Många kamrater i förbundet har säkert hört att man borde ”förändra EU inifrån”, oftast då från den opportunistiska vänstern. Denna lögn drevs redan vid inträdet i EU, främst av högersossar, men drivs nu av samtidens motsvarighet till gamla högersossar: Vänsterpartister.
Vänsterpartiets tradition att svänga i frågor efter att liberaler blir arga fortsätter även med EU. Vänsterpartiets så kallade “krav” på EU-utträde är knappt synligt idag. Vänsterpartiet hoppas istället på att kunna få de europeiska kapitalisterna att ge oss två smulor i stället för en.
Men varför är det inte möjligt då? Till att börja med har Sverige endast 21 mandat i Europaparlamentet. Ett parlament där 705 ledamöter (720 efter valet 2024) ska ”representera” en halv miljard människor, ett parlament som inte ens får lägga fram lagförslag. Dessutom ska en annan instans som vi inte ens röstar till, ministerrådet, godkänna samma förslag för att det ska bli lag. Att kalla EU “demokratiskt” är alltså långsökt. Dessutom har den europeiska arbetarklassen gång på gång visat att man är ointresserad av EU-val. Det genomsnittliga valdeltagandet i förra EU-valet var knappt över 50 procent.
För det andra bedriver EU en grundlagsskyddad nyliberal politik. Den fria marknaden, nedskärningar och federalisering är saker man inte kan undvika inom EU. Att ändra dessa grundlagar är att förgöra meningen med projektet: att representera Europas kapitalister. EU har även över 12 000 registrerade lobbyistorganisationer i EU:s frivilliga register. Det finns med säkerhet många fler som inte registrerat sig.
För det tredje är EU överordnat Sverige och staten. Sedan Lissabonfördraget från 2009 representerar inte ens EU-parlamentarikerna sina egna väljare. Man representerar unionen som helhet. På grund av EU:s nyliberala politik har arbetarklassen i Sverige och EU haft konflikter.
I exempelvis Vaxholmskonflikten vägrade ett lettiskt byggbolag följa svenska kollektivavtal. När arbetare från Svenska byggnadsarbetareförbundet och Svenska elektrikerförbundet stred emot så övergavs dessa av Socialdemokraterna och LO, något som brukar ske när arbetarklassen tar strid. EU-domstolen beslutade senare under 2007 att arbetarna hade fel och skulle återgå till jobbet. Även Sveriges egen arbetsdomstol dömde att arbetarna skulle betala 550 000 kronor till företaget. Det är värt att notera att blockaden hade folkligt stöd. Senare beskrevs det hela som en vinst för arbetarna enligt en ledare från Aftonbladet.
Men hur kunde ens ett lettiskt bolag vägra skriva under svenska kollektivavtal? Varför behövde ens ett lettiskt bolag bygga i Sverige? Dessa frågor besvaras av en enda organisation: EU. I sin grundlag tillåter EU fri rörlighet av kapital, arbetskraft, varor och tjänster. Den fria handeln är alltså en grundprincip i EU. Visst, det kan vara skönt att inte behöva gå igenom långa köer när man reser inom EU. Men är det verkligen värt det att bli förtryckt av kapitalistisk politik bara man inte behöver stå i en tio minuters kö? Svaret borde vara självklart för varje arbetar- och skolungdom: nej. Oavsett reser en vanlig svensk inte alls lika mycket som de rika kapitalisterna. EU används av kapitalister till att åka till möten och konferenser. Den vanliga svensken använder absolut inte den fria rörligheten lika mycket som Europas arbetsköpare.
Varje dag som denna nyliberala politik drivs så mår skol- och arbetarungdomen sämre. Ta striden på riktigt mot EU och nyliberalismen genom att gå med i RKU!
Julian Wahlgren
RKU-Malmö
