Varje stat är ett organ för klassförtryck, ett verktyg för att försvara den härskande klassens makt. Det är exempelvis den svenska statens uppgift att upprätthålla borgarklassens makt över arbetarklassen. Klasskampen kan påverka staten men inte förändra dess klasskaraktär, för det behövs en revolution.

Välfärdssamhället är ett exempel på hur klasskampen kan påverka staten. Under börskraschen på Wall Street 1929 och den efterföljande världsomspännande depressionen gick den sovjetiska socialismen mot seger efter seger, eftersom de under samma period kunde genomföra en av världens mest omfattande och snabbaste industrialiseringar. Socialismen visade sig vara överlägsen en krisande kapitalism. Samtidigt hotades det borgerliga klassherraväldet av en stridbar arbetarklass.

Borgerligheten behövde en politisk kraft som kunde förvalta kapitalismen utan att hota den och som samtidigt kunde kuva revolutionära stämningar. I Tyskland valde kapitalisterna Hitler och den ariska folkgemenskapen, de svenska kapitalisterna valde den socialdemokratiska statsministern Per-Albin Hansson och hans folkhem, ett välfärdssamhälle grundat på klassamarbete.

Välfärdsstaten hade fortfarande som uppgift att försvara de kapitalistiska egendoms- och produktionsförhållanden*. Men inom dess ramar tilläts en politik som begränsar kapitalets makt och som möjliggjorde en utbyggnad av en offentlig sektor och en välfärdspolitik som gynnade arbetarklassen.

Så gick åren. Ett byråkratiskt och toppstyrt Sovjet ruttnade inifrån av revisionism* och kollapsade till slut av ett demokratiskt underskott, nedgången ekonomi och en förödande kapprustning med USA i Kalla kriget. Samtidigt innebar årtionden av klassamarbete att arbetarklassen i västvärlden var oorganiserad och inte rustad för strid.

De ändrade maktförhållandena i världen efter andra världskriget var till arbetarklassens fördel och innebar att socialdemokratin kunde föra en progressiv politik. Socialdemokratin var allierad med kapitalet och drev en politik som låg nära borgerlighetens politiska och ekonomiska intressen. Den nya situation som uppstod i och med realsocialismens sönderfall och nyliberalismens genomslag gav en socialdemokrati i kris eftersom att kapitalet inte längre behöver klassamarbetet. I och med detta upphörde basen för socialdemokratins framgångsstrategi. Den politiska kraft och ideologi man haft förlorades men också möjligheten att föra en progressiv politik. Idag kan vi bland annat märka det i en visionslöshet som ger Alliansen initiativet i politiken.

Det upphävda klassamarbetet har gett en uppgiven socialdemokrati utan politiska visioner å ena sidan. Å andra sidan framträdde ett hämndlystet monopolkapital* redo att riva upp de eftergifter man tvingats acceptera för att kuva arbetarklassens revolutionära strömningar. Till skillnad från arbetarklassen var borgarklassen organiserad, klassmedveten och ideologiskt sammansvetsad. Nu organiserades arbetet med att nedmontera välfärden och underkasta den stora offentliga sektorn under den privata profitproduktionen.

Det är här EU kommer in i bilden. EU är en förening av Europas kapitalister för att nedmontera välfärden och pressa tillbaka arbetarklassens fackliga, politiska och sociala rättigheter, det är det viktigaste verktyget för att genomdriva en nyliberal politik (som dessutom finns inskriven i EU:s grundfördrag). EU tar ingen hänsyn till nationens bästa när detta kommer i vägen för den jakt på maximal profit som är kapitalismens grund. Monopolkapitalets globala agerande står i motsättning till arbetarklassens intressen av fasta och trygga jobb, en bra skola och fungerande välfärd i de land de lever i. Ett led i detta är EU:s uppbyggnad som utesluter folkligt deltagande och insyn. Den borgerliga demokratin urholkas och ersätts med ett elitistiskt byråkratiskt system styrt av de kapitalistiska stormakterna. När demokratin urholkas och centraliseras till Bryssel blir det svårare för den svenska arbetarklassen att kämpa mot de försämringar som EU för med sig. Den nationella borgerliga demokratin är dessutom det bästa styrelsesättet för arbetarklassens kamp under kapitalismen då alla rent formellt har samma rättigheter, vilket underlättar organisering. Därför har arbetarklassen och särskilt kommunisterna alltid varit drivande i kampen för demokratins införande och försvaret av den.

EU är som sagt ett verktyg för att pressa tillbaka arbetarklassens rättigheter (och utöka borgarklassens) när klassamarbetet inte längre är relevant. Detta bland annat genom att undergräva nationalstaternas makt och inflytande. Detta betyder inte att nationalstaterna inte längre spelar någon roll eller att de ”tynar bort” i och med EU:s ökade federalisering*. För även om nationalstaterna minskar i betydelse finns de nationella statsapparaterna fortfarande kvar som ett verktyg för den härskande klassens makt. Faktum är också att varje storföretag behöver en nationell bas för att stå sig i konkurrensen på en begränsad världsmarknad, exempelvis för hjälp med politiska och militära påtryckningsmöjligheter. Även om fabriker och underleverantörer i allt större utsträckning flyttas till låglöneländer har ledningen fortfarande en nationell bas där ägarna finns och där det mesta av kapitalet samlas. Vi stöder den svenska nationalstatens självständighet i förhållande till den monopolkapitalistiska sammanslutning vars hela syfte är att begränsa det. Något som får ödesdigra konsekvenser för välfärden, demokratin och arbetarklassens positioner.

Att försvara den svenska nationalstaten mot en kapitalism som inte vill känna några gränser kan framstå som utanförskap och nationell inskränkthet. Men det är tvärtom. Även om EU mer eller mindre öppnar upp gränserna inom sig (vilket innebär trafficking, droger, smuggling och cirkulerande arbetskraft) stänger man gränsen mot omvärlden.

Neutralitetspolitiken var ett sätt för det svenska monopolkapitalet att sälja till alla, ett förhållningssätt som inte längre tjänar dess intressen. Nu tvångsansluts istället Sverige till EU:s stormaktsambitioner. Allmän värnplikt omvandlas till en skola för yrkessoldater och försvarsreserver omvandlas till anfallsstyrkor tränade i ökenstrid. Så sätts svenska soldater in för ”piratjakt” i en stor militäroperation för att kuva hungerflyktingarna och ta kontrollen över oljan och de andra råvaror som driver stormakterna till Afrikas kuster.

Den svenska delaktigheten i förtrycket av andra länders befolkningar och deras rättigheter förhindrar den svenska arbetarklassens frigörelse. Alla former av nationell ojämlikhet och nationellt förtryck skapar rasism och splittrar de klasskrafter som kan hota kapitalismen. Vi kommunister bekämpar alla former av imperialistiskt förtryck och stöder de folk som tar strid för sitt land och oberoende, eftersom att den nationella självbestämmanderätten är ett grundläggande kriterium för arbetarklassens makt över landet. Klasskampen är global till innehållet men nationell till formen. Varje lands arbetarklass måste göra upp med ”sin egen” borgarklass, ta makten i sitt eget land och bygga sin egen statsmakt och skapa sin egen socialism efter sina förutsättningar och på sina villkor.

EU bygger på de stora medlemsländernas dominans över de mindre, på en minskad demokrati och utökad EU-makt, på aggressiv stormaktsbildning istället för fred och samförstånd, på nedskärningar, arbetslöshet och försämringar istället för gemensam välfärd. En sann internationalism bygger inte på ett försvagande av nationalstaten eller att nationella olikheter ignoreras. En sann internationalism bygger på nationernas jämlikhet, oberoende och fria utveckling. Ett första steg i en sådan riktning finns i kampen mot EU och för ett svenskt utträde.