Väg genom den svenska landsbygden

En landsbygd i kris

»Thatcher och Reagan är som gudar för mig.« Så uttryckte sig min kristdemokratiske kurskamrat efter att åttiotalets högersväng hade kommit på tal. Jag tror knappast att jag behöver påminna om vilka globala katastrofer dessa ledare orsakade genom sin militanta imperialism och exploatering av arbetarklassen, men jag vill ägna ett par ord till att diskutera vad som händer i det egna landet när kapitalet får härja så ostört som det gjorde under, och har fortsatt att göra efter, dessa borgerlighetens kanske främsta företrädare i modern tid.

2019-09-25

Följande text publicerades i Rebell 4-2018/1-2019. Nu finns den också tillgänglig här på RKU:s hemsida. Trevlig läsning!

Missförstå mig rätt; alla borgerliga regeringar är arbetarfientliga och tjänar kapitalets intressen, men få regeringar symboliserar kapitalismens aggressivitet så väl som den brittiska respektive den amerikanska under åttiotalet. Nedskärningar och privatiseringar i den offentliga sektorn, en omvänd Robin Hood-ekonomi och en häxjakt på kommunister skadar givetvis hela arbetarklassen både ekonomiskt och socialt, men vi ungdomar på glesbygden drabbas särskilt hårt. När kollektivtrafik och kommunikationsvägar förfaller, när vårdcentraler tvingas stänga ner, när skolor går på knäna och när möjligheter till kultur och fritid försvinner står vi kvar i ruinerna.
I helgen åkte jag hem till mina föräldrar för att delta på en begravning. De bor i Lidköping, jag bor i Karlstad. Det är en resa som tar ganska exakt två timmar med bil, men för mig tog den närmare tre gånger så lång tid. Vi som ofta reser kollektivt i glesbygden är givetvis vana vid detta; vi vet att förseningar, banarbeten, strömavbrott och missade förbindelser är att räkna med. Detta är inte bara onödigt och tidskrävande, det är direkt arbetarfientligt. Om vi inte kan röra oss fritt kan vi inte organisera oss. Kampen går inte att bedriva utan samverkan orter och arbetare emellan, så det ligger i borgarklassens intresse att se till att vi inte kan förflytta oss obehindrat. Vi vet även att detta är ett direkt resultat av den privatiserings- och effektiviseringspolitik som har präglat vårt samhälle sedan Thatcher och Reagan. Kravet på en fungerande och ekonomiskt tillgänglig kollektivtrafik även för oss ungdomar på glesbygden, som är de som är mest beroende av den, måste därför vara central för hela rörelsen.

Välfärdssektorn har givetvis blivit särskilt hårt drabbad de senaste decennierna, vilket vi nog alla är medvetna om. Överbelastade mottagningar, okvalificerad personal och en väntetid som sträcker sig över flera veckor är saker vi alla har vant oss vid och är konsekvenserna av profitsökandet inom den offentliga sektorn. Det är orimligt att vi kan köpa femton olika chokladkakor på ett apotek, men inte kan hämta ut receptbelagd medicin när vi behöver den. Kommunaliseringen och privatiseringen av skolväsendet har lett till ökade klassklyftor och polarisering, och för oss glesbygdsungdomar märks detta särskilt tydligt. Även skolan är överbelastad och drivs ofta av okvalificerad personal; och i egenskap av avhoppad lärarstudent måste jag säga att det ju är helt förståeligt att ingen vill arbeta inom skolan såsom den ser ut idag.
Vi kan inte klandra de ungdomar som hoppar av skolan – vad får de ut av sin undermåliga utbildning? Vi kan inte klandra de arbetare som väljer bort läraryrket, vad får de ut i utbyte mot sitt hårda arbete? Vi kan, och måste, klandra de styrande klasserna som har sugit ut och fördärvat vårt folkliga utbildningssystem. Skolan måste återförstatligas, för allas skull, men särskilt för oss som blir hårdast drabbade av det rådande systemet.

Om vi nu bortser från de grundläggande behoven av transport, sjukvård och utbildning, vad ska vi glesbygdsmänniskor göra med vår (knappa) fritid? Vi är inte bortskämda med fritidsaktiviteter på det sätt storortsungdomar är. Vi får vara tacksamma om vi har en fotbollsklubb, och möjligheterna till kreativt skapande är än mer begränsade. Människor, och unga framför allt, behöver en social tillhörighet, vi behöver möjlighet till motion och till kultur. Men dessa områden är svåra att profitera på; den ägande klassen har inget intresse av att vi vanliga ungdomar ska ha möjlighet till att utveckla oss på sätt som inte gynnar deras profiter. Kapitalet tjänar inte på att upprätthålla en ungdomsteater där ungdomar kan träffas och utvecklas i sin egen karaktär, kapitalet tjänar på att öppna en snabbmatsrestaurang där det kan utnyttja ungdomar som billig arbetskraft. Vi kan inte glömma bort behovet av en kultur- och fritidssektor i skuggan av behovet av en demokratisering av den offentliga sektorn, och ekonomin, makten och produktionsmedlen som sådana.

Men misströsta ej, kamrater! Emedan det kan tänkas överambitiöst att öppna egna vårdmottagningar eller transportsystem är fritidssektorn ett område vi har all möjlighet att själva påverka. Otaliga kråkfotbollslag, teatergrupper, konstnärskollektiv och garageband har haft stora framgångar inte bara lokalt, utan även i vidare perspektiv. Det är just den här typen av verksamhet vi glesbygdsungdomar måste ägna oss åt när nyliberalismens vindar blåser kallt, utöver de politiska och ekonomiska krav vi måste yrka för på alla arenor vi kan. När borgarklassen har tagit ifrån oss vår möjlighet till att röra oss fritt, vår tillgång till sjukvård och utbildning, och begränsar vår fritid har vi inget annat val än att organisera oss.

Alice Hjort

RKU-Karlstad
Väg genom den svenska landsbygden