Studera, kämpa, lär!

En protest mot hela etablissemanget – om den svenska Vietnamrörelsen

En annan tid och samhällssituation, men med en hel del likheter med dagens förhållanden och förutsättningar för politisk kamp. Här berättar Ulf Nilsson från Kommunistiska Partiet om hur han ser på ungdomars politiska aktivitet och organisering i samband med vänstervågen sent 60-tal.

Daniel Andersson

Hur kom det sig att du organiserade dig politiskt?
- För min egen del var det klassfrågorna och solidariteten med Vietnam. Min morfar var kommunist och som jag som barn minns det, pratade han ofta om hur vietnameserna hade rätt. Det påverkade även mig. På den tiden stod det mycket om Vietnamkriget i tidningarna, alla pratade om Vietnam. Alla skulle ha en åsikt och det snackades i skolan. Och det påverkar jättemycket. Man blev berörd och arg av det som pågick i Vietnam.

Jag bodde då i Biskopsgården i Göteborg. Till en början betraktade vi från mitt område de här FNL-aktivisterna som lite främmande fåglar. Vi var av uppfattningen att dessa var ganska annorlunda jämfört med oss själva. Vi såg de flesta som högskolestuderande, universitetsfolk. Men mer eftersom så märkte vi att fler från liknande bakgrund som en själv, började aktivera sig politiskt.

Det som intresserade mig och mina kompisar var att FNL-arna arbetade på ett nytt öppet sätt som kändes bra, som kändes rätt. De var ute på stan och diskuterade med folk, sålde tidningar, genomförde insamlingar. Då på tidigt 70-tal fanns det inte någon annan organisation som jobbade så. De etablerade partierna arbetade ungefär som idag, att de syntes egentligen bara för vanliga människor när det vankades riksdagsval.

Vi var ett kompisgäng som organiserade oss i FNL 1970, då gick vi sista året på högstadiet. För oss i mitt kompisgäng så var även klassfrågan viktig. Klassfrågan var representerad även i FNL-grupperna. Det skulle inte bara vara intelligentian som var representerad i dessa grupper. Man ville nå vanligt folk.

Året innan, 1969, var gruvarbetarstrejken, vilket gjorde att fler började ifrågasätta det rådande. Alla man kände och umgicks med stödde strejken och det hände mycket vid den här tiden. Fler började tänka systemkritiskt och många ställde sig frågan om hur ett samhälle kan organiseras annorlunda. På nåt vis så fanns det ett uppdämt missnöje som fick ett utlopp i samband med gruvstrejken och FNL-rörelsen. Ett missnöje och protest mot hela etablissemanget. Sossarna försökte släta över frågan och man tog inte ställning i krigsfrågan. Det kände vi att det måste man göra. Precis så kände man med gruvstrejken också. Det var ett led i ökad utsugning och hets mot arbetarna, för att kapitalisterna skulle vara nöjda. Sossarna fattade beslut över huvudet på folk och utan hänsyn till arbetarna. Detta sammanfattade hela klassamarbetespolitiken som legat till grund för folkhemsbygget. Många saker samverkade som gjorde att man organiserade sig. Man kastades in i en väldigt politiskt intensiv period.

Hur kände du vid den här perioden, när du tog steget och engagerade dig politiskt?
– Till en början så blev man hyperaktiv på nåt sätt. Bara man snackade med folk så kommer alla vara med och tycka som en själv. Och så blev det såklart inte. Så snabbt gick det inte. Men man kände att många människor sympatiserade med ens åsikter. På nåt sätt fick man respons som gjorde mödan värd.

FNL-grupperna växte mycket och det var mycket nytt folk på alla medlemsmöten. Vi hade tre FNL-grupper ute på Hisingen bara. Med blandad besättning såklart, en del vuxna och en del ungdomar på andra håll. Det var en intensiv period som kunde sammankalla demonstrationer snabbt med över 1000 människor på bara en eftermiddag, trots att vi inte hade Facebook och mobil. Vietnamfrågan var såklart en jättefråga som engagerade folk i hela världen. De ungdomar som var med när rörelsen kring Irakkriget växte fram känner säkerligen igen sig i vissa delar.

68-vänstern är på sätt och vis ganska starkt förknippad med mycket studentrörelser och liknande, åtminstone till en början. Hur kom det sig att så många unga arbetare politiserades och radikaliserades?
– Det var många ungdomar från arbetarfamiljer som började studera i den här perioden, bland den första generationens studenter med proletär bakgrund. Det viktigaste var inte vilken bakgrund folk hade, det centrala var att det var en riktig och rättvis fråga. Visst, det var såklart lättare när ungdomar som oss själva organiserade sig. Som var ute i vårt område och inte bara inne i stan. Men det är inte omöjligt att man förr eller senare hade snackat med dem inne i stan och upptäckt att de också var vettiga.

Splittringen i FNL-rörelsen kokade ner till det att den flanken jag anslöt mig till ville beröra svenska klassfrågor och ville se helheten. Vi menade att grunden till allt detta, som man måste gå till kamp mot, var ett imperialistiskt system. Vi ville stödja även svenska arbetare. Den andra falangen ville prioritera Vietnamfrågan. De ville tona ner kritiken mot sossarna och klassamarbetet. Den flanken jag anslöt mig till var nybildade SFIF (Solidaritetsfronten för indokinas folk). Vi ville stödja även svenska förhållanden som ett led i Vietnamfrågan. Detta var grunden till SKU-ml som var partiets ungdomsförbund mellan åren 1972-1979 (föregångaren till RKU). Den andra grupperingen DFFG (De förenade FNL-grupperna) mobiliserade till ett starkt stöd inom Socialdemokratin men på beskostnad av att man strök paroller som stoppa USA-imperialismen.

Just i den vevan när jag och mina kompisar blev engagerade var när det trappades upp och FNL-rörelsen vann insteg i dee lite mer snäva grupperingarna. Det hände mycket, dels med gruvarbetarstrejken och efterspelet till den, vilket ledde att många arbetargrupper gick ut i strejk. Den vilda strejkvågen som spred sig över hela landet. Även om man inte själv hade påverkats av strejken. Bland oss ungdomar som ännu inte hade börjat jobba så ställde det ändå politiska frågor. Man hade att förhålla sig till de frågor som aktualiserades, kamp utanför fackföreningens ramar. Vad hade hänt med fackföreningarna? Varför är fackledningen emot dem som strejkar?

Det hände mycket i samhället, fri sjukvård var en politisk fråga. Jag minns inte att vi pratade om det så mycket men för många vuxna var det också en dynamisk tid, att man ifrågasatte det gamla och kände att det går framåt, det finns alternativ. Att mycket som sades i det svenska folkhemmet inte stämde.

När ungdomars organiseringsgrad stannade av och vänstervågen ebbade ut, hur kom det sig och hur gick stämningarna inom de organisationer som var starka vid den tiden?
– Den riktiga dippen kom inte förrän på 80-talet egentligen. Det var även där många samverkande faktorer. Mycket besvikelse inom klassen politiskt. Borgarna var listiga och fick ett politiskt gehör för sina nyliberala idéer vid den här tiden.

Ungdomsförbundet gick ett sorgligt öde till mötes i och lades ned 1979. Efter Vietnamfrågan hittade man inte en liknande fråga som engagerade så många, man famlade lite efter nya frågor. I Kommunistiska Partiet gjorde vi politik av många frågor. Operafrågan här i Göteborg där vi hade en gala i Scandinavium inför 7000 människor. Frågor saknades inte men de ledde inte till att lika många engagerade sig som innan. Men partiet växte mycket.

Men det går att se ett samband ihop med förfallet i Sovjet, den nyliberala vågen med Thatcher och Reagans nyliberala kontrarevolution. De socialistiska tankarna sköts mer och mer undan och kändes för många overkliga, när det egentligen borde vara tvärtom.

För att samla ihop detta, vad finns det för viktiga, centrala lärdomar från den här tiden?
– Det är mycket som ska samverka. Även i dag finns det många frågor som ligger och kokar under ytan. För många ungdomar. Bostadsbristen, bristerna i skolan. Arbetssituationen. De ständigt aktuella frågorna med orättvisorna i förorterna. Frågor som söker sitt politiska uttryck. Det är väldigt viktigt att man har svar och verkar i dessa frågor. Att man är som fisken i vattnet som vi brukade säga i FNL-grupperna. Att man finns där folk är så mycket man kan. Då uppfattas man som ett trovärdigt alternativ som inte bara dyker upp när det händer nåt, när det är lätt och tacksamt. De som finns där hela tiden är dem som vinner förtroende. De som kämpar även i motvind. Jag tänker på det ibland. Just med FNL-gruppens organisering. Med aktivitster och medlemsdemokrati som var ett nytt sätt då, man skilde sig från de politiska partierna då. Det är nåt även för idag att man inte får vara rädd för att hitta nya vägar för att nå folk. Att man måste våga testa nya arbetsmetoder, men såklart med hänsyn till dem man vill vinna gehör hos. Så kan det ara även idag att många ungdomar söker alternativ men att de inte hittat det som känns rätt för dem än. Och där är framtoningen viktig för att folk ska ta klivet. Hur vi framstår, hur vi snackar med folk, vårt material och så vidare. Vi behöver inte framstå som konstiga, vi har ju samma mål.

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion