Mohammed Bouazizi blir svårt skadad och avlider senare, men samtidigt som han tände eld på sig själv tände han även eld på det missnöje och den frustration som länge pyrt framförallt bland de unga tunisierna.

Visserligen hade protester och strejker redan förekommit regelbundet men Mohammeds tragiska död blir snabbt symbolen för all den förnedring som den globala krisens kapitalism har tvingat på miljontals människor i hela världen. Tunisiens president Zine el Abidine Ben Ali, en gammal maktfullkomlig socialdemokrat, har lydigt tagit order av IMF, Världsbanken och imperialisterna. Privatiseringar och nedskärningspolitik har skapat en arbetslöshet på 30 procent och allt fler tunisier har tvingats ner i fattigdom.

Under januari eskalerar protesterna snabbt och vävs samman till en orkanvind som snart blåst bort Ben Ali från makten. Samtidigt sprider sig orkanen. I Egypten, vars styrande parti också fört en förödande nyliberal politik, samlas snart miljontals människor på gator och torg med ett enda kraftfullt budskap, att nu får det vara nog. Nog på arbetslöshet, nog på fattigdom, nog på repression, nog på åsiktsförtryck.

Upproren sprider sig vidare till Libyen, till Jemen, till Bahrain, till Jordanien, till snart nog alla arabiska länder i större eller mindre utsträckning. Denna artikel kan omöjligt täcka eller beskriva utvecklingen i alla de länder som upproren spridit sig till. Säkerligen har vi inte heller sett slutet på denna upprorsvåg men trots det finns det viktiga och intressanta slutsatser och analyser att dra.

Mellanösterns och Nordafrikas moderna historia är full av uppror och kamp mot imperialismen. Större delen av arabvärlden låg under imperialismens direkta kontroll fram tills efter andra världskriget. Sovjetunionens seger över nazi-Tyskland gav socialismen ett allmänt gott anseende, till och med bland vissa borgare runt om i världen. I Europa gick många kommunistpartier kraftigt framåt i valen och i imperialismens kolonier stärktes kommunisternas och arbetarklassens inflytande i kampen för nationell befrielse.

Det imperialistiska förtrycket skapade koloniala förhållanden som ofta överskuggade de inre klassförhållandena i kolonierna vars borgare var splittrade i en liten reaktionär del som samarbetade med imperialismen och en progressiv nationell borgarklass vilka ville slåss för självständighet och bygga upp en egen nationalstat.

Kampen mot imperialismen och för nationell befrielse i kolonialismen fick under dessa förutsättningar en socialistisk prägel. På vissa andra håll i världen, som i Kina, Vietnam, norra Korea och på Kuba, leddes den nationella befrielsekampen av kommunister och fick karaktären av socialistiska revolutioner.

I Mellanöstern och i Nordafrika var kommunisterna inte lika starka. I stället leddes kampen av progressiva borgerliga partier och grupper. Under begrepp som »arabisk socialism», »panarabism» eller »islamisk socialism» upprättades nationalstater starkt präglade av protektionism (skyddstullar, kontrollerad handel och så vidare) och nationaliseringar av industrin. För att stärka sin egen klass (borgarklassen) krävdes en nationalstat men också en egen industri, eget utbildningsväsende, egen offentlig sektor, egen stark militär samt inte minst en inhemsk marknad och därmed ett höjt välstånd bland folket.

Detta var åtgärder som varje europeiskt, kapitalistiskt land redan genomgått och de arabiska ländernas borgare ville gå samma väg. Eftergifterna åt arbetarklassen berodde förstås inte bara på borgarklassens egenintresse av att skapa en stark nationalstat, utan också på att det allmänna världsläget var till fördel för arbetarklassen, genom en stark internationell arbetarrörelse och ett starkt socialistiskt block med Sovjetunionen i spetsen.

De arabiska massorna, bönderna och arbetarna, tjänade givetvis också på denna politik. Såväl ekonomiskt och socialt, som politiskt. Deras länder slog sig fria från imperialistiskt förtryck och feodala strukturer och den allmänna standarden höjdes. Det tål dock att upprepas att inget av dessa »arabsocialistiska» länder var socialistiska i praktiken, lika lite som det svenska välfärdssamhället var socialism. Statligt ägande betyder inte socialism och ännu dominerades länderna av den nationella borgarklassen, inte sällan genom dess representanter inom militären.

Tunisien, Egypten och Libyen är utmärkta exempel (se faktarutor) på hur antiimperialistiska borgare lett befrielsekampen från kolonialmakten med stöd av arbetarklassen. Men tyvärr också på hur denna progressiva borgarklass svikit och åter funnit sig i imperialismens ledband. Av de arabländer som tidigare fört en progressiv politik har nästan alla slagit in på den nyliberala vägen, vissa för länge sedan, andra alldeles nyligen.

Nyliberal politik drabbar förstås alltid arbetarklassen och vanligt folk hårdast, men också grupper som tidigare var priviligierade som akademiker och småföretagare. Vårens uppror i Nordafrika har därför haft ett stort inslag av studenter och akademiker som ställs inför massarbetslöshet och tvingas tillbaka ner i arbetarklassen. När de socialistinspirerade samhällena i Mellanöstern avskaffades, slogs det även hål på myten om en växande och allt mer välmående »medelklass».

Överallt där nyliberalismen och den »fria» marknaden rycker fram, rycks all social trygghet bort. Länder med stolta upprorstraditioner som tidigare varit lugna tack vare åtminstone en grundläggande social välfärd har nu återigen blivit krutdurkar redo att explodera.

Och krutdurken exploderade. Först i Tunisien, sen i Egypten och snart i nästan alla korrupta regimer i regionen. Efter tre månader av växande uppror i Nordafrika och Mellanöstern började det bli uppenbart för imperialismen, borgarklassen och reaktionen att de upproriska folken utgör en verklig fara för deras makt. Visserligen har upproren varit relativt oorganiserade och inte riktat sig direkt mot kapitalismen, men upproren var ändå uppror mot den misär som nyliberalismen och marknadsekonomiska reformer fört med sig, tillsammans med den globala ekonomiska kris som etablerat sig runt om i världen.

I Egypten kvästes upproret tillfälligt genom att militären tillsatte en regering som snabbt förbjöd strejker och protester, i Tunisien tog en övergångsregering över makten utan folklig insyn, utan tydlig agenda men ordentligt uppvaktad av en smilandes Hillary Clinton som genast lovade miljarder i utbyte mot »ekonomiska reformer». I länder som Bahrain och Jemen slog polisen och militären tillbaka hårt mot demonstranterna.

I Libyen stod betydligt mer på spel. Till skillnad från Egypten och Tunisien sitter Libyen på stora mängder högkvalitativ olja. Libyens ledare Gaddafi hade villigt försett västvärlden med olja och i början av det libyska upproret var det uppenbart svårt för västmakterna att veta vad de skulle göra. I takt med att Gaddafi visade sig alltför instabil kände sig imperialismen nödgad att agera.

Upprorsvågen hade nu också nått det lilla kungadömet Bahrain i Persiska Gulfen. Med olja och frihandelsavtal med USA hade Bahrain 2006 varit världens snabbast växande ekonomi. Samtidigt hade arbetslöshet och repression odlat ett folkligt missnöje. Att oljevinsterna främst hamnade hos en liten elit av främst sunni-muslimer i det annars shia-dominerade landet gjorde inte saken bättre.

Nu började det oljerika och reaktionära Saudiarabien bli oroliga på riktigt. Förutom sin egen makt i regionen hade man USA:s intressen att försvara, som den pålitliga allierade man varit. Såväl ekonomiska som militärstrategiska intressen stod på spel och ett politiskt rävspel kunde börja. USA, Nato och EU kunde dra nytta av Gaddafis våld mot de libyska demonstranterna. Efter att ha fått igenom en FN-resolution om att införa en flygförbudszon i Libyen med svepskälet att »skydda Libyens befolkning» kunde imperialismen äntligen agera (alltså bomba). Och när man sedan agerade så innebar det inte bara att man valde ut en lämplig oppositionsgrupp i Libyen bestående av nyliberala ministrar och generaler som hoppat av från Gaddafi-regimen. Man lyckades också ta fokus från Bahrain där Saudiarabien kunde landsätta 1500 soldater för att kväsa upproret. Natos krig mot Libyen och Sveriges smutsiga deltagande i detta är ännu bara ett exempel på girig imperialism och geopolitiskt spel. Det folkliga upproret förlorade initiativet när det istället lades över på en Nato-stödd övergångsregering bestående av samma gamla förtryckare som under Gaddafis styre. Oavsett utgången av striderna i landet så ser det svårt ut för de libyer som vill se en social, progressiv förändring.

Efter tre månader av folklig, hjältemodig kamp började nu en skärrad imperialism återigen få övertaget. När denna artikel författas är det ännu långt ifrån klart, men tyvärr ser det ut som att överklassen och imperialismen återigen lyckats införa en världsordning bestående av den starkes rätt.

Kanske låter det negativt, men det är det egentligen inte. Historien är full av heroiska uppror som blivit krossade eller kidnappade av överheten. Gemensamt har de alla att de varit repetitioner inför verkligt samhällsomstörtande uppror – det vi kommunister kallar för revolutioner – som fört utvecklingen framåt, som befriat folk och som en dag ska befria oss från det kapitalistiska systemet. Något varken de folkliga anti-imperialistiska upproren under 1900-talet gjorde eller 2000-talets demokratiuppror ännu inte gjort. Folket är den drivande kraften som gör världshistorien, och aldrig har det väl varit så tydligt som de senaste månaderna i Nordafrika.