Segregationsfrågan

Resolution antagen av RKU:s tionde kongress, juni 2011

Det finns en etnisk och klassmässig segregation i Sverige. De negativa följderna av segregationen märks särskilt i de socialt utsatta förorterna. Den visar sig också i skolan och i åtskillnad av arbetsplats och yrke mellan svenskar och invandrare.
Den etniska boendesegregationen är inte bara dålig för de boende i förorten, med nedgångna bostäder och brist på affärer, skolor och vårdcentraler. Den är också dålig för klasskampen då den tenderar att splittra arbetarklassen. Genom uppdelningen av klassen gror stereotyper och fördomar fram, som att invandrare å ena sidan skulle vara lata bidragstagare eller å andra sidan ta våra jobb. Detta leder i sin tur bland annat till att grupper av svenskfödda arbetare felaktigt pekar ut invandringen och inte kapitalismen som den huvudsakliga orsaken bakom den åtstramade arbetsmarknaden och arbetslösheten. Dessa enkla svar måste bemötas så ofta och så bestämt som möjligt. Det är inte invandringen utan kapitalismen som till sitt väsen både förutsätter och genererar arbetslöshet. Inte heller EU, eller någon annan slags högerpolitik kan, eller för den delen vill, motverka arbetslösheten.
RKU förespråkar en generös flyktingpolitik där människor som flyr undan terror och förtryck i sina hemländer ska beviljas asyl. Allt annat vore inhumant i den råa imperialistiska värld som Sverige är en del av. Att svenska oljekapitalister står skyldiga till folkmord i Sudan och att vi med hjälp av svensk trupp i Afghanistan är med och stödjer USA:s olagliga ockupation, är bara två exempel på detta.

En annan stereotyp som kräver en särskild utvikning är islamiseringsmyten. Denna mytbildning hävdar i stora drag att en muslimsk konspiration håller på att ta över världen och därmed Sverige. De främlingsfientliga hävdar att muslimerna, genom att framhäva sin kultur, religion och genom att föda väldigt många barn, på sikt kommer slå ut eller marginalisera den etniskt svenska befolkningen. Detta är ett fruktansvärt synsätt som närmast kan liknas vid judehetsen i 1930-talets Tyskland. Det saknar också verklighetsförankring.
Av de religiöst organiserade i Sverige är 1,41 procent muslimer. Detta innebär förenklat att var tredje utlandsfödd invandrare från Mellanöstern och Nordafrika är religiöst organiserad muslim. Det finns 10 officiella moskéer i Sverige att jämföra med 3330 kyrkor och den muslimska befolkningen kan knappast utöva någon inflytande makt genom något betydelsefullt ägande. Det enda kulturella inflytandet värt att oroa sig över är det amerikanska.
Det vore felaktigt att diskutera islamofobin utan att brännmärka USA-imperialismens krig i Irak, Afghanistan och Somalia och Israels terror i Palestina. Dessa krig har skapat enormt lidande och satt miljontals människor i ofrivillig flykt från sina hemländer. För att rättfärdiga detta fruktansvärda handlande för att roffa åt och säkra sig naturresurser, har imperialismen utlyst krigen som krig mot »terrorismen». Det är detta rättfärdigande som skapar den materiella grunden för islamofobin i västvärlden.

Åratal av nedskärningar har sänkt boendestandarden i förorterna. Arbetslösheten och trångboddheten har skapat en social utslagning. Detta tillsammans har gett en otryggare levnadsmiljö. Dock stämmer inte myten om hur ”farligt” det är att bo i förorten. De allra flesta våldsbrotten begås i innerstan.
Segregationen är i stora drag skapad av den permanenta arbetslösheten och den uppdelade arbetsmarknaden.
Skolan är också segregerad i flera avseenden. Dels genom friskolor, dels genom skolpengen som inte skiljer på elevers sociala bakgrund eller skolors geografiska läge. Skolsystemet leder till att förortens skolor dräneras på resurser. När pengar slussas till privata friskolekapitalister blir det mindre över till förortens kommunala skolor.

RKU menar att många symptom av segregationen går att bygga bort genom politiska satsningar. För att ändra på detta krävs en politik för större enhet mellan svenska och invandrade arbetare. Bra reformer vore till exempel att öka boendestandarden genom att rusta upp miljonprogramshusen och bygga nya lägenheter så att ordentligt utrymme för alla familjer kan garanteras. Vi vill se ett återinförande av en för hyresvärdarna obligatorisk kommunal bostadskö. Då med lika prövning för alla sökande, för att förebygga strukturell rasism i val av hyresgäst. Det krävs också rejäla satsningar på social service, som både garanterar en meningsfull fritid för ungdomar, men också närhet till vårdcentraler, bibliotek med mera. Alla oavsett ålder måste kunna erbjudas en ordentlig utbildning i svenska då det är en förutsättning för deltagandet i samhället. En god hemspråksundervisning i skolan är också viktig då denna hjälper lärandet av svenska. För allt detta behövs mer resurser. Därför kräver RKU att man satsar på förorten och tar pengarna där de finns.
RKU är ännu inte den massorganisation vi strävar efter att bli och vi har därför inte så stort inflytande på samhällsutvecklingen som vi skulle vilja ha. Därför är det en viktig del i kampen mot segregation och rasism att bygga vår egen organisation starkare. För att göra det är det särskilt betydelsefullt att vi verkar på skolor, men också att upprätthålla ett kontinuerligt basarbete i förorten. Vi måste i största möjliga mån medverka och driva protester mot de besparingar och nedskärningar som förorterna utsätts för, så som nedläggningar av ungdomsgårdar och försämringar av skolan.