Vi kan inte leva för att arbeta

Nu såhär i vintermörkret tänker man sig gärna tillbaka till semestern. När man står och skottar decimetertjock snö från bilen för att kunna ta sig till jobbet och halkar runt på glashala trottoarer på väg till affären eller medlemsmötet känns de där fyra sammanhängande veckorna av sommarledighet mest som en avlägsen dröm.

Men vilken dröm det var. I somras mekade jag och lagade rost på min gamla Volvo, volontärarbetade och lyssnade på Västerbottens fetaste band på en liten gårdsfestival, skördade grönsaker och eldade bastu. Jag deltog på demonstrationer för Palestina i strålande sol, såg på folkrace i Lycksele, umgicks med vänner, låg på solvarma klippor och läste bra böcker. Jag badade i hav, älvar och sjöar. Det var en riktigt bra sommar med andra ord men nog hade den gärna ha fått varit längre.

Sedan 1978 har vi fem veckors lagstadgad semester i Sverige med rätt att få ut fyra av dessa i form av en sammanhållen ledighet under juni, juli och augusti. Det är snart 50 år sedan. Sedan dess har produktiviteten i ekonomin ökat stadigt men i form av mer ledighet har det här inte kommit arbetarklassen till del.

Idag diskuteras främst arbetstidsförkortning i form av en kortare arbetsvecka, men det är klart att vi även borde ta kampen för ytterligare semesterveckor. Då som nu skriker borgerligheten sig hesa över att vi inte har råd. Det här grundar sig såklart i att vi har en fundamentalt annorlunda syn på vad det är vi borde arbeta för. I deras perspektiv är det den maximala avkastningen på investerat kapital, i vårat ett bättre samhälle och frihet över våra egna liv.

Ungliberalernas förslag om att korta ner sommarlovet för skolungdomar grundar sig på samma kalla ekonomiska beräkningar. Mer tid i skolbänken för att forma barnen till lydiga arbetare att sugas ut av kapitalet.

Förutom att jag tänker mig tillbaka till semestern så kan jag också tänka mig tillbaka till de första dagarna tillbaka på jobbet efter den var slut. Även om jag kanske inte saknade jobbet som sådant särskilt mycket medan jag var ledig så är det nåt särskilt med den där uppsluppna stämningen innan alla är tillbaka i sina gamla rutiner igen. När alla är överens om hur jävligt det är att vi bara har de där fyra veckorna per år att leva som vi själva vill och att vi fan förtjänar mer. Jag tycker om att få träffa alla arbetskamrater igen och få höra vad de ägnat sin lediga tid åt. Några som berättade om sina resor utomlands, andra som klagade på vädret. Vissa som hade dragit på festival och en del som spenderade varje solig timme utomhus med familjen.

Tydligt under de där dagarna blir dock också det faktum att semestern är en klassfråga - flera var det som inte hade råd med vad de egentligen velat göra. Alla höll dock med om en sak - semestern var allt för kort.