Vi bygger det kommunistiska ungdomsförbundet!

Ubåtsjakt och mediehysteri - Intervju med Mattias Göransson

2014 hände det igen. Än en gång hade det siktats en rysk ubåt som kränkte svenskt vattenrum. Möjligtvis hade den spionerat eller var det del av ett beredskapsarbete inför en rysk invasion? Hursomhelst ledde denna siktning till att något av en svensk tradition gick av stapeln: jakt på svensk ubåt i skärgård. Precis som på 1980-talet så slutade det hela i något av ett fiasko då ingen ubåt kunde beläggas att faktiskt ha inkräktat, uppgifterna visade sig vara missvisande och hela mediaspektaklet slutade antiklimaktiskt utan större avslut.

Under de fyra åren som gått har det regnat in ganska regelbundna rapporter om ryska spionerioperationer eller kränkningar. Vare sig det gällde det påstådda sabotaget av en telemast 2016 eller att ryssarna förberedde en invasion via Gotland under samma år. Eller valåret 2018 där till och med en lokalpolitiker som Uppsalas kommunstyrelseordförande Erik Pelling kan hävda sig blivit utsatt för ryska påverkansoperationer (Säkerhetspolisen motbevisade detta med den underbara poängen att ibland kan människor bara inte stava). Rysskräcken är utbredd, etablerad och vedertagen som ett rejält och sant hot av såväl politiker, journalister och försvarets talespersoner. Men vad ligger egentligen bakom det här fenomenet som präglat svensk försvars- och samhällspolitisk debatt under omgångar i mer än hundra år?

För att besvara och diskutera det mötte Rebells Oliver Carlberg upp med Mattias Göransson - chefredaktör för magasinet Filter samt författare till boken Björnen kommer! Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag från 2017.

Oliver Carlberg

Hur började ditt intresse för rysskräcken och mediehysterier?

Jag är inte så intresserad av försvaret eller ens av Ryssland överhuvudtaget egentligen. Min infallsvinkel på det hela var masshysterier. Bryr mig faktiskt inte om Putin - jo på ett sätt! Han har kostat mig och alla skattebetalare en jävla massa pengar. Hade han varit mer servil mot omvärlden hade det besparat oss en massa pengar och idiotisk journalistik!

Det var också en logisk fortsättning på Quick-fallet. Efter min kollega (Hannes Råstam, red. anm.) som påbörjat boken Fallet Thomas Quick blev sjuk i cancer fick jag avsluta undersökningen han påbörjat. I det fallet var det också otroligt konstigt - hur skulle Sture Bergwall kunnat mörda åtta människor i Skandinavien? Det var det här konstiga grupptänkandet som fascinerade mig. Sen uppenbarade sig ubåtsjakten 2014 och majoriteten av det svenska folket trodde uppenbarligen att det där var övertygande?! Men när jag tittade på bevisföringen så höll det inte!

Det var som när jag var tonåring på 80-talet och man jagade ubåtar - en masspsykos helt enkelt. Jag försökte sköta mitt vanliga jobb men började gräva ner mig i den här paranoida hysterin runt att ryssen är ute efter oss. Det var en roligare masshysteri än runt fallet Thomas Quick! Det var ju ändå åtta mord och en påhittad seriemördare. Men om vi tittar på den ryska masshysterin så omfattar den så mycket mer tid, energi, människor och pengar. Ett svåremotståndligt ämne!

Du kallar bland annat ubåtsjakterna en »kollektiv vanföreställning« - hur skapas sådana? Varför tror du så många kan ta åt sig av en så ogrundad teori?

Det är aldrig händelsen i sig! 2010 fick man också rapporter om att man skulle sett ubåtsperiskop i Göteborgs hamn men då var ingen rädd för Ryssland - då var det bara något mystiskt man sett i skärgården och ingen brydde sig. De yttre förutsättningarna är alltid det avgörande - man tror att det är händelsen i sig men det är de yttre förutsättningarna. 1981 hade Sovjet invaderat Afghanistan. I Polen hade fackföreningen Solidaritet bildats och den kommunistiska styret hade börjat vackla.

