Han var äldste sonen i familjen vi bodde hos och den som pratade bäst engelska. Vi kom att prata om allt möjligt från politik till fotboll. Något som jag reagerade på var hur han svarade på frågan ifall han spelade fotboll i något lag. Första gången jag frågade fick jag ett undvikande svar som jag inte riktigt förstod. Det var först när vi sedan hade kommit överens om att vi i RKU-brigaden skulle möta honom och hans kompisar i en match som jag frågade igen och förstod vad som var problemet. Yamil fick inte spela fotboll. Inte i ett lag i alla fall. Han berättade hur han ibland spelade med kompisarna på fotbollsplanen men när tränaren kom blev Yamil tillsagd att lämna planen.

Jag har själv spelat fotboll när jag var yngre och nästan var och varannan unge hemma i Sverige spelar under någon tid i sin uppväxt fotboll i ett ungdomslag. Detta är något självklart för oss och något som inte bara är roligt utan också hälsosamt, socialt och lärorikt. Även om jag själv slutade i laget av olika anledningar så spelar många tills de blir gamla, oavsett om det är i division 7 eller ute i Europa. Kort sagt ger fotbollen enorma möjligheter till utveckling för svenska ungdomar.

För Yamil är tyvärr inte så. Tränaren vägrade att ens se på Yamil när han ville visa att han var duktig. Anledningen har ni kanske redan anat, han är palestinier. Jag frågade faktiskt aldrig om det fanns någon lag som förbjöd honom att spela i laget eller om tränaren bara var en, ursäkta ordvalet, jävla rasist. Men det spelar egentligen ingen större roll. För detta säger väldigt mycket om palestiniernas situation i Libanon. Fast mellan två länder, är de inte välkomna tillbaka till sitt hemland och heller inte välkomna i landet de bor i. Yamil bodde bättre än de allra flesta palestinier, mitt bland libaneser, hans mamma är libanesiska, han umgås med libanesiska barn på fritiden. Men fortfarande är han utanför i samhället. Fortfarande får han inte spela i laget. För att han är palestinier.

Ni undrar kanske hur det gick i matchen vi skulle spela? Fem naiva RKU-grabbar tågade ut till markplätten som fick fungera som fotbollsplan där minst det dubbla antalet barn väntade. Vi sprang, vi kämpade, vi blev trötta och vi förlorade med 3-5. Yamil var förstås en av de bästa i sitt lag