(det talade ordet gäller)

Det är svårt att beskriva hur det känns att stå här idag. Vrede och sorg över vad som hänt, lättnad att inga människor kom till skada, oro inför framtiden, tacksamhet över alla stöduttalanden och brev vi fått, beslutsamhet att gå vidare. Men framförallt en stor ilska. De materiella värden som gick upp i rök går till stora delar att återställa, men en hel del saker var oersättliga. Jag tänker på dokument av olika slag, på tavlor och andra konstverk, men framför allt tänker jag på en kartong där vi förvarade alla de internationella fanor vi burit genom åren - fanor som symboliserade människors kamp för frihet och nationellt oberoende. Hur värderar man en sådan kartong?

Den var en del av vår historia som gick förlorad i branden. Det enda som egentligen finns kvar är den här talarstolen. Och det är en viktig sak, inte bara för att den är en bra symbol för det fria ordet, utan också för att den är bärare av vår historia. Den historia som kriminella element var beredda att offra människoliv för att bränna upp.

Vad är det då vi har sagt från den här talarstolen? Tänk om en talarstol faktiskt kunde tala - Kanske skulle den då berätta om motståndet mot USA:s krig i Vietnam och

Om den 1 maj 1975 när det från denna talarstol utropades ett leve för Vietnams seger över den amerikanska krigsmaskinen, en seger som gladde en hel värld och gav hopp om framtiden för andra folk som kämpade för sin frihet. De FNL-fanor som vi firade segern med finns inte mer.

Från den här talarstolen manade vi också till stöd för de strejkande gruvarbetarna i Kiruna vintern 1970, och stödet till strejkande arbetare runt om i världen har sedan dess varit återkommande frågor i vår talarstol.

Vi har haft gäster i talarstolen också, från ANC till exempel. På 80-talet när vårt solidaritetsarbete för ANC var som mest intensivt släpptes de inte in i det politiska finrummet. Idag är ANC ett statsbärande parti och Nelson Mandela anses som en av vår tids stora. En liten, liten del av den utvecklingen är vi delaktiga i och det är vi stolta över.

Men någon ANC-fana har vi inte längre.

När Nicaragua med sandinistpartiet försökte bygga upp sitt land efter diktaturen gav vi dem vårt oreserverade stöd från den här talarstolen.
Vi stödde dem politiskt och ekonomiskt och en episod jag minns är att vi tillsammans med en rad andra organisationer importerade bananer från Nicaragua. Bevis för detta finns väl bevarat i min akt hos SÄPO som innehåller tidningsklipp där jag finns på bild tillsammans med andra glada bananimportörer.

Flaggan med bokstäverna FSLN, sandinisternas flagga, finns inte längre.

Inte heller befrielsefonten FMLN:s flagga från Nicaraguas grannland El Salvador.

Genom åren har vi många gånger draperat vår talarstol i Palestinas flagga. Det palestinska folket ansågs länge som icke-existerande, idag har PLO säte i FN men kampen för ett fritt Palestina fortsätter.

Palestinaflaggan som vi haft i täten i oräkneliga demonstrationer finns dock inte mer.

Åtskilliga är också de Kuba-möten vi haft där man från denna talarstol kunnat få en annan bild än den som de amerikanskinfluerade medierna ger.

Nu är också vår Kubaflagga är borta.

Men vi har inte bara pratat utrikesfrågor. På 90-talet varnade vi för de kommande nedskärningarna i kommunen, och bidrog till att samla människor till protester. Tyvärr genomfördes nedskärningarna ändå och idag har vi facit – många har farit illa och personal i skola och förskola är hårt drabbade av utbrändhet.

Något vi pratat ofta och länge om är EU, först mot den svenska anslutningen och sedan vad det svenska medlemskapet fått för följder. Vi pratade för ett nej i folkomröstningen om euron för två år sedan, en uppfattning vi delar med en stor majoritet av svenska folket. Och nu fortsätter vi med att kräva en folkomröstning om den nya EU-konstitutionen, även det en uppfattning vi, som ni säkert vet, inte är ensamma om. Någon EU-flagga hade vi inte i vår kartong och kommer heller aldrig att skaffa!

Två dagar innan vår lokal stacks i brand var vi en av många arrangörer till ett protestmöte mot USA:s ockupation av Irak och Israels ockupation av Palestina.

Så, sammanfattningsvis, vad är det då vi sagt från den här talarstolen som varit så hotfullt? Vi har understött befrielserörelser runt om i världen, vi har envist hävdat varje folks rätt att själv bestämma sin framtid, vi har gått emot en svensk EU-anslutning och de försämringar för vanligt folk den fört med sig, vi har försvarat vanliga människors rätt till en inkomst och ett drägligt liv.

Mycket av det vi gjort har vi gjort tillsammans med andra, en hel del av er finns med här på torget och det är bra.

Vi har naturligtvis också fört fram idén om ett annat samhälle, ett samhälle där rikedomarna ägs och förvaltas gemensamt och ingen kan bli rik på någon annans arbete.

Om detta kommer vi att fortsätta tala. Sen må talarstolen var hur sotig som helst!