Kvinnokampen under socialismen

I dagens samhälle lever inte kvinnor och män under samma villkor. Denna skillnad i ställning mellan könen har en materiell grund. Den uppkom genom arbetsdelningen som skett mellan manligt och kvinnligt arbete. Denna arbetsdelning är gammal och när den skedde vet vi inte helt säkert. Friedrich Engels, vän till Karl Marx och medförfattare till kommunistiska manifestet, placerar uppkomsten av arbetsdelning vid tiden innan privategendomens och samhällets uppkomst. Detta betyder att kvinnoförtrycket har sina rötter längre tillbaka i tiden än klassförtrycket.

Privategendomens uppkomst innebar dock en förstärkning av den underordning av kvinnan som redan var ett faktum. Privategendomen gjorde det nödvändigt för mannen att kontrollera avkomman genom monogami och paräktenskap. Allt sedan dess har samhällets religiösa, kulturella och ideologiska överbyggnad syftat till att behålla maktförhållandet mellan könen. Genus är det sociala könet som bestämmer mans- och kvinnorollen i ett givet samhälle. Dessa roller är precis som maktförhållandet dem emellan inget statiskt. Kvinnans ställning i samhället påverkas av hennes roll i produktionen. När kvinnorna behövts i produktionen under exempelvis tider av krig eller vid brist på arbetskraft har de också kunnat flytta fram sin positioner på andra områden.

Trots att klassförtrycket och kvinnoförtrycket är två skilda maktsystem är de idag sammanvävda. Överheten har alltid dragit nytta av kvinnoförtrycket för att splittra och härska över de förtryckta klasserna.

Om grunden i kvinnoförtrycket finns att förklara i kvinnans ställning på arbetsmarknaden, så måste en av förutsättningarna för jämställdhet mellan könen vara att kvinnor blir ekonomiskt självständiga. Historiskt sett har kvinnors arbete i många fall varit en förlängning av hemarbetet och deras inkomst har inom familjen setts som ett komplement till mannens, som varit huvudförsörjaren. Denna struktur finns också idag och tar sig flera uttryck. Kvinnors villkor på arbetsmarknaden skiljer sig nästan helt från männens. Kvinnor har för det första lägre lön. I genomsnitt tjänar en arbetarkvinna 84 procent av vad en manlig arbetare gör, när alla andra faktorer är borträknade. Men också bland andra arbetsförhållanden har kvinnor det överlag sämre. För kvinnor är arbetsmarknaden mycket mer osäker. Hälften av alla arbetarkvinnor under 24 år har en tidsbegränsad anställning och nästan hälften av alla kvinnor i LO-kollektivet har en deltidsanställning. Bland LO-män är det bara 10 procent som är i samma situation. Den svagare ställningen på arbetsmarknaden, den materiella grunden, ger negativa konsekvenser för den enskilde individen men påverkar också kvinnans roll i hela samhället.

Den materiella basen räcker inte som förklaring till kvinnoförtrycket. Det finns en dynamik mellan den ideologiska överbyggnaden i könsrollerna och den materiella grunden. Den går åt båda håll och går inte att bortse ifrån. Exempelvis så tar kvinnor i genomsnitt ut mer föräldraledighet även i familjer där hon tjänar mer än sin manliga partner. Trots att det inte finns en materiell grund så lever alltså könsrollerna kvar. Kvinnans ställning i produktionen påverkar alltså bilden av kvinnan i samhället, men bilden av kvinnan påverkar också hennes ställning i produktionen. Detta förklarar också varför kvinnor i långt högre utsträckning jobbar inom skola, vård och omsorg. Könsrollerna begränsar kvinnors utrymme på arbetsmarknaden. Man kan därför också tala om ett dubbelt förtryck gentemot underklassens kvinnor som förtrycks både i egenskap av arbetare och som kvinnor. Insikten om det dialektiska förhållandet mellan den materiella grunden och könsrollernas överbyggnad får inte bara konsekvenser på hur man kan se på kampen för jämställdhet idag utan också hur kampen för jämställdhet måste föras även efter socialismens införande.

På Kuba har man sedan revolutionen i januari 1959 fört en intensiv kamp mot de starka patriarkala strukturerna som fortfarande finns på ön. Ett år efter revolutionen bildade kvinnor som varit ledande i befrielsekampen det kubanska kvinnoförbundet, FMC. Målsättningen var “kvinnornas fullständiga frigörelse”. Idag organiserar man nästan 80% av alla kvinnor över 14 år, hela fyra miljoner människor. Detta gör FMC till en utav de största massrörelserna och dom är en reell maktfaktor i landet med sina 75 000 grundorganisationer.

Före 1959 rådde ett starkt kvinnoförtryck. Kuba var USAs spelhåla och bordell. Prostitutionen var extremt vanlig. Man räknade med omkring 100 000 prostituerade på mindre än 6 miljoner invånare. Endast 12 procent av kvinnorna förvärvsarbetade och färre än 0,5 procent hade högskoleutbildning. Dessutom var analfabetismen utbredd bland fattiga. FMC började direkt sitt arbete med att förändra den materiella grunden för kvinnoförtrycket. Det första årtiondet valde man att fokusera på utbildning, ekonomiskt oberoende och mödravård. Man utrotade analfabetismen bland kvinnor och jobbade för att få dem att engagera sig i det nya samhällsbygget. En särskild uppgift var att erbjuda yrkesutbildning till tidigare prostituerade för att ge dem möjligheter att försörja sig på annat sätt. Redan 1965 infördes fri abort, nästan 10 år tidigare än liknande lagstiftning i Sverige.

Efter 15 år av arbete med att förändra den materiella grunden till kvinnorförtrycket beslutade FMCs andra kongress att samhället blivit moget för lagstiftning. Man krävde bland annat obligatorisk sexualundervisning i skolan och en familjelag för jämställdhet inom familjen. Familjelagen var då en av världens mest avancerade och fastslog bland annat mäns och kvinnors lika rättigheter och skyldigheter också i hushållsarbete och i barnuppfostran. Idag arbetar FMC med förslag till en ny version av lagen. Man hoppas få igenom en ändring så att äktenskapet beskrivs som ett förhållande mellan två personer istället för mellan man och kvinna, något man försökte redan 1975.

Men utvecklingen går inte alltid åt ett håll. Efter Sovjetunionens kollaps och den så kallade “svåra perioden” som följde därav förändrades över en natt den materiella grunden och kvinnans positioner flyttades tillbaka. Framför allt för att hushållsarbetet blev svårare när utbyggnaden av samhällsservice stannade av helt. Men också för att prostitution och droghandel åter dök upp i mötet mellan rika turister och ett fattigt land, dock inte alls i samma omfång som under 50-talet.

Arbetet för jämställdhet har inte bara riktat in sig på den materiella grunden utan också försöka komma åt de patriarkala strukturer som alltid varit starka i landet. Framför allt har man försökt bekämpa den traditionella machokulturen som är stark i hela Latinamerika. Men i lika hög grad de religiösa vanföreställningar som finns bland de många troende i landet. Kultur och traditioner är starka krafter och svåra att förändra. Genom lagstiftning har samhället tagit ställning men det räcker inte. Utbildning är det enda sättet att förändra, säger den kubanska genusvetaren på Havannas universitet, Clotilde Proveyer. Hon menar också att jämställdhetsarbetet stöter på problem ifrån utomstående krafter som Kubanerna själva inte rår över. Kulturimperialismen från USA och resten av Latinamerika är ett stort problem. Ifrån Hollywoods TV-studios skapas filmer, serier och musikvideos som visar upp överklassens lyxliv. Där är kvinnorna vackra och sköra och männen hårda och starka. Detta återskapar hela tiden både könsroller och sociala föreställningar kring klass som man kämpar mot.

Det finns helt enkelt inga belägg för att de patriarkala strukturerna skulle självdö efter kapitalismens avskaffande. Tvärt om visar den kubanska kvinnorörelsen att det kommer krävas fortsatt kamp för att uppnå jämställdhet mellan könen efter kapitalismens avskaffande. Däremot är det socialistiska samhället en bättre arena för kvinnokamp än dagens kapitalism eftersom man brutit med den produktionsordning som bygger på människans exploatering av sin nästa.