Redan den första veckan hade vi varit på besök på en skola, ett sjukhus, ett musikhus för ungdomar, ett i vad vi i Sverige kallar soppkök, en kultur skola och faktiskt med egna ögon fått se Hugo Chavez och Evo Morales som var på besök i staden för att lägga blommor på Simon Boliviars grav! Allt verkade bara bli bättre när min hälsa började krångla. Den sjunde dagen åkte vi första gången till sjukhuset, en så kallad CDI- Centro Médico de Diagnóstico Integral. Det är med andra ord en vårdcentral där de gör i princip alla hälsokontroller som kan vara nödvändiga och även mindre operationer. Vi satt i väntrummet max en kvart för att sedan få komma in till en doktor. Jag fick diagnosen som vi alla hade väntat oss att få förr eller senare - turistmagsjukan. Jag fick all medicin som behövdes och ungefär tjugo minuter senare gick jag där ifrån, inte ett öre fattigare och inte heller på väg till något apotek för att köpa medicin för några hundralappar. Redan efter några dagar kände jag mig bättre.

Hela brigaden hade nu flyttat sig 15 timmar ner i landet till staden Upata för att besöka urinvånare i regionen, då jag blev sjuk igen. Och denna gången var det värre. Jag fick skjuts av några kamrater till sjukhuset där det även här gick väldigt smidigt, det tog inte många minuter förrän jag satt inne hos doktorn. Det första de frågade var om jag tagit medicinen ordentligt, och med närmare eftertanke kom jag på att jag nog inte varit så noga med att komplettera med en viss dricka jag skulle ta med medicinen. Vi åkte till ett hotell för att kurera mig, jag och pappa. Men det blev bara värre, och medicinen jag tagit kom upp lika fort som jag svalt ner den. Tillbaks till sjukhuset. Nu började vi märka att det var mer än turistmagsjukan som spökade. Jag las in över dagen och fick dropp medan de tog olika prover på mig, svaren kom redan efter ett par timmar. Jag var uttorkad, plus att mitt blodvärde var dåligt då jag är vegetarian och haft svårt att hitta nyttig mat för mig här nere.

När jag fått i mig droppet mådde jag genast mycket bättre och skulle utföra doktorns förslag - ät kött Frida, rött kött, annars blir det blodtransplantation. Medan jag åkte hem för att vila på hotellet sprang några kamrater ner för att köpa en hamburgare till mig. Jag hade inget val, i med den bara. När jag äntligen intalat mig själv att just denna kossan kanske haft ett ganska bra liv ändå, kom den upp lika fort igen, och jag kände mig åter igen sämre. Bussen tillbaks till Caricuao avgick dagen efter och under den 15 timmar långa bussresan började jag må riktigt dåligt. Jag hade knappt fått i mig någon mat alls på en vecka. Väl framme stod en bil och väntade och jag kördes omedelbart tillbaks till sjukhuset där jag var första gången. Jag las in - igen. Denna gången såg det värre ut, minst fem dagar sa dom.

Allt gick väldigt fort, ingen väntetid, inga doktorer som fick mig att känna att jag var ett problem och kanske hade inbillat mig att jag var sjuk ändå. Jag fick sängen C-4, den stod i ett rum bland fyra andra venezuelaner. Direkt blev jag omhändertagen och fick dropp och dem tog sänka och några andra prov. Dagarna gick, och jag trivdes faktiskt bra där inne i sjukhuset. Då och då kallades jag iväg till en doktor och de tog massvis med prover, röntgen, ultraljud och så vidare. Efter bara en dag fick jag diagnosen av läkarna - maginfektion, parasit i magen, urinvägsinfektion, dåligt blodvärde, uttorkad och undernärd. Hur blev det så här? Direkt påbörjades behandlingen och jag fick antibiotika genom droppen då jag inte än kunde äta. Tiden på sjukhuset gick fortare då doktorerna alltid var på bra humör och var roliga och kärleksfulla, både mot oss patienter och varandra. Att jag inte kan spanska störde jag mig bara mer och mer på då patienterna alltid skojade med varandra och försökte få med mig även fast jag aldrig förstod de roliga. Hela sju dagar fick jag stanna. Men på den sjunde dagen, då mådde jag verkligen bra. Det var nästan lite sorgligt att säga hejdå till alla, speciellt dem andra patienterna som fixat mitt hår och hämtat juice åt mig för att få mig gladare de jobbigaste dagarna. Alla de 18 doktorerna på det lilla sjukhuset försökte jag hinna med att tacka, och jag vet inte hur många sjuksköterskor dom var.

När jag var som sjukast kan jag inte påstå att jag låg och tänkte på vilken otroligt bra sjukvård jag fick, det är nu i efterhand jag har förstått. Inga väntetider, inga samtal för att fråga om jag äns fick komma dit. Sjukhusdörren stod öppet dygnet runt för alla, och det var gratis. Verkligen helt gratis. På mornarna var det fullt i väntrummen, men redan efter ett par timmar var det nästan tomt igen. Och läkarna verkade inte stressade för det. Med detta vill jag bara säga att jag som en vanlig människa, fick bästa möjliga vård utan något krångel. Det är så här det borde vara för alla människor. Varken mer eller mindre.