Vänsterpartiets kongresser brukar gå till så här: vänsterfalangen stärker sitt grepp över partistyrelsen och programmet ändras inte nämnvärt. Så har det varit innan och så var det nu. Men det brukar också vara så att programmet och partistyrelsen sammansättning inte spelar någon större roll för vad vänsterpartiet egentligen gör i kommuner, landsting och riksdag. Så har det varit innan och så kommer det fortsätta vara även nu.

Riksdagsgruppen lever sitt eget liv och får i slutändan som den vill, även om partistyrelsen gnäller. Kongresserna godkänner varje gång riksdagsgruppens arbete och accepterar EU:s dikterade utgiftstak.

Några exempel på vad vänsterpartiet gjort och gör, trots att vänstern vunnit kongresserna de senaste åren:
• 36 av 38 närvarande vänsterpartister röstade i riksdagen ja till en privatisering av Telia (däribland Lars Ohly och Kalle Larsson).
• Vänsterpartiet skrev under en uppgörelse med regeringen att den offentliga sektorns andel av BNP skall minskas.
• Vänsterpartiet medverkar till en politik som håller arbetslösheten på rekordnivåer.
• Vänsterpartiets representanter i kommuner och landsting deltar i nedskärningarna av det offentliga med motiveringen att det saknas pengar. Till exempel i Umeå är man i år med och skär ner 120 miljoner inom för- och grundskolan, i Norr- och Västerbotten landar siffran på 200 miljoner. I Göteborg slaktade man Komvux direkt efter valet 2002. I Östergötland var Vänsterpartiet med i beslutet om de omtalade prioriteringslistorna. Listan kan göras lång.
• De senaste åren har Vänsterpartiet understött en regering som sänkt skatter med 35 miljarder och sålt ut statliga företag till ett värde av 153 miljarder. Bakom den siffran finns Telia, Nordbanken, Vasakronan, Celsius och Assi-Domän.

Om man ser till ovanstående exempel, och inte kongressdokumenten, framträder ett parti som är redo att kompromissa om allt, alla principer, för att vara med i administrationen av högerpolitiken och kunna utgöra regeringsunderlag till socialdemokraterna.

Till och med Ung Vänsters ordförande Ali Esbati erkänner att Vänsterpartiet ställts sig på fel sida. Så här säger han i sitt hälsningsanförande på kongressen:
»Vänsterpartiet har problem och får problem när partiets företrädare ibland utvecklar en större lojalitet med andra parlamentariker än med partiets politik och de människor som partiet företräder.»

Vad drar Ung Vänster för slutsatser av det? Ska man bekämpa sitt moderparti som bedriver nedskärningspolitik? Ska man överhuvudtaget kritisera Vänsterpartiet? Ali ger svar på tal:
»Och då tar vi strid. Inte i Vänsterpartiet, utan i samhället.» Vad betyder egentligen det? För att vara trovärdiga måste Ung Vänster kraftfullt ta avstånd från och bekämpa Vänsterpartiets agerande.

Men Lars Ohly då, invänder någon. Kan inte kommunisten Ohly göra en skillnad för Vänsterpartiets politik?
Som partisekreterare åren 1994-2001 utgör Lars Ohly en av personerna bakom det »nya» vänsterparti som tog form på 1990-talet. Det är Lars Ohly som lagt grunden till det parti som gjort parlamentariskt samarbete och parlamentariskt inflytande till enda strategi och som i varje fråga är berett att offra varje folkligt krav och intresse på detta inflytandes altare.

Som nyvald ordförande talar Ohly om en gemensam valplattform med socialdemokratin inför valet 2006 och om att endast utrikespolitiken utgör ett hinder för regeringssamverkan.

Men vad ska Vänsterpartiet göra för att bli ett verkligt vänsterparti?
Två enkla punkter till att börja med:

1) Vänsterpartiet lämnar regeringssamarbetet. »Det skulle blivit mycket värre utan oss», invänder många vänsterpartister, och det blottar den inskränkta parlamentarism som är förhärskande inom Vänsterpartiet. Ett vänsterparti driver inte högerpolitik, utan bekämpar den. Bekämpar den genom folklig mobilisering utanför parlamenten om det inte går inuti. Det är bara folklig opinion och klasskamp som kan driva politiken åt vänster.

2) Vänsterpartiet vägrar att acceptera de EU-dikterade utgiftstaken. Det är det offentligas skyldighet att sörja för god och lika välfärd för alla, kosta vad det kosta vill. Man måste se utanför de kringskurna budgetarna och kostnadskalkylerna. Sverige är ett rikt land och pengar finns i överflöd i storföretagens bankkonton. Det gäller bara att ta dem där de finns.

Men RKU tror inte att Vänsterpartiet kommer göra detta. Vänsterpartiet har sedan länge övergett vänsterpolitiken. Regeringssamarbetet är det som betyder något och det som får stå före allting annat. För den som vill vänster- och arbetarpolitik är Vänsterpartiet inget alternativ.