Under det kommande året kommer vi att lägga till en "Rebell"-flik på hemsidan. Där kommer vi dels publicera gamla texter från tidigare nummer av förbundets tidning Rebell, men också lägga ut nytt material. Detta är ett sätt att ställa om Rebell från pappersformatet, till den digitala sfären. Som ett led i detta arbete kommer vi nu under veckan fram tills 1 maj att publicera ett urval av texter som förbundet skrivit genom åren. Dagens text handlar den bostadspolitiska utvecklingen i Sverige, från 1900-talets början fram till modern tid.
Vad har bostadsbyggande att göra med tvångssteriliseringar och rashygien? Varför skulle kungen fly till Schweiz? Varför är miljonprogrammen så fula? Svaret på dessa och många andra frågor får du i Rebells kommunistiska samhällskunskap om svensk bostadspolitik.
Kapitalismen under tidigt 1900-tal var en nyliberal önskedröm. Inga statliga regleringar, låga skatter, få fackliga rättigheter. Fastighetskapitalet kunde under den här perioden göra stora vinster. I samband med industrialiseringen flyttade massvis av människor in till städerna för att söka sig en försörjning. I städerna var bostadsbristen stor, vilket ledde till att fastighetsägarna kunde höja hyrorna med tiotals procent per år. Fastighetskapitalisterna hade inget intresse av att bygga nya bostäder. Byggande av flerbostadshus minskade hyresintäkterna och var därför olönsamt. Istället byggdes industrier och liknande, vilket gav större utdelning på det satsade kapitalet. Så går det när den kalla lagen om utbud och efterfrågan får råda.
Men något var på väg att hända i Sverige och i Europa. Arbetarklassen organiserade sig och tog till kamp för sina rättigheter. Fackföreningarna byggdes upp. I Ryssland gjorde de fattiga arbetarna och bönderna slag i saken och störtade den enväldige härskaren tsar Nikolaj II.
Arbetaruppror och protester förekom också i Sverige. Folket protesterade mot den oerhörda fattigdom och nöd som rådde under krigsåren. Makthavarna var självklart skrämda av den enorma potential som fanns i arbetarklassens självständiga organisering. Kungen var mentalt inställd på att fly landet till följd av upproren. I socialdemokraten Palmstiernas memoarer kan man läsa att “Kungen (Oscar II) ringde i morse till Gusten (kronprinsen Gustav) – ‘Snart är det väl vår tur’ sade han, ‘vi får fara till Schweiz allesammans!’”.
Etablissemanget ville på inga villkor att den ryska revolutionen skulle sprida sig till Sverige. Även socialdemokraterna var vid den här tiden oroliga. Kommunisterna hade ökat i inflytande som en följd av framgångarna i Ryssland. Ernst Wigforss var vid den här tiden av socialdemokraternas ledande ideologer och var under flera perioder Sveriges finansminister. 1918 skrev han i en artikel att “Bolsjevismen måste mötas med ett program”. Programmet skulle omfatta allmän rösträtt, enkammarriksdag, republik, slopade rustningar, rättvis fördelning av livsmedlen, bostadsbyggande och begynnande socialisering.
Kapitalismens ekonomiska kris på 1920-talet satte käppar i hjulet för en expansiv socialpolitik. Men under 1930-talet påbörjades ett större arbete med bostadsfrågan. Hela den politiska makten i Sverige var påverkad av de politiska rörelser som pågick i Europa. Fascismen växte sig stark som ett svar på kommunismens genombrott. De offentliga utredningar som gjordes i bostadsfrågan under den här perioden visar detta tydligt. Utredarna tog upp den tyska “välfärds”-politiken som ett gott exempel. Kontrollen av arbetarna togs upp som en viktig aspekt. Den bostadssociala utredningen från 1935 föreslog att alla arbetarhushåll skulle utsättas för regelbundna inspektioner. Det var på den tiden den svenska staten hade ett rasbiologiskt institut och tvångssteriliserad de som ansågs intellektuellt omyndiga. Detta är ett mörkt kapitel i svensk historia.
När krigslyckan vände för Tyskland vid slaget om Stalingrad förändrades också det politiska klimatet i Sverige och Europa. De socialistiska idéerna vann inflytande och påverkade de sociala frågorna i mer progressiv riktning. Så låter de utredningar som gjordes under 1940-talet om bostadsfrågan helt annorlunda än de som gjordes på 1930-talet, med uttryckliga målsättningar om bostadsområdens utformning som en del av det demokratiska projektet.
I Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (som togs fram av Socialdemokraterna med närstående organisationer) slogs fast att hyreshusen på sikt skulle överföras i offentlig ägo. Att de kommunala bostadsbolagen med stöd av staten (“Allmännyttan”) skulle garantera bostadstillgången. Marknaden hade inte kunnat lösa bostadsbristen. En enig (!) riksdag förbjöd de privata fastighetsägarna att höja hyrorna utan att de kunde motiveras av ökade kostnader.
Staten började i slutet av 1940-talet ge frikostiga lån till byggande av hyresrätter. Med lånen kom också krav. Bland annat fanns specificerade krav på att rummen skulle vara tillräckligt stora, att det skulle finnas solljus, tillgång till tvättstuga och mycket mer. Detta blev ett sätt att säkra standarden på lägenheterna, när kapitalisterna givetvis var intresserade av att hålla nere kostnaderna.
1965 lanserades miljonprogrammen och ram till år 1975 byggdes 1,4 miljoner lägenheter i Sverige. Programmet finansierades av de statliga pensionsfonderna. Vi kan tycka att miljonprogramshusen ser tråkiga och torftiga ut idag. Men för de arbetarfamiljer som flyttade in i de nybyggda lägenheterna var det ett oerhört lyft jämfört med den usla standarden som tidigare varit i arbetarbostäder. Här fanns rymliga lägenheter med bra luftgenomdrag, tillgång till källare, stora kök och fräscha toaletter. Att miljonprogrammen ser lite tråkiga ut har också sin kapitalistiska logik. Staten ställde som bekant krav på lägenhetens mätbara standard, men inte på dess utseende. Byggkapitalister tog fram lägenhetshus som kunde massproduceras till lägsta möjliga kostnad, vilket förklarar utseendet. Bostadsbristen var i och med miljonprogrammet avskaffad i Sverige och bostadsbyggandet gick av förklarliga skäl ned.
Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet förberedde socialdemokratin ett svenskt EU-inträde. Detta innebar att regleringar och dylikt började avskaffas. 1990 avvecklades staten som en bank för bostadslån. Finansieringen av bostadsbyggande skulle nu skötas via de vanliga bankerna. Bankerna ville säkra sina låns återbäring och hade därför inget stort intresse av att det skulle byggas billiga hyresrätter. Därför störtdök också byggandet av hyresrätter under 1990-talet. Detta berodde också på den ekonomiska krisen som kapitalismen drabbades av i Sverige under den här perioden.
Samtidigt mildrades de regler som gäller för nybyggda lägenheter, och mycket av makten flyttades över till kommunal nivå. Detta innebar att de lägenheterna som byggdes på slutet av 1990-talet har lägre standardkrav. Därför har de också generellt mindre rum, färre andel har balkong, förråden är mindre med mera. Enligt direktiv rån EU drivs de kommunala bostadsbolagen inte längre utifrån principen om att tillgodose de behov som finns i kommunen utan ur rent vinstperspektiv. Detta för att de ska “konkurrera på lika villkor”.
Bostadssektorn var fram till det stora systemskiftet en utgift för staten. 1990 var bostadspolitiken en utgift för staten. 1990 var bostadspolitiken en minuspost på 30 miljarder i budgeten. Efter de ändringar som genomfördes i räntebidrag, bostadsbidrag och annat så var bostadssektorn en pluspost i budgeten, som gav ett överskott på cirka 30 miljarder. Dessa pengar gick till den stora skatteomläggningen som genomfördes under 1990-talet, vilket gav lägre skatt till höginkomsttagare.
Hos dagens alliansförening finns inga ambitioner om en offentlig bostadspolitik som tar ansvar för bostadsförsörjningen. Att ha någonstans att bo är inte längre en rättighet, utan ditt egna personliga ansvar. I och med detta säljs allmännyttans bostäder ut och systemet med hyressättning efter bruksvärde håller på att ersättas med marknadshyror. Att den offentliga sektorn krymper och staten drar sig tillbaka från ansvaret för den offentliga välfärden är ett fenomen som varit etablerat i över 30 år. Detta har sin förklaring i borgerlighetens politiska och ideologiska offensiv som har fått stå oemotsagd från arbetarklassens sida.
Nu är vi kanske snart tillbaka där denna historia började. Med en avreglerade kapitalism som inte har något intresse av att tillfredsställa människors behov. Ett samhälle som kännetecknas av bostadsbrist och låg standard på boendet. Men det är också i denna historias början som lösningen på problemet finns. Nämligen arbetarklassens självständiga organisering utifrån sina rättmätiga krav på arbete, välfärd, bostäder och ett annat samhälle.
Ur Rebell 3-2011
