Två år efter den första filmen och betydligt längre efter den otroliga hypen är sagan all, och ingen kan förneka att filmatiseringen av fantasyns Kapitalet är en succé. Alla är glada, utom möjligtvis George Lucas, som blivit snuvad på sina fans, och alla hemlösa, som aldrig får tälta på lika fina ställen som de som köat för biljetter. Hade lösöron hjälpt dem att hitta en bostad?

Gott och ont går hem i alla läger
Skämt åsido. Det finns anledningar till att en filmserie med en så tydlig gräns mellan gott och ont, svart och vitt går hem i alla läger just nu. Något i tiden gör att vi förförs av allt prat om magi, ödet och rättmätiga konungar.

För mycket ödet är det. Folket i Gondor väntar på att ättlingen till fornstora dars kungar ska vända sitt ovärdiga jägarliv ryggen, tydligen kan ingen annan leda dem. Slaget vid Minas Tirith kanske är pampigt, men i slutänden är det ändå Ringens brödraskap och Frodo; den utvalde; individen som avgör. Utanför duken är opinionsbildning och folkrörelser hopplöst ute; vanligt folk omyndigförklaras. Säkrast att bara engagera sina vänner, ta saken i egna händer och kasta sten, misshandla nationaldemokrater eller planka på tunnelbanan. Är man utvald så är man.

Fantasy är väldigt bekvämt, både för den som producerar och dem som läser eller ser. Logiken är lågt prioriterad, och i en magisk och primitiv värld kan man slakta dem (orcher, serber, talibaner) som kommer i ens väg och ändå förbli hjälte. Männen är riktiga män och kvinnorna riktiga kvinnor. Med genusperspektiv och queerteori hamnar man inte på pockettoppen. Konungens återkomst gör stor sak av att innehålla en stark kvinna som deltar i manliga sysslor som till exempel orchslakt, och det är ju hedervärt. Men denna är naturligtvis en kungadotter, dessutom uppbackad av en profetia (den utvalde, ni vet). Ett feministiskt exempel i klass med Christina Stenbeck eller våra prinsessor med andra ord.

Prinsessor ja. Sveriges historia är dess konungars. Däremot tycks inte ens Vår Malligaste Amatörhistoriker, även känd som Jan Guillou, invända. Det är i kampen mellan adelsätter och i slottskamrar det nutida Sverige grundläggs. Mellan släktträd, kronor och påminnelser om vad otroligt radikala dessa förtigna sanningar är finns inte mycket plats för vanligt folk. Men vi ska inte vara för hårda mot Guillou. Även om han slår in de öppnaste av dörrar, till exempel genom att kalla Birger Jarl för okänd landsfader, är folkbildande TV-program om historia en motvikt till Ricki Lake och Expressens bilagor.

Hans romaner har definitivt bidragit till det stora medeltidsintresset, historia är riktigt trendigt just nu.

Historia trendigt? Vid första anblicken känns det fullständigt idiotiskt. Det förflutna är väl ändå något som tillhör det förflutna? Faktiskt inte, inte just nu i alla fall. Av alla jävla epoker repriserar vi just nu 80-talet, vilket i sin tur bestod av ungefär lika delar 50-tal och stenålder. Uppenbarligen är vi så rädda för nyheter att gamla, beprövade metoder nöts och ältas om och om igen.

Arbetsrätten är på väg tillbaka mot 1800-talsnivå, modet från Grottbjörnens folk är här igen, bistånd och välfärd ersätts allt mer med välgörenhet, anakronismens flaggskepp Kristdemokraterna sitter i riksdagen och kvälls- och damtidningarna skriver på fullt allvar om stenåldersdieten.

Den som vill hänga med sin tid bör med andra ord bära björnpäls, äta rå mammut, lyssna på Alphaville och stena bögar. Om man dristar sig till att ställa en TV på sitt stampade jordgolv bör man se veckans tre högmässor; den vanliga på söndag förmiddag, Arn på måndag kväll, och på onsdagen den största av alla reaktionära riter; Antikrundan.

