Polisstat eller arbetarstat

Lag och ordning har seglat upp som en av de viktigaste politiska frågorna i Sverige. Som ungkommunister vet vi att alla inte står lika inför lagen. I ett borgerligt samhälle är det borgerligheten som skriver lagarna. De lagstiftar för att skydda privategendomen, oavsett om det gäller våra arbetsplatser eller patent på livsviktiga mediciner. Den bot, som är en smula för de som stiftar lagarna, kan för en vanlig arbetare vara stor del av månadslönen. Vissa brott är alltså de med pengar fria att begå, som i alla tider. Lagarna kan inte bara användas för att straffa dem som bryter mot dem, de har en normaliserande effekt. Det är att ta ett steg mot frihet att inse, att något inte är rätt eller moraliskt bara för att det finns en lag som menar det.

I vårt samhälle läggs allt fokus på att straffa och låsa in istället för att faktiskt försöka komma till bukt med kriminaliteten som den sociala fråga den är. Lösningen på kriminaliteten är inte att låsa in unga med andra kriminellt tyngda och förvara dem där i all evighet. Det är att ge dem möjligheten till en värdig framtid. När elever går ut nian utan godkända betyg omöjliggörs en normal framtid där man går i gymnasiet. Istället döms dessa personer till ett liv i utanförskap och kanske till och med kriminalitet. När det är omöjligt att få ett jobb med en lön som det går att leva på, så framstår de marknader som står utanför lagen som ett alternativ. När hela områden – arbetarklassens områden – lämnas till sitt öde utan samhällsservice och med enorm trångboddhet, så är det lätt för kriminella gäng att rekrytera nya springpojkar. Det finns ingen som drömmer om att växa upp och frukta för sitt liv i ett gängkrig. Kriminaliteten i Sverige måste tas på allvar. Men det innebär inte en tävlan om vem som kan föra den mest våldsamma och stränga politiken som möjligt, för att stryka de som hungrar efter bestraffning medhårs. Det behövs ett helhetsgrepp som inte bara angriper symptomen, utan de bakomliggande orsakerna. Istället väljer politikerna att satsa på höjda straff, massövervakning och lagar för att straffa de som redan lever i utsatthet.

I den nya borgerliga regeringens Tidöavtal vill man utvisa kvinnor som utsatts för människohandel och införa ett nationellt tiggeriförbud. Talet om visitationszoner är ett sätt att straffa de som lever i områden där polisen redan godtyckligt stoppar folk. Idéer om anmälningsplikt för offentligt anställda som kommer i kontakt med papperslösa och lagförslag om att polisen ska få godtyckligt avlyssna vem de vill är byggstenarna i ett övervakningssamhälle. När den borgerliga regeringen föreslår att det ska bli olagligt att kränka en polis visar att de inte bara tycker att det statliga våldsmonopolet ska upprätthålla lagarna, de ska också få skriva dem.

Inom det kapitalistiska systemet idag behövs en jämlik skola, breddidrott, en meningsfull fritid, bra arbetsvillkor och billiga bostäder för att stävja de allra värsta symptomen på samhällsförfall och rädda liv. Vi måste vända oss mot de inskränkningar av våra rättigheter som görs med hänvisning till att kriminaliteten ska bekämpas. Det som måste till är en politik som bekämpar segregationen i Sverige. Men detta är bara plåster på det verkliga problemet, det stora blödande sår som är det kapitalistiska samhället. I det långa loppet finns en verklig lösning: socialismen. Endast den kan ge alla ett värdigt liv och till slut krossa grogrunderna för kriminalitet.

Mot borgerlighetens polisstat ställer vi kampen för en arbetarstat!