Krigsalliansen Nato

I april 1949 hade fyra år gått sedan andra världskrigets slut. Tredje riket hade till slut fått inse sig besegrade av fienden från öst, Sovjetunionens röda armé, och återuppbyggnaden av det Europa som låg i ruiner hade så sakta tagit fart.

Men för västmakterna fanns en hake. Och det var ju just det där med Röda Armén, Sovjetunionen, kommunismen. Visserligen hade Sovjet besegrat nazityskland, men i västmakternas ögon innebar ju detta också att Sovjet var kapabla till i princip vad som helst. Rädslan för ett väpnat sovjetiskt angrepp på väst, eller bara ökat sovjetiskt inflytande, var helt enkelt omfattande.

Därför slog sig representanter från fyra europeiska länder - Danmark, Italien, Kanada och Island - ner kring ett bord i Washington D.C. tillsammans med representanter från USA och Kanada, och skrev under ett gemensamt avtal.

Det avtalet hette Nordatlantiska fördraget eller Atlantpakten och syftade till att garantera tolv länders gemensamma intressen i att försvara sina egna och varandras länder. Förutom de som nyss nämnda ingick också Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Norge och Portugal.

Själva kärnan i fördraget var artikel fem, som slog fast att ett angrepp mot ett enskilt land ska betraktas som ett angrepp på alla länder. En slags överenskommelse mellan de segrande västmakterna om att hålla Sovjet nere, hålla varandra om ryggen i tider av snålblåst, och dessutom ge dubbelt tillbaka, skulle man kanske kunna säga.

För att detta skulle kunna omvandlas till praktik behövdes ett sätt att gemensamt organisera ländernas försvar. Två år senare, år 1951, bildades därför Nato - North Atlantic Treaty Organization. En försvarsallians, sades det då.

Det potentiella hot som det nybildade Nato faktiskt utgjorde resulterade i att östländerna blev tvungna att på ett eller annat sätt svara med samma mynt. Därför slöts 1955 Warszawapakten, en försvarsorganisation mellan Sovjetunionen, Polen, Östtyskland, Ungern, Rumänien, Albanien och dåvarande Tjeckoslovakien.

Motsättningen mellan de båda sammanslutningarna och dess medlemsländer var som bekant det som låg till grund för kalla kriget, det krig som aldrig riktigt blev ett krig i ordets egentliga mening utan en tid av provokationer och kapprustningar.

För både öst och väst blev det kalla krigets motsättningar naturligtvis en källa till politisk propaganda, för det egna landet och försvaret och emot fienden. Sakta kunde Nato vinna mer och mer mark i övriga Europa. Under kalla krigets gång anslöt sig Grekland, Spanien, Turkiet och Västtyskland - när Tyskland enades 1990 anslöt sig landet som helhet.

Men i och med Sovjetunionens fall 1991 upplöstes ju Warszawapakten, och därmed var också Natos svurne fienden genom årtionden borta. Att göra som den före detta motståndaren och upplösa försvarspakten var inte aktuellt för väst. Därmed blev det nödvändigt att försöka vända blicken mot något annat, måla upp bilden av andra militära hot, för att hålla alliansen intakt.

Och det har varit ett lyckat projekt. Medlemsansökningarna har rasslat ner i rask takt i Natos brevlåda. Idag kan även Albanien, Bulgarien, Estland, Kroatien, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern stoltsera med sitt medlemskap. Kapaciteten hos Nato, både politiskt och rent militärt, har bara ökat.

(Anmärkningsvärt är att alla de länder, Sovjetunionen borträknad, som var anslutna till Warszawapakten nu istället har valt att gå med i Nato, trots att USA och Ryssland förhandlade fram efter Sovjets fall att Nato inte skulle utvidgas österut.)

Trots Natos långa historia skickades Natotrupper ut i strid för första gången 1995, under kriget på Balkan. Då skickade Nato in en styrka i Bosnien för att »säkra freden«, detta på uppdrag av självaste FN. Styrkan hette IFOR och där deltog även soldater från ickemedlemsländer, Sverige bidrog till exempel med en bataljon.

Fyra år senare var det dags igen; 1999 gick Nato återigen in på Balkan och släppte den här gången sina bomber över Kosovo, som då var en provins tillhörande Serbien.

Detta ingripande väckte betydligt mer reaktioner än det första, till stor del på grund av att det inte var godkänt av FN till skillnad från ingripandet 1995. Därmed bröt den mot folkrätten och många betraktade det problematiska ingripandet som en västlig provokation. EU och USA däremot försvarade handlandet.

År 2001 kunde Natoländerna för första gången åberopa artikel fem i Atlantpakten, den punkt i avtalet som ju blev grunden för hela alliansens sammanslutning 1949.

Terrorattackerna i USA den 11 september betraktades som ett angrepp på ett medlemsland, och således deklarerade alla Natos medlemsländer att de därmed skulle stötta och understödja USA:s krigsförklaring mot terrorismen, ett tillkännagörande som säger en hel del om Natos natur och också om att USA har en hel del att säga till om i samarbetet.

Precis som EU består Natos organisation av en omfattande byråkrati och massvis med olika underorganisationer och råd, men det nordatlantiska rådet brukar räknas som den viktigaste instansen och sammanträder varje vecka i Bryssel med representanter från varje medlemsland. Regelbundet hålls möten mellan medlemsländernas försvars- och utrikesministrar och regeringschefer. De militära besluten tas av en särskild militärkommitté.

Mycket finns att säga om Nato och om sättet Nato styrs på. Men riktigt intressant blir det kanske först när man börjar betrakta banden som finns mellan Nato och EU.

I EU är vi medlemmar sedan länge, och för många svenskar betraktas EU inte längre som något kontroversiellt, utan snarare som en självklarhet för ett europeiskt land. Men är man Natokritisk måste man samtidigt vara EU-kritisk. I Lissabonfördraget, EU:s grundlag, står det att EU:s militära politik är tvungen att vara förenlig med Natos för att kunna fungera i praktiken.

EU:s mål, att bli en militär stormakt, kommer därför inte gå i uppfyllelse utan samarbete med Nato. Därför är det inte konstigt att 21 av EU:s 27 medlemsländer också är medlemmar i Nato; de olika allianserna går upp i varandra, spelar i varandras händer och blir till slut en enad front mot överdrivna eller rentav inbillade hot.

Det som från början sades vara en försvarsallians, och fortfarande påstås vara det av påhejarna, är i själva verket en ren imperialistisk krigsorganisation som rustar för fullt. För vad skulle en försvarsallians ha för intresse av att genomföra sådana gigantiska krigsövningar intill Ryssland som Nato precis gjort?

Det handlar inte om försvar, den saken är klar. Det handlar om krigshets, det handlar om pengar, och det handlar såklart om imperialism, precis som EU. Därför är det nödvändigt att vara motståndare till både Nato och EU, som ju trots allt kan betraktas som två sidor av samma mynt.