Antikrundans salongsliv
Varje vecka bänkar sig hundratusentals svenskar för att se sina hjältar (en och annan byts ut mellan säsongerna, skulle bli en bra dokusåpa) fabulera kring ljusstakar och snusdosor. Känner vi till vem som har tillverkat den? Kan den ha tillhört nån kändis? Salongsliv och adelsvapen får representera historien och i centrum för fakta om varje objekt står alltid värdet. Något som kunde ha varit en underhållande historielektion förringas till loppmarknad. Sveriges Television är mer intresserade av att värdera än att kommentera eller studera våra vindsförråd, oavsett hur många generationer föremålet i fråga tillhört släkten. Kanske är det propaganda som ska få oss att oroa oss mindre för våra pensioner, kanske vill de helt enkelt bevisa att vi minsann har råd att betala TV-licens.

Med tre kvällar uppbokade har den trendkänslige varje vecka fyra kvällar kvar att till exempel leka herreman med sina rollspelsvänner, jobba extra som piga på Östermalm eller göra relationskartor över Kristi Bruds sexliv. Däremellan ges ett utmärkt tillfälle att gå och se den version av den Midgårdsfilm som just nu visas.

Ringentrilogin en del av vår värld
Det är skrämmande lätt att känna igen vår värld i ringentrilogin. På femtiotalet, när inte ens Domedagsberget kunde tina kalla krigstjälen samplade författaren J.R.R. Tolkien, som tidigare hade försvarat det brittiska imperiet i Sydafrika, ihop en värld där den irrationella, ansiktslösa ondskan kommer från öster, människorna söderifrån är onda -om än inte lika onda som de mörkhyade orcherna-, de ädlaste hjältarna dricker te och varken krig eller död finns på kontinenten väster om det stora havet. Bekant?

Bakgrunden till hela ringkriget är att Mordorimperialismen rubbar idyllen. Alla verkar överens om att det vore bäst om allt var som förr, när rätt kung satt på rätt tron och alla visste sin plats.

När Saruman industrialiserar sitt rike slår naturen tillbaka. Underkastelse, tradition och feodala strukturer är uppenbara ideal.

Vill man inte roa sig med att söka avtryck efter vår värld i dikten kan man oroa sig med att leta efter diktens spår i omvärlden. För den som uppskattar så kallad fin- eller salongskultur är Smèagol/Gollum en gammal bekant. Han eller hon figurerar ofta i böcker och filmer som skildrar medel- och överklassliv, och känns igen på sitt maniska strävande uppåt.

Gollum i »Sex and the City»
Gollumar är beredda att offra allt för att till exempel bevisa sin manlighet (Ingmar Bergman), bräcka grannarna med de häftigaste tebjudningarna (Marcel Proust), stila med de glammigaste visitkorten (American psycho) eller ha råd med ännu ett par skor (Sex and the city). Annars saknar Gollums liv innehåll och mening. Han finns naturligtvis i verkligheten också, senaste tiden har han skjutit vakter som inte släppt in honom på de hetaste krogarna.

Sympatiskt nog framställs Smèagol som ett offer; det är ringen eller till och med någon sorts girighet som fördärvat honom. I en nio timmar lång film är detta dock den enda verkan som tycks ha en orsak. Allt annat –adelns höga ideal, hobernas klantighet, alvernas allmäna överlägsenhet- är så självklart att det inte behöver förklaras. Ingen diskuterar varför Sauron är ond. Ingen diskuterar varför någon styr ner ett flygplan i en skyskrapa. Att sätta palestinska självmordsbombare i samband med Israels ockupation av Västbanken och Gaza är alltför komplicerat för en mediekår som är upptagen med intrigerna i Robinson. Orcher är ju onda av naturen, de behöver ingen anledning för att spränga caféer. Vilka är de egentliga rasisterna i den diskussionen?

Det är svårt att säga om sagan överträffar verkligheten. De är i alla fall väldigt olika. I verkligheten finns inga orcher eller alver, men fattiga och rika. Sagans hjältar kan sätta sin lit till magi, gudar och ödets utvalda, för oss gäller bara solidaritet och kamp. Och verklighetens Mordor ligger fan i mig inte österut.