Squid Game var troligtvis det största kulturella fenomenet under 2021 och vad som kommit att bli streamingtjänsten Netflix mest streamade serie någonsin. Vid det här laget är det säkerligen onödigt att ge en överblick av vad serien handlar om men jag ger en kort beskrivning för de oinsatta. Serien centrerar kring ett brutalt spel där deltagarna spelar barnlekar för att ha chansen att vinna potten på över 300 miljarder kronor, dock har spelen dödliga konsekvenser: om man förlorar så dör man. Deltagarna i spelet har rekryterats på olika sätt men det de alla har gemensamt är att de är i ett stort behov av pengar då de alla på olika sätt är skuldsatta.
Liberaler har gjort olika enfaldiga analyser av serien, bland annat om brutaliteten i dagens samhälle eller andra synsätt som fokuserat på ett moralistiskt perspektiv där individen och situationen står i fokus. Detta fastän seriens författare har sagt att det är en kritik av det kapitalistiska samhället som existerar i Sydkorea. För att vara en serie med sydkoreansk författare, regissör, skådespelare och som utspelar sig i Sydkorea så är dess genomslag internationellt nästan ofattbart. Sydkoreansk kultur har blivit omåttligt populär internationellt under de senaste åren. Sydkoreanska pojkband som BTS, deras matkultur och filmer har även fått en internationell publik. I vissa avseenden är dock Squid Game unik i sitt innehåll och det genomslag den fått, men delar även likheter med tidigare filmer så som den populära filmserien Hunger Games och den japanska filmen Battle Royale. Filmen som den kanske främst delar likheter med är den sydkoreanska filmen Parasit med liknande teman. Parasit, likt Squid Game, var även den kritikerrosad och var första internationella film att vinna Oscar för bästa film, vilket den gjorde 2019.
Dock är det som främst binder samman de två verken deras skildring av en skoningslös kapitalism som driver vanliga människor att göra desperata saker i syfte att överleva. Här finns det en bra anledning till att de båda verken har kommit från Sydkorea. Det kan ju vara så att landet är ett perfekt hopkok av andra kulturer, att det är en syntetisering av kultur från runt om i världen och att det därför är lätt att översätta filmen till lokala kulturella kontexter? Eller så kan det vara så att det sydkoreanska filmspråket har lyckats skapa unika scenografier och bilder som tilltalar oss alla? Eller så ligger förklaringen i det faktum att de båda skildrar en kapitalism som helt tappat möjligheten att hålla uppe ett mänskligt ansikte och att det inte är konstigt att en sådan skildring skulle komma från just Sydkorea.
Landet var under den senare hälften av 1900-talet en militärdiktatur där det inte var ovanligt med 16 timmars arbetsdag och 7 dagars arbetsvecka för en arbetare. Internationellt skildrades dock landet som ett mirakel där kapitalismen snabbt hade byggt upp landet och skapat enorma rikedomar efter förstörelsen från Koreakriget. Landet tillhör de fyra asiatiska länderna man kallar De fyra tigrarna, i sällskap med Taiwan, Singapore och Hongkong, som alla snabbt växte sina ekonomier under andra hälften av 1900-talet. Sydkorea var i gott sällskap här, där det som brukar undantas från den liberala historieskrivningen är de, i liberal mening, repressiva diktaturerna i alla länderna undantaget Hongkong.
Alla former av organisering av arbetare bekämpades hårt och skoningslöst i Sydkorea, där det inte var ovanligt att polisen sköt på demonstranter vilket är något som skildras i Squid Game. Dagens Sydkorea har blivit av med sin militärdiktatur, men kvar finns fortfarande kapitalets diktatur, något som skildras i de båda verken. Dagens Sydkorea karaktäriseras av personer som tagit lån för att starta och driva verksamheter i entreprenörsanda men som istället blivit utslagna i ekonomiska kriser och nu är skuldsatta upp över öronen. Den verklighet som verken skildrar är ett sydkoreanskt samhälle dominerat av en skoningslös kapitalism.
I en intervju berättar Bong Joon-ho, skaparen av Parasit, om sin förvåning över hur internationellt lyckad Parasit blev eftersom det samhälle han beskrev var stereotypiskt sydkoreanskt. Men efter att han funderade på saken så insåg han att det han beskrev inte bara var Sydkorea, utan ett internationellt land som präglas av kapitalism. Han har tidigare skapat flera verk som skildrar olika aspekter av det kapitalistiska samhället, såsom klass dynamiken i filmen Snowpiercer och kärlek i filmen Okja. Skildringar av klassamhället är såklart bra och fördelaktiga i syfte att höja klassmedvetandet, men det är även ett oroande moment.
Skaparen bakom Squid Game, Hwang Dong-hyuk, har berättat att han skrev manuset till serien för över 10 år sedan och att han misslyckats med att försöka sälja det till produktionsbolag under hela denna tid. Är det då en slump att han lyckats efter 10 år och att vi nu under senare år ser stora produktionsbolag och publicister ta sig an filmer och media med ett radikalt budskap? Självklart är det inte det. Det vi ser idag är det som kallas återhämtning (recuperation på engelska), en process som förvränger budskapet och politiken bakom radikala figurer för att sedan göra de harmlösa i syfte att kunna inkorporera dessa i det kapitalistiska systemet.
Vi kan bland annat se den här processen genom filmen Judas and the Black Messiah som kom ut 2021. Filmen är ett dokumentärdrama som skildrar polismordet på Fred Hampton, ordförande för lokalavdelningen av The Black Panther Party i Illinois. I alla aspekter är Hampton en radikal och skoningslöst revolutionär figur som blir mördad av polisen, i samarbete med FBI, medan han sov. Filmen skildrar flera scener från hamptons politiska liv, bland annat hans organisering av den så kallade “regnbågskoalitionen” samt när han leder utbildningsträffar. Den lämnar det dock platt vid denna "socialism". Vad som är inbakat i detta begrepp är på så vis öppet för att tolkas fritt, vilket i dagens USA kan betyda allt från ett allmänt sjukförsäkringssystem till arbetarnas kontroll av produktionsmedlen. Detta bör inte förvåna någon då filmen gavs ut av Warner Bros, ett av världens största företag inom film.
Även om det kan tyckas vara olika fenomen, ett där fokus ligger på kritik av dagens samhällssystem och ett som fokuserar på historiska personer så sker denna återhämtning i samma syfte med samma intressen som styr. Oavsett om det gäller att förvränga vår förståelse om varför vissa tvingas bo i bortglömda skyddsrum eller vad som motiverade en historisk individ så är syftet att begränsa vår förståelse om världen runt omkring oss. När vi ges otillräckliga verktyg att förstå vår omvärld och vår historia så kan vi inte heller förstå vår uppgift. Om vi kan sondmatas med en liberal världsuppfattning så förblindas vi till klasskampen och dess drivkraft i att föra historien framåt.
Detta är än viktigare idag då arbetarklassen under de senaste 30 åren varit på reträtt. Vi ser en allt mer skoningslös kapitalism som genom neoliberala reformer bryter ner minsta lilla tillstymmelse av de sociala skyddsnät som byggts upp. Kapitalisterna ser inte längre någon poäng i att kompromissa så som de tvingades göra under 1900-talet och trycker nu tillbaka de löner som arbetare kämpat sig till under det århundradet. Samtidigt prioriteras profiten framför klimatet och vi lämnas med en planet som snart kommer vara obeboelig och utan förutsättningar för ett bekvämt liv. Framtiden för oss ungdomar ser dyster ut idag men genom att blicka tillbaka och se till dem som kom före oss kan vi bättre förstå vår historiska uppgift och plikt. Genom att se till historien skapar vi förutsättningarna för att bygga framtiden.
Om kapitalister lyckas återhämta historiens radikala figurer och dämpa den kritik som växer fram idag, genom att förvränga och korrumpera dem, så kan man försöka bekämpa drömmen om ett annat samhälle och kritiken av det vi lever i. Om man förstår vad det är som gör att de som blivit bannlysta nu släpps in i värmen, vilket egenintresse produktionsbolagen ser i dessa filmer, så behöver vi inte fastna i den liberala kritik de försöker framhäva. För även om denna liberala kritik försöker förklä sig som en kritik av systemet så är den allt annat än just det, det är en del av det. Först när vi tillämpar en materialistisk och klassmedveten kritik kan vi komma bortom denna rävsax. För att kunna bygga ett nytt samhälle måste vi först förstå det samhälle vi vill riva.
Marcus McBay
RKU-Stockholm
Relaterade artiklar