USA har inte fördömt mordet, men manat »båda sidor» till återhållsamhet. Det är förstås en orimlighet i det läge som är. Alla seriösa bedömare är överens om att mordet på Yassin kommer att öka våldet. Hamas har sagt att Israels premiärminister Sharon, som personligen övervakade mordet, har »öppnade helvetets portar». Även andra palestinska motståndsrörelser har svurit att hämnas.

Abdel Aziz Rantisi, som förts fram som ny ledare för Hamas och som själv överlevde ett liknande mordförsök i fjol, sa kort efter mordet i måndags morse att det dock inte var tid för »hämndaktioner» utan för krig. Naiva västerländska reportrar ställde frågan till Rantisi om framtiden för »fredsprocessen», och fick ett tydligt svar på tal:

»Tror ni att det finns en fredsprocess? Tänk på ockupationen av vårt land, tänk på flyktingarna. Tror ni att Sharon kommer att låta dem återvända hem? Ni frågar om fredsprocess, jag svarar på en annan fråga: Tänker jag kapitulera? Jag säger nej.»

Även vi i RKU har fördömt mordet på Yassin. Det är inte första gången vi fördömer mord på palestinska motståndsledare. När Israel besköt Abu Ali Mustafa, generalsekreteraren för Folkfronten för Palestinas Befrielse (PFLP), med raketer mot det kontor han satt på den 27 augusti 2001, protesterade vi genast och högljutt.

Då hade al-Aqsa Intifadan pågått i ett knappt år. Sedan dess har lång tid gått, och mycket blod flutit i konflikten. Den israeliska terrorn mot palestinierna har varit konstant, och nått sin kulmen i och med byggandet av muren runt Västbanken, som dels innebär ytterligare stöld av palestinsk mark, och dels stänger inne palestinierna i en omänsklig inhägnad som får den gamla Berlinmuren att blekna i jämförelse.

De försök till »fredsinitiativ» som omvärlden kommit med, till exempel den så kallade Vägkartan för Fred i fjol sommar, har varit försök att bryta ned det palestinska motståndet mot ockupationen, och splittra de palestinska motståndsorganisationerna. De lyckades inte, vilket flera saker vi kan peka på bevisar. Till exempel har det upprättats gemensamma militära kommandon mellan olika väpnade palestinska grupper. Den enorma demonstrationen i måndags i Gaza City, med 200 000 deltagare som följde Yassin till hans gravplats, var det senaste beviset på palestinsk enhet. Även om Hamas gröna flaggor dominerade, så vajade även PFLP:s röda, Islamiska Jihads svarta och till och med Fatahs (Arafats rörelse) gula.

Arafat manade till palestinsk enhet. Motståndsrörelserna har länge fokuserat på just det, speciellt under de perioder då de imperialistiska länderna försökt hetsa de grupper som fört den väpnade kampen och den palestinska myndigheten mot varandra. PFLP har vid upprepade tillfällen krävt att den palestinska myndigheten skall välja sida, och hävdat nödvändigheten att de officiella palestinska ledarna är verkliga representanter för det palestinska folket och den kamp det för.

I ett uttalande från Frontens militära gren, Abu Ali Mustafa-brigaderna, i samband med den israeliska massakern i staden Shuja'iah på Gazaremsan i början av februari i år, föreslår man ett »formerande av gemensamma aktionsforum innehållande samtliga motståndskrafter och den Palestinska Myndigheten i alla palestinska städer, byar och förorter för att ena krafterna mot den sionistiska ockupationsmaktens brott och massakrer».

Kanske kan mordet på Yassin tvinga Arafat i den riktning som PFLP efterlyser. Den vrede som det framkallat från palestinierna är självklart svår för honom att motstå. Att i detta läge gå emot motståndskampen eller åter sälja sig till den israeliske fienden, skulle innebära att palestinierna fullkomligt tappade förtroendet för honom.

Hamas växte från början fram som ett extremt religiöst alternativ till de politiska, sekulariserade och ofta vänsterorienterade palestinska organisationerna inom PLO, Palestine Liberation Organization, som leds av Fatah och där PFLP varit den näst mest inflytande organisationen. Israel lät Hamas växa fram, just eftersom man ville se ett försvagande av de politiska rörelserna. Washington Post skrev i måndags att »det var Israel som i slutet av 80-talet uppmuntrade framväxten av Hamas/…/Ivriga att stödja en politisk opposition till Arafats sekulariserade PLO, stödde israelerna den islamiska rörelsen, som så småningom utmynnade i Hamas».

Som så ofta har dock skapelsen växt utom kontroll, och idag är det Hamas som leder det palestinska motståndet. Vi kommunister hade självklart hellre sett att PFLP hade haft den ledande rollen i motståndskampen. Nu är så inte fallet, och vi måste anpassa oss efter det.
För att förstå vikten av den palestinska enheten mellan folkets »patriotiska och islamska krafter», som PFLP brukar uttrycka det, är det nödvändigt att förstå vad för sorts kamp som förs i Palestina.

Det är inte, som en del förvirrade vänsterförbund ibland försökt påstå, en klasskamp eller en socialistisk kamp, utan en nationell befrielsekamp. Palestinierna står mot en kolonialmakt som ockuperat deras land och gjort deras liv outhärdligt. De starkaste syftena med Israels murbygge, och de riktade morden mot palestinska ledare, är att göra livet just så outhärdligt och sprida en sån utbredd känsla av hopplöshet bland palestinierna, att ytterligare en våg av palestinska flyktingar lämnar landet. Israeliska politiker talar öppet om »transfer», det vill säga förflyttandet av det palestinska folket.

I ett sådant läge är det nödvändigt för alla krafter i den palestinska nationen att slå sig samman och arbeta gemensamt. För att visa att det finns hopp, för att stå starka och för att över huvud taget ha en chans att besegra fienden. Det innebär att organisationer som i »normala» förhållanden hade kunnat vara bittra fiender med varandra går samman i kampen mot den gemensamma fienden. Det är inget unikt. Samma sak skedde i Kina då kommunisterna och nationalisterna slog sig samman mot den japanska kolonialmakten. Efter den nationella befrielsen blev de sedan åter fiender. Hur det kommer se ut i Palestina efter befrielsen från den israeliska ockupationen går inte att säga.

Det är ur denna synvinkel som RKU fördömer mordet på Hamas-ledaren Yassin. Hamas är den ledande kraften i en motståndskamp mot kolonialmakten Israel, som är uppbackat av USA-imperialismen.

Fyra år har snart gått sedan utbrottet av Intifadan hösten 2000. De ungdomar som då bemötte israeliska tanks och soldater med stenar, har blivit vuxna och kan rekryteras som soldater. Det är ett mycket högt spel som Sharon spelar. Man kan undra varför han tar de risker han tar. Det finns flera orsaker.

Dels ska vi inte underskatta den israeliska regeringens fundamentalism. Israel är i sig en rasistisk och kolonial statsbildning. När en sådan dessutom väljer fram en så hänsynslös och blodtörstig krigsförbrytare som Sharon till premiärminister kan det bara gå på ett sätt, det vill säga det vi sett under de senaste åren.

Dels har Intifadan fördjupat krisen i Israel till en nivå som den »israeliska staten aldrig förr upplevt». Denna kris har tagit politiska, ekonomiska och militära uttryck. Medvetenheten om krisen skär djupt in i det israeliska etablissemanget.

I slutet av augusti 2003 gick Avraham Burg, före detta talman i det israeliska parlamentet, så långt som att säga att »vi står på tröskeln till slutet för det sionistiska företaget (enterprise). Den sjukdom som äter upp den sionistiska kroppen har redan attackerat dess huvud. Den oundvikliga slutsatsen är att den sionistiska revolutionen är död.»

Den före detta vice borgmästaren i Jerusalem, den stad som mer än någon annan är i centrum för den Palestina/Israelkonflikten, Meron Benvenisti, drog sommaren 2003 parallellen till Sydafrikas apartheidsystem, vars »ledare vid en viss tidpunkt förstod att det inte fanns något annat val än att avveckla sin regim».

PFLP:s generalsekreterare Ahmad Saadat, som sitter fängslad i ett palestinskt fängelse på grund av PFLP:s hämndaktion efter mordet på Abu Ali Mustafa, har från sin fångenskap slagit fast att Intifadans största framgång är att den återfött en palestinsk enighet om nationella mål. De olika motståndsrörelserna, med Hamas, Islamiska Jihad, PFLP och Al Aqsa-martyrernas Brigad (en väpnad avgrening från Arafats Fatahrörelse) i spetsen står enade bakom nödvändigheten att fortsätta den väpnade kampen.

Den tidigare citerade Maron Benvenisti drog sommaren 2003 slutsatsen att den »till synes rationella lösningen med två stater för två nationer inte kommer att fungera här. Det går inte att tillämpa modellen med två nationalstater. Den återspeglar inte djupet i konflikten. Man kan resa hur många murar man vill, men man kommer inte ifrån faktumet att det bara finns en vattenkälla och att vi andas samma luft och att alla strömmar leder till samma hav. Du kommer inte förbi faktumet att det här landet inte kommer tolerera en gränsdragning i dess mitt. Det senaste året har jag nått slutsatsen att vi måste tänka i nya banor. Det finns ingen annan utgång än att se Palestina som en geopolitisk enhet.»

Kan det tragiska mordet på Yassin i ett sådant läge vändas till ett stort steg framåt för den palestinska enheten, så dog inte Yassin förgäves.