Under de åren som följde efter att jag gick ut gymnasiet var jag allt från arbetslös till paketerare, till loppisföreståndare och till sist köksbiträde och hotellreceptionist. Jag älskade mitt jobb och att möta folk på arbetsplatsen. Men när jag inte hade jobb, fanns också gemenskapen i RKU.

Jag genomgick en tid efter gymnasiet en arbetsförbedömning som gjorts på begäran av staten genom arbetsförmedlingen. Det var kul att prova på och jobba som handikappad, men det slutade sedan i att jag fick så mycket träningsverk att jag fick ont i benen, och klarade inte av att sköta hemmet eller umgås med mina vänner.

Då föreslog först Arbetsförmedlingen att jag skulle bli egen företagare så jag kunde »jobba hemma», gärna som författare - en fin ide som visade sig omöjlig att genomföra. Då kom jag på vad jag lärt mig i RKU: »studera kämpa och lär». När arbetsförmedlingen bedömt mig som oförmögen att arbeta eller som de säger att jag »ej står till den öppna arbetsmarknadens förfogande» så är det viktigt att komma ihåg att man inte är någon idiot för det. Nu pluggar jag med målet att doktorera i teologi och mänskliga rättigheter. Det man inte har i benen får man ha i huvudet. Låt inte någon säga till dig vad du kan och inte kan.

Inom RKU lever vi i tron att man kan utgå utifrån att samhället ska ta vara på alla människors förmågor. När staten säger du kan inte arbeta så säger det mer om staten du bor i än din arbetsförmåga.

I den borgerliga staten Sverige är tyvärr inte alla människor lika värda. Men som min favoritpoet Publius Maro Vergilius skulle sagt det »den som tror att han kan han kan». En annan person som jag tycker sagt en del smarta saker - Profeten Muhammed - sade en gång att »inte ens de minsta goda gärningarna är obetydliga, även att möta din broder med ett leende är en god gärning».

Så allt jag vill säga är, var glad, var dig själv och tro på dina egna förmågor. GE INTE UPP KAMPEN FÖR ETT LIV I VÄRDIGHET, för mig är det ett liv som inte kan mätas i pengar. Vad vill du göra av ditt liv?

Kamratliga hälsningar