Studera, kämpa, lär!

Mörker och osanning - Propagandan som för Sverige in i Natos klor

Det närmande till Nato som åstadkommits under de senaste åren, med fjolårets värdlandsavtal som milstolpe, har skett i det fördolda. Det vill säga bortom Sveriges befolknings räckhåll; för trots att opinionen var emot värdlandsavtalet, röstade riksdagspartierna igenom det.
När en åtgärd som detta närmande till Nato ska föras igenom, trots att den inte har någon bäring hos väljarkåren, finns det flera propagandistiska metoder att välja emellan.

Ivo Thomasson

Den främsta och i detta fall mest nyttjade taktiken tycks vara fördunklingen - ett folk som inte vet vad som håller på att påföras dem, kan inte heller försvara sig. I februari 2016 beställde Aktionsgruppen Nej till Nato en undersökning av SIFO, som visar att 56 procent av de tillfrågade ställde sig negativa till avtalet, 26 procent positiva och 18 procent tveksamma. En viss skillnad i proportioner gentemot valsiffrorna i riksdagen där 254 ledamoter röstade för värdlandsavtalet medan 40 röstade emot.
Denna SIFO-undersökning publicerades dock aldrig i någon etablerad media. Socialdemokraterna menade då att värdlandsavtalet bara var en administrativ bekräftelse av det på den senare tiden utökade samarbetet med Nato. Om vi skulle anta att Socialdemokraterna var ärliga menade de alltså att alla förändringar som avses med detta avtal redan hade genomförts, innan riksdagen ens hade haft chans att rösta om det. God gammal hederlig demokrati, eller? Krigsministern Hultqvist konstaterade att de kritiska röster som kunnat höras i debatten var lögner och rykten typiska för desinformationskampanjer och undermineringar, därmed avfärdade han mer eller mindre all kritik mot värdlandsavtalet som rysk påverkanspropaganda.

Samma mörkningsdevis används nu i upptakten till militärövningen Aurora 17. En övning vars syfte är att träna på mottagandet av och samarbetet med utländsk stridande trupp. På försvarsmaktens hemsida finns det en hel avdelning ägnad åt övningen men det krävs ett betydande antal klick för att komma fram till det ögonöppnande stycket:
Aurora 17 ska bidra till en ökad totalförsvarsförmåga och därför planerar ett 40-tal myndigheter att delta. För att dessutom kunna genomföra en så bra övning som möjligt, och samtidigt, träna den svenska försvarsförmågan mot en större och kvalificerad motståndare är andra länder inbjudna att delta i Aurora 17.
Än så länge nämns blott att en abstrakt och odefinierad uppsättning andra länder skulle vara inbjudna till att delta i övningen, vi måste alltså gå djupare:
Aurora 17 ska bidra till att bygga ett starkare försvar och för att kunna genomföra en så bra övning som möjligt, och samtidigt träna den svenska försvarsförmågan mot en både större och en kvalificerad motståndare, är andra länder inbjudna att delta i Aurora 17. Förband från Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Litauen, Norge och USA kommer att delta i Aurora 17.

Att Auroras syfte är att öva på att med utländska stridande förband koordinera ett försvar av Sverige är alltså något som inte nämns förrän i sista sekunden. Ifall Sveriges befolkning skulle vara medvetna om detta obskyra händelseförlopp är jag säker på att motståndet skulle vara mycket större.
Det andra verktyget som plockats fram ur lådan är en riktig gammal klassiker, en metod som sedan urminnes tider varit lika effektiv som cynisk och folkfientlig. Det vill säga uppmålandet av en fiende, en hotbild. Ända sedan nationalstaternas uppkomst har denna metod konsoliderat borgerlig klassmakt under upprustningstider och inför de stora och förödande krigen. Även den fiende som nu pekas ut som ett hot mot den svenska suveräniteten är en favorit i repris, stora starka elaka Ryssland. Som vanligt är dessa massiva (des)informationskampanjer helt tomma på allt vad logik heter, men om endast den vansinniga rysskräckens domedagsprofeter får göra sina röster hörda i samhällsdebatten, är det inte märkligt att folket dras med i yran.

