Algeriets befrielsekamp tog åtta långa år med uppskattningsvis en miljon döda, trots att omvärlden till stor del övergick till att stödja FLN när kampen pågått i några år.
Vad det säger oss är att det när det koloniala styret vart tretusende år får för sig att ge ursprungsbefolkningen mer rum att andas är det inte av några rena, humana skäl. Ofta handlar det om press under- eller utifrån, ett hot mot makten eller stabiliteten i landet, när befolkningen inser att den verbala kommunikationen inte har någon effekt. Den väljs bort till förmån för förhandlingar på det språk kolonialmakten inledningsvis valde när den skickade den första bomben, sköt det första skottet. Trots detta är motståndet ofta den grupp som stämplas som våldsam och orättfärdig. Se på Palestinas moderna historia: det har tagit sjuttio år för världen att börja inse att det palestinska folket är utsatta för ett kolonialt experiment och ett gigantiskt övergrepp, och även nu är självklart att stöttamotståndet i många sammanhang.
Att påbörja ett väpnat motstånd, att ta till vapen, är inte ett lättvindigt beslut som kommer ur intet. Det är den väg som föds ur ren vilja att överleva som människa, som folk och kultur när ramarna för konflikten och vad som krävs för att bli självständig redan har spikats av kolonialmakten. De koloniserades värde ses enbart i förhållande till det faktum att man på rovdrift av människor tjänar mycket pengar och därmed makt. Om den ekonomiska ordningen faller rasar kapitalets makt. Att förneka motståndet och förvänta sig att människor i längden lugnt och lydigt ska sitta och se på när generationer förnekas autonomi och värdighet är att blunda för den verklighet kolonialisten har skapat för sig själv; förtryckets verklighet och med det förtryckets nedgång och fall. För ju längre utplåningen av de koloniserade folken och deras rättigheter pågår, desto fler vaknar till sans om att det väpnade motståndet är vägen till frihet.
Den koloniala överhöghetens monopol på förhållningssättet till revolution och väpnad kamp är ett hinder för en sund och rättvis utveckling grundad på de egentliga förutsättningarna i regionen. Detta kan man se i många befriade områden över tid, väldigt aktuellt nu är Kongo. Konfrontation med de som upprätthåller den koloniala överhöghetens narrativ är tvunget oavsett vilka de är eller var de verkar.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, skriver i sin broschyr Om krisen eller kriget kommer att: ‘’Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska.’’ Detta är det meningen att vi ska ha klart för oss om det blir krig eller en främmande makt ockuperar Sverige. Tanken om att detta skulle vara en allmänt förstådd princip som sträcker sig över och bortom landsgränser, över och bortom folkslag och inte bara för de som redan har makten och den orättvisa fördelningen i sin hand verkar inte gälla. Men trots alla försök att slå ned motståndet och trots den propaganda som präglar vår media vaknar allt fler upp till verkligheten att våldet inte valts av den förtryckta utan är vad den tvingats till. Det är också den enda vägen framåt till verklig befrielse.
