Helgen den 22-23 februari arrangerade RKU:s Kvinno- och jämställdhetsutskott machokurser. Detta ska RKU fortsätta med under året. Men vad är en machokurs, vad får man lära sig och varför arrangerar RKU dessa? Rebell stämmer träff med Maria Pehrson från RKU som är med och arrangerar kurserna.
Linnea Karlsson
— I kursen som är två dagar lång ingår föreläsningar och praktiska övningar om allt från kvinnohistoria och politiska ekonomi till skönhetsindustrin och sexualiserat våld. Tyngdpunkten ligger på att skapa en självtillit och en ökad kunskap om orättvisorna mellan könen.
— Machokurserna kan ses som ett träningsläger i självförtroende och marxism. Ordet har en negativ klang men vi använder det som kursnamn med en hel del ironi samt för att tydliggöra att det handlar om könsroller och om att ifrågasätta dessa.
— Ordet »macho» används vanligtvis om män för att beskriva egenskaper som styrka och manlighet. Vi vänder på begreppet.
RKU har ju jobbat med jämställdhetsfrågor under en längre tid, både inom förbundet och i olika kampanjer. Vad ska de här kurserna bidra med?
— Framförallt ska de på sikt skapa ett mer jämställt RKU och få fler medlemmar från kvinnodominerade praktiska program som Barn och Fritid- och Vårdprogrammet.
— På den femte kongressen konstaterades att tjejer inom RKU inte lika ofta tar förtroendeuppdrag, till exempel sitter i styrelser. De samhällstrukturer som underordnar kvinnor finns även inom RKU. Det är inte konstigt eftersom RKU:s medlemmar är uppfostrade i vårt samhälles traditioner. Första steget att bryta tjejers underordning är att klargöra vad den beror på och hur den märks i vårt förbund. Detta gör vi på machokursen.
— Sen vill vi självklart att fler tjejer ska bli medlemmar i RKU. Den förra kongressen konstaterade även att RKU har för få kvinnliga medlemmar. Vi vet att RKU:s politik är den rätta för arbetartjejer, för vägen till en riktig jämlikhet. Ändå lockas inte tillräckligt många tjejer av den. Arbetarklassens tjejer och killar lever inte riktigt i samma verklighet, väljer inte samma yrken osv. Inte minst EMU-valet visar hur viktigt det är att ta fram ett kvinnoperspektiv på vår politik. Detta underlättas om tjejer får samlas och diskutera för sig.
Inga tycka synd om kurser
— Det är inga »tycka synd om kurser», utan det handlar helt enkelt om att vi tjejer måste bli bättre på att säga vår mening, att säga ifrån när någon trampar på oss och över huvud taget göra oss hörda.
— Som tjej slår man i underläge och för att kunna göra det så krävs ett jävla självförtroende. Det skapar vi under kursen tillsammans med en bättre självbild och självtillit.
— Som tjej ska du leva upp till en mängd krav du skall vara; sexig men inte billig, omsorgsfull men inte mammig, slank men inte mager, vältränad men inte muskulös, glad men inte hysterisk. Bara för att ta några egenskaper man bör ha som tjej. De här mallarna skapar dåligt självförtroende hos många tjejer, för att lyckas bryta med det måste man genomskåda kraven och se varifrån de kommer och vem som tjänar på att de upprätthålls.
En av tankarna med kurserna är att lära sig stötta och jobba tillsammans med andra tjejer, kan du utveckla det?
— Frågan om tjejer och dålig självtillit är inget individuellt problem som kan ges en individuell lösning. Vad tjänar det till om en person har bra självförtroende när tjejerna omkring inte har det? Ensam kan du inte heller ställa några politiska krav. Det är genom att lita till kollektivet som tjejer tillsammans kan bli starka!
Varför kallar ni inte kursen för feministisk?
— Feminism är idag ett urvattnat begrepp så till den grad att även Göran Persson, som för en oerhört kvinnofientlig politik, kallar sig feminist.
— Feminismen, eller kvinnokampen, blir intressant först då man fyller den med ett innehåll. Vi fyller den med ett marxistiskt innehåll. Vi ser hur både klass och kön påverkar våra liv.
Det krävs ett klassperspektiv
— Problemet med många feminister är också att de bara analyserar samhället ur ett könsperspektiv. De vill inte låtsas om att även kvinnor är uppdelade i klasser med motstridiga intressen. Följden blir att deras kamp i första hand är en kamp för medelklassens och överklassens kvinnor.
— Ett exempel: När kvinnorna i Sverige kämpade för rösträtt var borgarkvinnorna beredda att gå med på en rösträttsreform som skulle utesluta de kvinnor som inte hade tillräckligt hög inkomst. För borgarkvinnorna är det inte intressant hur arbetarkvinnorna har det. De ska ju bara arbeta för att öka kapitalisternas vinster.
— Ett annat problem med borgerliga feminister är att de inte kräver att hemarbetet ska församhälleligas för alla. Själva har ju överklassens kvinnor länge överlåtit hemarbetet till betald arbetskraft i form av pigor och därmed är frågan löst för deras del. Men för kvinnor i allmänhet är kravet på att samhället ska ta över hennes uppgifter i hemmet mycket viktigt. När de rika anställer en barnflicka måste arbetarkvinnorna kräva daghemsplatser åt alla barn.
— Den borgerliga feminismen håller inte måttet. Den har betydelse som försvar av våra juridiska rättigheter, som till exempel rätten till abort, mot galningar som Bush och Alf Svensson, men i grund och botten kämpar borgarkvinnan för att hon ska ha samma rätt som sin man att förtrycka arbetare och när den formella jämställdheten är uppnådd avstannar kampen. Överklassens kvinnor kan köpa sig fria från resten av förtrycket.
Vilka får komma på kurserna?
— Alla tjejer som är intresserade av de här frågorna och vill lära sig mer är välkomna, avslutar Maria.