Under upptakten till Donald Trumps val till USA:s president, och efter, har omvärlden kunnat observera skeendet som om det vore ett stort spektakel. En pjäs med roller fyllda av alla från anonyma internettroll till raljanta tv-personligheter till storclownen själv: Trump. Att något utifrån kan konstateras vara en stor absurditet - vilket sunt sinne som helst kan se igenom det råpopulistiska svammel som härjar USA som en epidemi - är inget nytt eller konstigt. Att i stormens öga ha samma klarsynta blick tycks dock inte lika lätt. I mångt och mycket tycker jag rysskräcken i Sverige ligger på samma nivå som röran på andra sidan Atlanten. Den präglas helt av förnuftstomma iscensättningar.

Den stora och flärdfulla premiären på denna fars måste sägas vara ubåtsjakten i oktober 2014. 20 miljoner kronor ödslades då på att jaga en ubåt vars existens ännu idag inte har bevisats. Hobbyfiskaren Ove pekas på en grynig bild ut för att vara spetsnaz soldat, en tankerbåt för att vara moderskepp till ryska miniutbåtar och så vidare.

Trots att försvaret blir till åtlöje i ett efterspel där alla de uppgifter som låg till grund för ubåtsjakten betecknas vara falska, får aktionen klara följder. 2015 skriver försvarets materielverk under en beställning på två ubåtar och restaurering av två befintliga ubåtar av SAAB, kontraktet är värt 8,6 miljarder kronor. En summa som kan jämföras med 2016 års budgets investeringar i skolan (5 miljarder), i äldreomsorgen (2 miljarder) eller i ungdomars psykiska hälsa (280 miljoner).
De åren som följt 2014 har präglats av en rapportering som saknar mer än en sida, en nyans. Om och om igen får vi veta att ett ryskt flygplan ska ha »kränkt« svenskt luftrum, men aldrig hur många Nato-plan som utan tillåtelse inkräktat i samma luftrum. Ledtråd: de sistnämnda är flera.

Diverse »experter« får härja oemotsagda i media. Till exempel Göran Frisk, vars nuna var klistrad på varenda löpsedel under ubåtshetsen. Den före detta sjöofficeren, som hör och häpna är moderat kommunalpolitiker och ivrig NATO-förespråkare, får fri lejd till att producera löpande citat om det ryska hotet. Mantrat »Ryssland rustar upp« repeteras till oändlighet utan att det någonsin uppges till vilken nivå, eller från vilken nivå, eller för den delen hur Rysslands försvarsmakt står sig i jämförelse till USA:s, Frankrikes eller Storbritanniens.

Om alla korten skulle ligga på bordet, skulle det inte krävas mer än sunt förnuft för att inse att Ryssland inte är ett hot mot Sverige. Men historien har visat att imperialistiska krig förbereds under en lång tid och ett led i den förberedelsen är att mentalt förbereda nationernas folk på att kriget är nödvändigt eller naturligt. Den krigshetsen kan ta sig uttryck till och med i till synes oskyldiga skämt, som det att uttala »Ryssen kommer!« vid minsta larm, något jag själv gjort mig skyldig till. Men inte minst det senaste året i USA har visat att skämt, eller deras internetiserade form i »memes« inte existerar i en parallell dimension jämte samhällsdebatten. Tvärtom kan de ha en mycket stor inverkan på tonen i samhället, och jag tror på allvar att varje ironiskt »Ryssen kommer!« är ett pyttelitet steg mot en ny situation. En situation där Sverige och Ryssland står på två sidor i ett krig, oavsett vem som anfallit vem.

Jag tror att Nato-motståndet, om det inte ska misslyckas, måste lägga nästan allt på att informera. För jag vet att om det svenska folket skulle veta vilka Nato är, vad de står för och vad ett närmare samarbete skulle innebära, skulle svaret vara ett rungande nej. Informera om Nato:s anfallskrig i Serbien, Afghanistan, Irak, Libyen! Informera om hur situationen med Ryssland verkligen ligger till! Och om en polare skämtar om att ryssen kommer, våga kanske då offra den goda stämningen för fredens och klassens skull.

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion