De kallas blåljuspersonal — brandkåren, ambulansen och polisen — och är några av de vanligaste yrkesrollerna man får höra om man frågar barn vad de vill bli när de växt upp. Vi lär oss från en tidig ålder att det inte finns någon större skillnad mellan dessa yrkesgrupper, deras roll är att hjälpa folk (om än på olika sätt). Trots att de grupperas ihop så är det ett av yrkena som inte är som de andra.
Det skulle vara otänkbart att se ett inlägg i sociala medier av en ambulanssköterska som utan samtycke fotat en patient, eller att brandkåren rivit ett hus för att de misstänkte att det brann. Sanningen är den att poliser inte är som vilken yrkesgrupp som helst, de besitter extremt stora befogenheter samtidigt som det sällan går att avkräva dem ansvar. Då är det inte ofattbart att polisens anseende sjönk mellan 2014 och 2018.
Polisen vet själva att de lider av ett alltför lågt anseende, vilket i sig kan utgöra ett hinder för deras tilltänkta tillväxt. Socialdemokraterna meddelade 2017 att regeringen skulle göra den största satsningen under 2000-talet på polisen med avsikt att det skulle finnas 10 000 fler poliser fram till 2024. För att klara detta skulle polisen få ett tillskott på 7,1 miljarder kronor under en treårsperiod fram till 2020. Satsningen har märkts av i form av reklam och webbserier i sociala medier och på reklampelare. Syftet är att måla upp hur heroiskt yrket är, med individers förmågor och personligheter i centrum.
Polisens begär av exponering har även det blivit individbaserad. Flertalet poliser kommunicerar idag i sociala medier utifrån sin yrkesroll och har blivit rena influencers. Betalda samarbeten från företag är blandade med officiella rekryteringsinlägg för polisen. Som myndighet är polisen unik i att låta sina anställda kommunicera fritt som individer utifrån sin yrkesroll till den graden som de gör. Man betraktar det nog inte heller som ett problem att deras anställda gör det, utan istället en fördel. Deras hemodlade influencers nyttjas flitigt för att nå en yngre målgrupp i rekryteringen, en målgrupp som polisen och socialdemokraterna uttalat ett intresse för att nå.
Det är dock naivt att säga, eller tro, att polisen lider av en underexponering i media. Flertalet deckar-, drama- och realityserier på olika kanaler försöker “skildra” polisyrket. Realityserier som Stockholmspolisen och Södertäljepolisen har ett liknande upplägg som den amerikanska långköraren Cops, där man intimt följer poliserna i deras arbete samtidigt som de öppet kommenterar de olika uppdragen. I dessa realityserier framstår polisen som en kraft för det goda, en opartisk myndighet som gör sitt jobb: de fångar skurkarna och skyddar samhället. Å andra sidan finns det en större bredd av skildringar bland de deckar- och dramaserier som skildrar polisen. Teman som rasism och sexism, samt handlingar som övervåld och tjänstefel, skildras oftare i dessa än i realityserierna. I vissa serier, som den amerikanska Law & Order, uppmuntras tittarna rentav att heja på när poliser begår rent av brottsliga handlingar då det framställs som rättfärdigt för att det är för allmänhetens bästa. Dessa teman och handlingar placeras dock aldrig i en bredare, strukturell kontext som söker att reflektera eller ifrågasätta myndighetens natur. Istället placeras de i en individuell sådan, där enskilda polisers personliga upplevelser och erfarenheter utgör grundvalen för detta agerande. Det måhända att organisationen som sådan skildras som byråkratisk och ineffektiv. Detta skiftar bort fokuset från myndigheten som sådan. Från både dess reaktionära natur under, och roll i det kapitalistiska systemet. Istället skiftas fokuset till agerandet av individerna inom den.
Dessa typer av okritiska, till största del ensidiga och ibland hyllande skildringar av polisen — den myndighet med huvudsakligt ansvar att utöva statens våldsmonopol — kallas för polispropaganda. Medvetet (eller omedvetet) bidrar dessa skildringar till att skapa en ensidig bild av polisen som institution och försvårar möjligheten att avkräva ansvar när poliser begår övervåld och tjänstefel. Även om så ofta varit fallet är det än mer oroväckande när polisens personalstyrka ska växa med 50%, samtidigt som poliser i tjänst och polisen som myndighet tycks allt mer och mer frånkopplad från det samhälle de är menade att tjäna.
Ingenstans exemplifieras detta problem bättre än i frasen “den tunna blå linjen”, där polisen som myndighet menas vara det som skyddar det civila samhället från förfall. Poliser menas utkämpa en tyst strid mot brottsligheten så att civila inte skadas. På det sättet delas samhället in i olika element där brottslighet istället för att ses som ett strukturellt problem orsakat av ett system ses det som ett individuellt felande — bristande moral — och brottslingarna betraktas som femtekolonnare. Begreppet är hämtat från USA där “the thin blue line” är ett slagord tillämpat av den reaktionära motpolen till rörelsen Black Lives Matter och deras försök att avkräva ansvar från poliser som begår övervåld eller tjänstefel.
I denna kontext känns Sveriges Televisions stora vintersatsning Tunna blå linjen än märkligare. Serien är en inkarnation av de tidigare diskuterade problemen kring polispropaganda och ett importerat amerikanskt synsätt på polisen. Serien utspelar sig i Malmö och ger sig därmed in i en infekterad — och långt från balanserad — diskurs om det polisiära arbetet och brottsligheten i staden. Oavsett om en ser på brottslighet som ett moraliskt felande hos individen eller som ett symptom på ett strukturellt fel i ett system så är det alltid av yttersta vikt att få kritisera och analysera de metoder och instrument polisen använder i sitt arbete. Som polispropaganda motverkar serien denna debatt, dramat försöker simulera verkligheten men skapar därigenom sin egna verklighet. Poliserna blir dynamiska, mångfacetterade subjekt med agens — de tänker och reflekterar över sina handlingar. Poliserna kämpar mot skurkar som är endimensionella objekt, de handlar på “instinkt” — handlingen ligger i deras “natur”. När en av de kvinnliga karaktärerna begår övervåld vid en motdemonstration mot nazister skall man förstå att det är ett utlopp för den ilska som byggts upp inom henne. Samtidigt lämnas motdemonstranterna som oförklarligt arga, “det är väl så de är?”. När poliser i serien beter sig sexistiskt eller rasprofilering förekommer så målas det upp som individuella tillkortakommanden och inte som institutionella problem.
Som tidigare nämnt bygger namnet till serien på det importerade amerikanska begreppet, som i sig utgör ett helt synsättet på polisen. Begreppet har blivit allt vanligare i Sverige under under senare år, likaså synsättet. Tunna blå linjen är på det sättet del av en bredare omskrivning om hur vi ska betrakta myndigheten. I serien framställs poliserna som under konstant attack, alla från brottslingar till media och civilsamhället bespottar konstant de heroiska poliserna som endast gör sitt jobb, för deras skull. Det som antyds är att kritiken som polisen möts av är orättfärdigad.
Serien är dock stundtals kritisk till organisationen. Med en polischef som intresserar sig för synliga men ineffektiva projekt — som tillgängliggörandet av planteringar — för att närma sig allmänheten och begränsade resurser. Resultatet blir en serie som målar upp en i vissa fall felande organisation där individer begår felaktiga handlingar — men av förklarliga skäl. Yrket som sådant framställs som hedervärt där individens skicklighet och empatiska förmåga utgör grundbulten. Serien menar att det stora flertalet poliser endast vill göra det som de kan för att hjälpa människor i fara, men blir konstant ifrågasätta när de endast menat gott. Självklart är det nog så majoriteten av poliser upplever det, men skillnaden mellan det upplevda och det verkliga kan ofta vara stor.
Sanningen är dock en annan. Polisen är inte som annan “blåljuspersonal”, där andra yrken som ambulans och brandkår alltid ämnar att deeskalera och rädda liv så gör polisen oftast motsatsen. Som myndighet med huvudsakligt ansvar att tillämpa statens våldsmonopol, så är just våld deras metod. Polisen är på det sättet, till skillnad från ambulans och brandkår, ingen apolitisk, neutral organisation. I samhället är deras uppgift att fånga de som bryter mot lagarna, om någon stjäl bröd för att det lider av hunger är det i polisens ögon inte ett mindre brott än någon som kör för fort i en Lamborghini. Polisen är statens verktyg för att upprätthålla den rådande samhällsordningen, bevara status quo. Deras satsningar i sociala medier samt serier som fungerar som polispropaganda bidrar till att deras anseende hålls uppe, men sanningen är dock den, du behöver inte empati för att bli polis, du behöver sakna den.
Marcus McBay
Marcus McBay är ledamot av RKU:s centralstyrelse