigedemokraterna blev tillåtna att besöka deras skolor.
Detta ger ju förstås också rektorer möjligheter att stänga ute förbund som RKU, vilket förstås kommer göra vårt skolarbete svårare än det redan varit.

En väldigt US-amerikanskt klingande valfråga som tillsammans med invandring/integration gör sin debut som en av de viktigaste frågorna i en svensk valrörelse. Många läsare minns säkert Stefan Löfvens utspel i riksdagen om att skicka in militär för att »trygga« områden som Stockholms förorter, ett så genomdumt förslag att det verkar ha kollektivt raderats från S-topparnas minnen. Rapporteringen om förorter med en hög andel invandrad befolkning som problemområden (Eller med polisens beteckning “särskilt utsatta områden) är inget nytt.
Inte är egentligen lag-och-ordning som lösning ett nytt förslag, det har alltid varit ett traditionellt högerförslag. Att denna högerlösning nu anammats av hela det politiska spektrat är inte så förvånande. Det är relativt enkelt att predika lag och ordning som en lösning på kapitalismens problem; USA har gjort det i årtionden. Med fängelsestraff får man bort en för kapitalet överflödig befolkning som inte kan tjäna som arbetskraft och man kan samtidigt banta ner social service och inte bygga ut den för att tjäna en växande befolkning. Att den också misstänkliggör hela befolkningslager och ställer arbetare mot arbetare är ju ännu en bonus i det hela.

Vänsterns svar har i även denna fråga drunknat i medierapporteringen där högerns farhågor och lösningar verkar bekräftade av en alarmistisk ton i nästan alla svenska medier. Samtidigt har vänsterns argument varit ganska hämmade av en ofta förlamande antirasism som tar varje beskrivning av problem i en förort som uttryck för rasism, vilket förstås lämnat planhalvan helt öppen för högern.
Vänstern har rätt i att kriminalitet inte är ett individuellt problem som kan låsas bort för att få problemfria områden; den analysen har dock inte kunnat utnyttja verkligheten som underlag på samma sätt som högern har gjort, men det kan vara en övermäktig uppgift när högern har majoriteten av mediekåren bakom sig.

Medan vi hittills gått igenom en Novusundersökning som utgått från en slumpmässigt utvald grupp av den del av befolkningen som får rösta i september så ska det nu handla om ungdomars (definierade lite godtyckligt som mellan 15-24 år) förhållande till samhället och politik. Eller i alla fall så som den kom till uttryck i Ungdomsbarometerns rapport. ibland slängs det runt fraser som »ungdomar är så opolitiska idag« eller »ungdomar är sönderindividualiserade och bryr sig inte om samhället« som en förklaring till varför den politiska ungdomsverksamheten går knakigt.
Ungdomsbarometerns rapport ger oss dock en helt annan bild än schablonen om den apolitiska millenial som sitter fast vid sina sociala medier. Istället säger sig ungdomar här ha god tilltro till sin egen förmåga att forma och förändra samhället samt uttrycker överlag stort intresse för både inrikes och utrikesfrågor. Samtidigt tror sig ungdomar idag, (väldigt förståeligt när man ser på samhällsutvecklingen) inte att det kommer få det bättre än sin föräldrageneration och de placerar sig mindre grad på en höger-vänsterskala idag än år 1994. Ett till intressant fenomen är att ungdomar har stor misstro för politiker och politiska institutioner. Det här politikerföraktet verkar vara det utmärkande politiska ställningstagandet bland ungdomar i dagens Sverige.

Framåt kamrater! Det politiska läget inför det här valet visar mer än någonsin om behovet av ett alternativ. Det politiska livet inskränks till lösningar inom det nuvarande systemet. Allt från några miljarder hit och dit i diverse olika skattesatser till utspel om skärpt invandring eller stängda gränser och mer resurser för att bekämpa kriminalitet. Allt detta pekar på en maktlöshet inför det krisande kapitalistiska systemet. Att högerns lösningar har fått dominera det politiska samtalet är en stor svaghet, men lösningen är inte att gå högerns vägar.
Vi som kommunister har som uppgift i tider som dessa peka på systemfelet. Det är trots allt inte invandringen som fött fram vårdkrisen eller skolkrisen eller problem med gängkrig och kriminalitet. Lösningen kan inte ligga i stängda gränser eller andra enbart systembevarande åtgärder. Det är hela samhället det är fel på – låt oss avslöja det. Det pågår just nu i Sverige protester i olika frågor: BB-ockupationen, Förskoleupproret, En annan vård är möjlig osv. Det finns grunder till en rörelse här, hur småskaligt det än må vara just nu.

Den fackliga tankesmedjan Katalys gav nyligen ut en rapport som heter I väntan på klasspolitik där författarna menar att det är en regelrätt klassanalys och klasspolitik som sätter klassens ekonomiska och politiska intressen har all möjlighet att slå ut högern. Där författarna sätter hoppet till socialdemokratin så kan vi kommunister istället se en annan möjlighet. Vår klasspolitik, som inte bara handlar om reformer eller förbättringar under det nuvarande, utan alltid pekar framåt mot det kommande, har utmärkt grogrund i de nuvarande politiska förutsättningarna. Frågorna finns där, det etablerade politiska samfundet är dåligt förankrat och ofta föraktat.
Det blir allt tydligare att systemet havererar. Mer än någonsin krävs en politik som visar vägen bortom kapitalismen och den förlamande borgerliga riksdagspolitiken. För att citera en fransk general:
läget utmärkt, vi attackerar!

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion