Det drar kallt på restaurangen där vi ses, någon bär in instrument och ljudutrustning genom en bakdörr. Här uppträder Johannes Anyuru ibland och läser dikter live till musik. Innan boken gavs ut hade han länge varit verksam som estradpoet och bland annat tävlat i poetry slam. Idag är han dock här civilt, ledig från jobbet som personlig assistent. Han tänder en cigarett och pekar surt på en kvällstidningsartikel om vandaliseringen på Historiska museet i Stockholm.
— Bara för att det är en ambassadör som inte gillar palestinier. Tänk om det var jag som hade vält den där strålkastaren, då hade det låtit annorlunda, fan, det finns en massa saker i den här världen jag vill förstöra.

Medierna verkar tycka bättre om honom än vice versa, särskilt utrikesrapporteringen har han synpunkter på. Han säger att han gillar Fidel Castro, om inte annat för att högern hatar honom så, liksom Robert Mugabe och utvecklingen i Zimbabwe.
— Ut med dem bara! säger han om landets gamla överklass, dom kan gott åka hem till England!

Underifrånperspektivet är tydligt
Det är bara gudarna som är nya har med rapretorik kallats concious, medveten poesi. Vi mot dom, alla mot alla och jag mot världen är några av kapitelnamnen. Underifrånperspektivet är tydligt, och snutar och säkerhetsvakter står mycket lågt i kurs. I stället står de perifera i centrum; de rotlösa, arbetslösa, frustrerade, de som ser Sverige under- och utifrån. Anyurus Akilles är ingen antik hjälte, han är Den Farligaste Niggern På Jorden, latinamerikan med en joint i handen på en parkbänk i Småland. Runt honom finns en brokig armé av somalier, kurder och chilenare. Vilka trojanerna - fienden - är lämnas åt läsaren att avgöra.

Vi pratar om samhällsskildringen i boken, och när jag frågar om han själv tycker att han är en samhällskritisk författare skiner han upp.
— Jag tänkte inte mycket på det när jag skrev den, men jag är ju kritisk till många saker i samhället... Hoppas att den som läser boken tycker att det märks.

Arbetslöshet och frånvarande fäder finns sedan tidigare i bokhyllorna, men det ges inte ut särskilt mycket poesi som handlar om kvinnor i hucklen, stulna vespor och Den Svarta Skapelseberättelsen. På kultursidor har det skrivits mycket om »förortens skönhet» och Anyurus invandrarbakgrund (född i Borås, svensk mamma, ugandisk pappa), men han tycker inte att han representerar någon mer än sig själv, särskilt inte efter att plötsligt ha blivit Författare och sett finkulturens Sverige inifrån. Bilden av författare som »sköna människor, lite bohemer, lite Majorna» har bytts mot en av ganska kalla överklassare.

Förebilder Sonnevi och Shakespeare
Han tvekar när jag frågar om han tänkt att han har en särskild målgrupp.
— Nej... Jag tror poesi, även min poesi ofta är ganska allmängiltig. Men en gammal kompis sa att det kändes som om det var han som hade skrivit boken.

Reaktionerna har visat att man inte måste vara uppvuxen i betongen för att ta till sig hans poesi. Själv ger han Göran Sonnevi och William Shakespeare som exempel på författare vars poesi han uppskattar utan att alls kunna relatera till. Någon naturlig koppling till andra författare med liknande bakgrund känner han heller inte.
— Det är kul med svartskallar som skriver och som det går bra för, men det finns få likheter mellan oss. Min bok har mer gemensamt med en av Tomas Tranströmer än med nån av de så kallade invandrarförfattarnas.

Det har han naturligtvis rätt i, men jag tror att han underskattar värdet av den identifikation den som läser eller hör poesi kan känna. Jag har sett honom uppträda på en ungdomsgård i invandrartäta Tynnered, och den publiken både lyssnade och reagerade på ett helt annat sätt än den kulturella medelklass som besöker till exempel Göteborgs poesifestival. Dessutom lär Det är bara gudarna som är nya ha blivit stulen från biblioteket i Bergsjön, en annan Göteborgsförort, ett erkännande så gott som något. Men han har svårt att tänka sig att just han skulle nå utanför den vanliga poesipubliken och tillägger att det vore »jävligt grymt att ha fått nån att läsa poesi».

Om förorten saknas i den svenska litteraturen är den desto mer närvarande i musiken, och då särskilt hiphopen, till exempel Latin Kings. Johannes har skrivit förordet till deras texter, som snart utkommer i bokform.
— Det var stort när den första skivan kom. Dom är fan grymma jämfört med mycket annan svensk hiphop, säger han.

Musik betyder mycket för honom, och det märks i dikterna, där finns både rapliknande rytmer och citat ut låttexter. Han har uppträtt till reggaeband, akustisk gitarr och inspelade hiphopbeats. Till hösten ska han ut på turné med DJ Rokktagon, ett projekt i samarbete med Riksteatern.

Ny diktsamling snart klar
Fler läsningar, stipendier och priser finns på programmet, och nästa diktsamling, Mitt huvud är inte av guld är nästan klar. Det är fortfarande kallt, men lyckligtvis verkar någon ha tappat en pepparburk i soppan. Den hjälper oss att hålla värmen. Restaurangen är belägen i en teater där man just nu visar film, en kombination som knappast förvånar i en tid när Posten ligger på OK, som i sin tur ligger på Q8, ICA har flyttat in på Statoil och Konsum serverar både öl och dagens rätt. Apropå detta nämner jag att jag sett Det är bara gudarna som är nyapocketen säljas på Pressbyrån.

— Grymt! säger han och skrattar. Poesin måste ut till folket!

/.../
I ett främmande land
måste döden mätas
inte i det man lämnar efter sig
utan i det man tar med sig
och måste därför
bli så mycket mer påtaglig:
ett enormt borttynande,
en ny tystnad i tvättstugorna
där haven rusar sina tunga turbiner
i möblernas inre,
och vita städer, verkliga Atlantis
av odiskade tallrikar –
de arbetslösa fäderna som
gripna av en ofattbar trötthet
vänder sig om och stirrar på tapeterna
och inser att de inte längre minns
sina barndomar. All denna längtan
som bara lämnats kvar
under svarta schalar
och långa grå kappor
som långsamt sjunker ihop, »handlöst
i stoftet, baklänges skrikande högt» –

Utdrag ur Tid: en sång om Trojas murar
Johannes Anyuru
Det är bara gudarna som är nya W & W 2003