Det fanns en stor misstanke att Warszawapakten skulle invadera Polen - vilket det fanns belägg för. Efterforskningar i de sovjetiska arkiven visar att Warszawapakten utnyttjade militärövningar i Östersjön och vid sovjet-polska gränsen för att skrämma Polen. Vilket de lyckades med! Militären tog över Polen och införde undantagstillstånd för att kväva motståndet (i några år iaf). Så i Sverige var läget spänt.

Mitt i detta dyker en rysk ubåt, U-137, upp i den blekingska skärgården. Karl Andersson (först på scen) trodde det var en flyende polsk ubåt men det visade sig vara en sovjetisk! Denna modell var den äldst aktiva modellen inom Warszawakapakten - ett gammalt jävla åbäke med en svängradie på flera meter som låter som hela helvete! Hade detta skett 1975 eller 2005 - exakt samma händelse - så hade det inte blivit något av detta.
Då fanns inte skräcken. Då hade man använt sig av vanlig 5-årings logik och litat på ryssarna när de sade att ubåten var föråldrad skit och hjälpt dem bärga den för att sen skicka hem besättning och skickat ubåten till skroten. Men man hade bestämt på förhand att detta var en spionubåt och försökte hitta bevis som belade detta. Sedan hemligstämplade man all bevisföring och gick ut med en officiell förklaring som sade att detta var en spionbåt. Utmärkt grund för en masshysteri.

Efter ett tag blev allmänheten blev mer skeptisk, men en sorts religiös tro levde kvar inom militären. Där var man helt övertygade att ljudinspelningarna som fanns var från diverse ryska ubåtar. Visade sig slutligen vara minkar och sillstim när forskarna fick tillgång till materialet. Så finns skräcken kan nästan allt bli ett tecken på ryska ubåtar. Är förutsättningarna där kan i princip vad som helst vara en rysk ubåt. Och om man tittar på en människa - en individ - som är orolig för något: den tror att den är förföljd av någon, att den är hotad av någon.
Då blir det en polisutredning och en psykologisk utredning. I ett sådant fall försöker man spåra det till verkligheten och man försöker hitta en grund för denna hotupplevelsen. Om man då hittar inte någon grund för den här hotbilden så säger man »Jag är ledsen men det här är en vanföreställning - vi ordinerar terapi!« Men när det är en hel grupp som får denna förföljelsemani då ska man helt plötsligt lyssna på den! Speciellt om denna grupp har axelklaffar och uniform!

Du skriver att militären går in med den förutfattade meningen att Ryssland gjort det - att deras utredningar inte går ut på att bevisa vad som hänt utan att det har hänt. Varför det fokuset - är det att de vill ha mer ekonomiska anslag? Vill de rättfärdiga sin existens? Bevisa något?

Det där är komplext! Det är så mycket som sammanfaller och påverkar. Det ryska hotet behövs tydligen. Det har gått i vågor hur hotet från Sovjet/Ryssland har uppfattats. Det finns ju helt uppenbart en rysk försvarsmakt! Det är ju ingen vanföreställning! Uppfattningen om hur hotfull den ryska militären har också uppenbart påverkat hur stora försvarsanslagen har varit historiskt. I tvåhundra år har det varit så att i tider när ryssen inte uppfattas som hotfull så har Sverige bedrivit en nedrustningspolitik.

Flera militärer jag har pratat med har sagt att »Vi måste ha andra anledningar att ha ett starkt försvar än att ryssen är efter oss!«. Hade man lyckats med den pedagogiska utmaningen att förklara varför vi har en militär så hade man inte behövt det här yttre hotet som motiverande faktor. Men det är inte bara militärens fel! Det är opinionsbildare, medias och allmänhetens fel! Vi har inte accepterat att försvaret ska existera utan en hotbild - varje gång hysterin har lagt sig så har ju försvaret rustats ner.
Det finns en tendens att ha en vänsterkonspiratorisk bild att militärerna ljuger för oss för att få mer pengar - men samtidigt är det ju sant att anslagen blir större under dessa hotbilder. Det är fast i en rävsax att militären måste nyttja sig av hotbilden för att motivera sin existens. Där militärer som är medvetna om att hotbilden inte är den som rapporterats om - som skrattar åt tv-mastrapportaget och så vidare - det finns ju inget motiv för dem att tala ut om detta!

Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) gick ut efter Krimkrisen och rapporterade att hotbilden mot Sverige var oförändrad. Men det är tyvärr aldrig Must vi hör, det är aldrig dem som får uttala sig. I stor utsträckning är det okunniga tyckare, kvasi-journalister, bloggare och så vidare som får breda ut sig i media.
Jag intervjuade en flygofficer som valde att vara anonym: han kallade dessa människor för virrpannorna. De har ju trots allt den här superkraften att alla som ifrågasätter dem är Putinkramare eller en apologet för Putins terrorherravälde.

Du skriver om »pansartriangeln« av försvarsmakten, vapenindustrin och opinionsbranschen - hur tätt samverkar dessa tre? Jag tänker ju att frotterande mellan staten, näringslivet och opinionsbildare borde motverkas.

Vår kändaste, viktigaste och mest citerade journalist i försvarsfrågor är Mikael Holmström på Dagens Nyheter. Han är då medlem i Kungliga Örlogsmannasällskapet samt Kungliga krigsvetenskapsakademien och går på deras möten. Detta är militära sammanslutningar för aktiva tjänstgörande och veteraner.

De senaste åren kan vi konstatera att det är ganska svårt att få tag på försvarsminister Peter Hultqvist (som jag menar har betett sig huvudlöst och det är jag inte ensam om). Men Mikael Holmström har inte svårt att få tag på honom! Han har gjort flera stora intervjuer med Hultqvist; han har varit i Baltikum med Hultqvist, han har varit i Finland med Hultqvist! Varför får han den här tillgången?

Jo det visade sig alldeles innan valet att Hultqvist (nu avgångna - red. anm.) pressekreterare Marinette Nyh Radebo var medlem i SOFF - Säkerhets- och försvarsföretagen. Hon är alltså gammal vapenlobbyist! Hultqvists statssekreterare Jan Salestrand var en högt uppsatt general (han var kandidat för att bli ÖB) men han går direkt från militären till att bli högt uppsatt inom regeringskansliet! Det är första gången någon har gjort den resan. Direkt från det militära till att vara regeringsanställd! Det visar på en sorts urartning inom Socialdemokratin. Något upplyftande med att göra all research för Björnen kommer! var att se hur äldre socialdemokrater försökte gå en balansgång mellan industrin, försvarsmakten och sitt ansvar för landet. De försökte dämpa ryssrädslan och hålla ett avstånd mot försvarsmakten och vapenindustrin. De var alltid kritiska mot försvarsmakten och försökte hålla de värsta excesserna stången. De gjorde ju inte den här regeringen (reg. Löfven). Hultqvist har varit som en vandrande sedelpress.

Han har fattat beslut om superubåten A26 - ett miljardköp. Alla vet att det kommer bli en ny generation av JAS trots att man sagt att den förra generation skulle bli den sista. Man köper upp PATRIOT-missiler för 12 miljarder utan att informera försvarsberedningen. Man säljer JAS-plan till Brasilien där man utnyttjar Lula da Silvas son som mellanhand och Löfven är inblandad i att prata med brasilianska metallfacket att acceptera affären.
Sen ska ju sägas att Löfven är gammal svetsare i den svenska vapenindustrin. På Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. Så han kommer ju från vapenindustrin från första början. Sedan när statsminister Löfven åkte till Washington för att möta Trump var 4 av 6 representanter för svenskt näringslivet från vapenindustrin!

I de flesta länder (i fungerande demokratier i alla fall) finns det lagar mot så kallade »revolving doors«. Man ska inte kunna röra sig mellan politiken och vapenindustrin, lobbying och näringslivet. Varför har inte Sverige det? Man har ofta tagit upp frågan i Riksdagen bara för att lägga ner den. Det blir ett demokratiskt problem. Jag tror att det bottnar i att Sverige inte har någon maktdelning. Vi har ett styrelseskick som skiljer sig från många länder där statsmakten är allenarådande och de folkvalda i Riksdagen kan övertrumfas. Det är många frågor där våra folkvalda inte är inblandade. Det är ofta så att riksdagens försvarsutskott inte får någon information! Nu är det ju så att de som sitter i försvarsutskottet är gamla militärer och försvarshökar. Men om det nu varit så att försvarsutskottet hade haft sunda och kritiska människor så hade det inte betytt något. För Sverige är riggat för dålig insyn och dålig demokratisk granskning.
Om man jämför med USA (som man sällan jämför med som något rättsmässigt rätesnöre) men jag tycker om hur USA i grunden är riggat. Där är det de folkvalda som har makten. Man har kongressförhör, man har representanter utanför regeringen som har rätten att kalla regeringsrepresentanter som måste vittna under ed där de måste redovisa och de måste berätta. Vi har konstitutionsutskottet. En vanlig senator i USA har större möjligheter att kalla på representanter till utfrågning än KU.

Min uppfattning är att den svenska journalistkåren inte blir ställd till svar för sin roll i att sprida falsk information som i utbåtsfallen. Kan man ens avkräva media ett ansvar? Folk tror ju fortfarande på att ryssen kränkt svensk suveränitet, jag spekulerar att det är just för att de stora mediehusen aldrig erkänt att de spridit obelagd information.

På det stora hela gäller ju detta en journalistisk förflackning som inte bara gäller försvarsjournalistik. Det har blivit en han säger, hon säger-journalistik. Man har lämnat grundläggande principer som man lär sig på journalisthögskolan. Vad du än tittar på så är det två saker du måste besvara: är detta sant? Är detta relevant? Idag skippar man dessa.
Svaret på första frågan kan vara hur slappt som helst. Sanningsbegreppet har blivit så urvattnat - man nöjer sig med att om någon har sagt det så är det sant. Då kan man ju skriva vad fan som helst. Det har kommit till en punkt där man inte ens kan ställa någon till svars. Om man frågar om varför Svenska Dagbladet skrev om ryskskyltade bilar på Gotland som spioneri och frågar: varför skrev ni det där? Vad hade ni för källor för det? så får man svaret: ja men vi hade ju en källa. Vi intervjuade en löjtnant, det får ju stå för honom! Jag tycker ju inte det svaret är nog! Det är oansvarig journalistik som spär på rädsla och det är väldigt dålig gentemot den här löjtnanten.
Han borde skickas till företagshälsovården och få ett samtal med Must som förklarar för honom var en orimlig hotbild är och hur spioneri fungerar. När det gäller försvaret gör man inte ens ansatsen till att fördjupa sig, man försöker inte undersöka vidare. Sedan har vi ju den andra journalistiska grundregeln att låta båda sidor komma till tals. Om polisen skjuter någon låter man ju inte bara anhöriga komma till tals utan man citerar polisen också. Sedan kan man misstänka att polisen är överslätande eller att de inte ger hela sanningen, men man citerar dem ändå.

Vid den här ryska flygkränkningen utanför Ronnebo, varför pratar man inte med den ryska militärattachen (Vladimir Ermachkov, red. anm.) på deras ambassad i Stockholm, som pratar utmärkt engelska för övrigt. Jätteslappt!

Vad är den största lärdomen man kan dra ur hela den här historiken över rysskräck?

Det är lätt för alla att ryckas med. Det är viktigt att kunna skilja på åsikt och fakta. Det är förstås viktigare för beslutsfattare, men även som vanlig mediekonsument och medborgare. Att om någon bara pratar svepande och använder abstrakta ord så ska det ringa en larmklocka. Lära sig känna igen språkbruk som tyder på att här är något inte som det ska.

Om man tittar på Macchiariniaffären eller Fallet Kevin för och ta andra exemplen än de knasiga idéerna att ryssarna vill anfalla oss; i dessa fall var de också mycket luddiga ordval. Om man tittar på presskonferenserna i Kevinfallet så säger de ansvariga nästan vad som hänt, men har pojkarna erkänt? Maccharini vill inte säga vad som hänt utan glider undan från frågan. Quickfallet är ju också intressant.
I ett av fallen hade en kvinna blivit strypt av en strupsnara. Man lät då Quick göra en knut då för att se om han gjorde en likadan. Sen tog man in en professor som expertvittne och han fick frågan; Är detta samma knut som används på mordoffret? varpå professorn svarade; den fyller samma funktion.

Detta togs då som bevis att Quick var mördaren, trots att expertvittnet inte alls säger det. Så var vaksam på otydliga och förvirrande formuleringar. Slutligen: den svenska ubåtsjakten är som UFO-jakter. En egen liten värld där den grundläggande faktagranskningen inte finns med. Faktakontroll ägnar sig bara putinkramare åt.

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion