Det som hänt på sistone är att Iraks shiamuslimer, som utgör en stor majoritet av irakierna, på allvar anslutit sig till kampen mot de amerikanska inkräktarna, som tidigare främst förts i sunnidominerade områden. Resultatet av detta är att motståndskampen för första gången fått en öppen ledargestalt, som den kan samlas bakom. Den shiamuslimske ledaren Moktada al-Sadr har från att ha stått i skuggan av mer USA-vänliga shiitiska ledare som ayatolla al-Sistani, blivit ett verkligt problem för ockupationsmakten.

Att shiiter och sunniter förenas i motståndet är förstås inget konstigt. En irakier är en irakier oavsett religiös riktning, och fienden diskriminerar inte på sådana grundvalar. Befrielsekampen baseras inte på trosrelaterade skiljaktigheter utan på det irakiska folkets patriotism och gemensamma kamp för sitt lands frihet. En talesman för al-Sadr sade i början av april att »det som föregår nu är ett omfattande folkligt uppror. Det är en reaktion från det irakiska folket, inte bara shiiterna. Det omfattar sunniterna också. Intifadan förenar oss.»

USA försöker hitta på motsättningar
I takt med att motståndet har ökat har USA försökt spela ut Iraks sunni- och shiabefolkning mot varandra genom att hitta på en motsättning dem emellan. Budskapet har ungefär varit att USA måste stanna i Irak för att förhindra ett inbördeskrig mellan de två befolkningsgrupperna.

För irakierna är det dock lätt att skaka av sig USA:s påhittade motsättning. När några större bombdåd riktades mot shiamuslimska mål i början av året, vändes offrens vrede mot USA. Istället för att spela med i USA:s propaganda om att bomberna riskerade att brisera ett inbördeskrig mellan shiiter och sunniter, konstaterade man snabbt att endast ockupationsmakten tjänar på en splittring mellan Iraks olika befolkningsgrupper. Det var mer troligt att USA låg bakom bombdåden än att de sunnitiska motståndskämparna skulle döda sina egna landsmän och på så vis bana väg för en splittring dem emellan. För att tydligt visa upp enigheten inför världen organiserade shiamuslimer i Bagdad omfattande hjälpsändningar till sunnidominerade al-Falujah under ockupationsmaktens mordiska belägring och utsvältning av staden i början av april. New York Times rapporterade om att »partnerskapet mellan shiiter och sunniter blomstrade i Bagdad» medan Washington Post besökte en shiitisk moské där det organiserades blodgivning till de skadade i al-Falujah. »Titta!», sa en ansvarig vid moskén. »Detta är bevis för att det irakiska folket kommer att stoppa ett krig mellan sunniter och shiiter innan det ens börjat». Inte bara blod, medicin och mat sändes till al-Falujah från shiitiska områden i Bagdad. Även motståndskämpar smugglades in i staden för att försvara den från inkräktarna.

Mer politik än religion
Några av de shiitiska ayatollor som inte delar Moktada al-Sadrs radikala inställning träffade upprorsledaren i mitten av april för att försöka få honom att ge order om att hans så kallade Mahdimilis skulle lägga ned sina vapen. Mötet dem emellan blev istället för en seger för USA ett bakslag. New York Times kallade det för ett maktskifte bland Iraks shiiter och en »triumf för Kalasjnikoven över Koranen».

Medan den mer moderate storayatollan al-Sistani har visat sig kunna mobilisera tusentals fredliga demonstranter med kort varsel, har al-Sadr på lika kort varsel fått ut tusentals beväpnade unga irakier i strid mot ockupationssoldater. Snarare än en religiös ledare, är al-Sadr just nu en politisk ledare för ett irakiskt uppror, och som sådan utmanar han de religiösa auktoriteter som USA använt sig av för att legitimera ockupationen bland den shiitiska befolkningen.

Situationen har tveklöst spårat ur för USA. Bushs försvarsminister Donald Rumsfeld har kallat de pågående striderna i Irak för »ett viljans test». Vem tror han har störst vilja att offra sina liv i Irak? De grundlurade, bespottade och hatade amerikanska trupperna? De som förväntade sig att bli välkomnade som frihetshjältar men som fått allt annat än blomster och lyckord kastade på sig, som endast slåss för de amerikanska storbolagens profiter? Eller de irakier som ockuperas av desamma, vars enda chans till ett värdigt och fritt liv är att göra allt som står i deras makt för att kasta ut ockupanterna ur sitt land?

Den irakiska motståndskampen har folket på sin sida. Den har moralen på sin sida. Den har internationell rätt på sin sida och den har tiden på sin sida. Och den är framför allt framgångsrik!

Det är en framgång att USA står utan taktik för att bemöta det ständigt stegrande upproret och att Bush gång på gång tvingas säga att man ska fortsätta på samma kurs man slagit in på, den som håller på att leda ockupationsmakten ned i avgrunden.

Det är en framgång för motståndskampen att amerikanska storbolag som Bechtel, KBR och Halliburton inte vågar utföra det uppdrag de fått av Pentagon.

Det är en framgång för motståndskämparna att flera länder från USA:s »coalition of the willing» nu lämnar Irak och att USA står alltmer isolerat.

USA hyr in legosoldater
Det är en framgång att USA:s privatisering av kriget, genom tusentals och åter tusentals legosoldater och ”säkerhetsvakter” har avslöjats och mötts av stark kritik från omvärlden. Detta vidriga exempel på den nyliberala marknadsfundamentalismen fick sig en rejäl törn då fyra amerikanska säkerhetsvakter dödades och skändades av en folkmassa i al-Falujah.

Kostnaderna skenar iväg och fler och fler ockupationssoldater skickas hem i kistor draperade i den amerikanska flaggan. De utländska bolag som är tänkta att skörda de profiter som den amerikanska militärmakten sått i Irak, hindras från att utföra sitt arbete. Det är lätt att konstatera att ockupationen håller på att förlora sin mening.

Kvar blir bara det inferno som USA befinner sig i utan någon godtagbar väg ut. Det är presidentval i år och hur Bush än handskas med det kaos han orsakat kommer det slå mot honom i vallokalerna. Ockupationen kostar på grund av det stegrande motståndet mycket mer pengar än man räknat med. Miljarder dollar saknas och även högt uppsatta republikaner kritiserar nu Bush för att försöka fördröja beslut om mer ekonomiska resurser till trupperna i Irak till efter presidentvalet.

Medan amerikanska kongressen och Vita Huset är rädda för de politiska konsekvenser som ytterligare dollarmiljarder till ockupationen kan få, dödas de amerikanska soldaterna i allt högre takt.

En läkare som behandlade skadade i al-Falujah konstaterade till Los Angeles Times att »den allmänna känslan bland irakierna är att USA vann kriget den 9 april i fjol, men förlorade det den 9 april i år».