Som i den tidigare attacken mot vänsterpartiet agerar en lydig kampanjjournalist som den liberala reaktionens verktyg. Då var det Janne Josefsson och statstelevisionens Uppdrag granskning. Nu är det Magnus Sandelin och statsradions Kaliber. Men metoden är densamma. Genom lösryckta citat, citatförfalskningar och rena lögner tillverkas ett program vars innehåll är på förhand givet och vars uttalade syfte är att gå reaktionen tillhanda genom att smutskasta en organisation som reaktionen ogillar.

Angreppet mot det lilla kommunistiska ungdomsförbundet RKU kan synas mindre betydelsefullt än det mot vänsterpartiet. Ur principiell synvinkel är det tvärtom, är angreppet mot RKU allvarligare – inte för att det handlar om RKU, utan för att den liberala reaktionen i detta angrepp tar ytterligare ett steg i odemokratisk riktning.

Nu handlar det inte bara om att smutskasta en organisation som reaktionen ogillar, utan om att utestänga en organisation från de demokratiska rättigheter och möjligheter som tillkommer den enligt gällande lagar och regler. Som i RKU:s fall om rätten till statligt verksamhetsbidrag.

Situationen påminner om McCarthy-tidens USA. Kampanjen har för länge sedan lämnat all sans och balans. Lögnerna är uppenbara och slutsatserna fullständigt orimliga. Hur kan man till exempel anklaga RKU för »diktaturkrameri» för att en RKU-brigad besökt Vietnam, ett land som Sveriges regering och svenskt näringsliv har de allra bästa förbindelser med?

Men orimligheterna får passera, som på sin tid Joseph McCarthys alltmer feberheta antikommunistiska fantasier. Åtminstone i det politiska etablissemanget. Så upprepar ungdomsminister Lena Hallengren allt vad den liberala reaktionen dikterar och lovar lydigt att tillse att RKU inte skall få de pengar RKU har rätt till. Om så genom att skriva om reglerna. Regler skall inte följas om de ger systemkritiska ungdomsorganisationer rätt till verksamhetsbidrag. Då skall de skrivas om.

Syftet med angreppet är ett krympa det demokratiska rummet. Ut med RKU. Ut med KPML(r). Och sedan? Vem står näst i tur på de blodtörstiga liberalernas bannbullelista? Vilka åsikter skall tystas efter de kommunistiska?

Det är en fråga som alla människor som hyser från liberalismen avvikande åsikter och avsikter bör ställa sig. Hur länge till är det liberalt tillåtligt att ifrågasätta kapitalismen? Hur länge till är det tillåtligt att protestera mot nedskärningspolitiken? Hur länge till har man liberalt lov att kräva att Sverige skall lämna EU?

Den liberala förljugenheten är så total att varje vän av sanning måste bli spyfärdig.

I statstelevisionens morgonsoffa vräker sig Fredrik Malm över RKU. Oemotsagd, givetvis. Fredrik Malm må vara liberal extremist och terroristkramare, men i ett demokratiskt rum som skall rensas från avvikande åsikter befrias han från varje motstånd. Det ordnar statstelevisionens så demokratiskt sinnade redaktörer.

»De förespråkar våld», ylar Malm och ser nästan lika galen ut som en upphetsad Per Ahlmark – ylar samme Fredrik Malm som hyllar USA:s olagliga krig mot Irak, som stödjer kubanska terrorister, som ger Israel rätt att mörda palestinier, som stödjer militära kuppförsök mot valda presidenter.

Men apspelet har effekt. I den motsatta soffan hukar en förskräckt generaldirektör från Ungdomsstyrelsen. Han hummar lydigt med i ståndrätten. Naturligtvis skall bidraget till RKU ses över, fattas bara annat. RKU förespråkar ju våld.

Det är bortom sans och vett. Alla insiktsfulla människor vet att våld är politikens fortsättning med andra medel; vet att alla politiska riktningar (utom den fullständiga pacifismen) förespråkar våld i givna situationer. Alla partier i Sveriges riksdag gör det. Det är därför vi har en militärmakt i det här landet och det är därför denna militärmakt nu ställs om för sk internationella operationer. Vad skall den svenska interventionsstyrkan syssla med enligt dem som hycklar motstånd mot våld som politisk metod. Trädgårdsodling?

Det är inte synen på våldet i sig som skiljer, utan synen på vem som har rätt att använda våld mot vem. Fredrik Malm och liberalerna anser att det imperialistiska USA har rätt att använda våld mot Irak och att det rasistiska Israel har rätt att använda våld mot palestinierna. Vi kommunister anser att de ockuperade irakiska och palestinska folken har rätt att göra motstånd mot ockupanterna, med våld om så krävs.

För förtryckarnas våld eller för de förtrycktas – så står frågan i den verkliga världen och ingen kommer förbi den. I en värld av våld och förtryck gäller det att ta ställning – och alla tar ställning. Varje försök att undfly frågan är i verkligheten ett ställningstagande för den starkes rätt.

Förljugenheten är som sagt total. I de liberala högtidstalen citeras vällustigt Voltaire: »Jag kanske ogillar din åsikt men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den».
Liberala Göteborgs-Posten använder rentav detta citat som vinjett för sin debattsida.

Men det är bara floskel. Ljug. I TV-sofforna och på debattsidorna lyser RKU med sin frånvaro. Censurerade, tystade, fråntagna den rätt som liberalerna påstår sig försvara med näbbar och klor. Åsiktsfriheten gäller inte åsikter som liberalerna inte gillar. Inte ens när RKU är ställt inför den liberala åsiktsdomstolen. Den anklagade skall dömas utan rätt att yttra sig. Det kallas demokrati. Liberal demokrati.

Situationen är allvarlig. Givetvis för RKU. Men framförallt för demokratin. När det demokratiska rummet krymps är det fara och färde för många, många.

Vi kommunister viker inte undan, som vänsterpartister. Vi står upp för det vi tror på. Vi är beredda att möta vem det vara månde i debatt om varje aspekt av vår politik. Vi har ingenting att dölja. Vi kan och skall göra slarvsylta av varje lögn som riktas mot oss.

Vi hävdar vår rätt och kräver att bli behandlade i enlighet med de demokratiska spelregler som sägs vara den liberala demokratins innersta väsen. Det är nödvändigt, inte i första hand för vår egen skull, utan för andras. Vem skall bannlysas efter oss?

Vi låter oss inte tystas. De som tror att de kan tysta oss genom att förneka oss demokratiska rättigheter begår ett stort misstag. »Kommunismens idé lever i de arbetandes kamp för ett bättre liv och en bättre värld», som KPML(r) skriver i sitt partiprogram. Kommunismens idé går inte att tysta. KPML(r) och RKU går inte att tysta. Åsiktspoliserna skall få se!

Det sägs att ensam är stark. Det tror vi inte på. Vi klarar oss gott utan demokratintyg från det politiska etablissemang som är i full färd med att förvandla demokratin till ett tomt skal. Ett sådant intyg från sådana hycklare är inget värt. Men vi klarar oss inte utan den nära förbindelsen med alla de tusentals och åter tusentals människor i detta land som kämpar för en demokrati värd namnet – i kampen för jobben och välfärden och för en skola värd namnet, i kampen mot överklassens girighet och egosim, i kampen mot EU och kriget och i alla andra kamper som pågår.

Det är till er vi vänder oss med maningen att tillsammans med oss slå tillbaka denna attack mot demokratin, ty även om vi kommunister står i fokus, så riktas den mot alla som kämpar mot orättvisa system.

Huruvida det ännu finns några liberala demokrater vet vi inte. Men vi tror och hoppas att de finns, vi tror och hoppas att det ännu finns liberaler som lever upp till Voltaires ord. Men det är upp till bevis. Var finns de liberaler – och de socialdemokrater – som med näbbar och klor är beredda att försvara RKU:s rätt att uttrycka sin åsikt?

Vi väntar med spänning på svar.